Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man söka vägen till det
egentlig" guldlandet oeh
öfverhopad med f kal ter återvända till
Europa. Ferdinand oeh
Isabella utrustade bela sjutton
skepp, somt drogo försorg om
att handt verkare och bergsmän
skulle medfölja. Columbus
ämnade dessutom inskeppa en stor
mängd europeiska djur och
växter, hvilka, enligt hans
tanke, skulle trifvas väl pà de
fruktbarn öarna bortom
Atlantiska oceanen.
(Forts.)
Den fromme Riddaren.
Det vnr engång en tapper
jjriddare, som vnr mycket
redlig och from, manlig i
striden, gudfruktig i hemmet. Då
han red ut ifrån sin borg
eller red hein till den, förde
vägen honom hvarje gång
öfver en stor kyrkogård, på
hvilken redan i hednatider
liken från hein grefskapet hade
blifvit brända, och nsknn
derefter lagd i stora högar.
Senare hade ett slug stält pà
snmmn ställe, oeh de fallnes
ben blifvit derstädes
nedgräfda. Under den kristna tiden
hade stället gjorts till en
kyrkogärd, och ett antal närbelägna
byar besrrofvo derstädes sina
döda. Hvarje gång den
fromma riddaren red ut till strid
eller återvände hem, stannade
han vid grafkapellet och had
en bön för de dödas ro.
Sålunda färdades lian, utan
fruktan och förtröstande på Gud,
nästan hvarje dag eller natt.
öfver den stilla kyrkogården.
An red ban genom nattens
dunkel, än i det klara
månskenet, som lyste på de. hvita
grnfstcnnrtin, oeh strödde ut
sitt silfver öfver de uråldriga,
gröna grafhögarne
En dag lindé den fromma
riddaren dragit ut och efter
fullbordade göromål begifvit
sig på hemvägen. Då
överföll honom plötsligt en fiendtlig
skara från ett bakhåll. Ilan
fruktade visserligen icke
fienden, ulan drog tvärtom sitt
skarpa svärd från slidan och
försvarade sig tappert einot
sina vedersakare, men ban var
blott en och de voro mycket
talrika, hvarför ban icke lindé
någon annan utväg än att
skyndsamt fly. Ilan vände sin
trogna häst mot hemvägen.
Genast red hela skaran af hans
förföljare efter honom med
vildt skri och vilda hotelser.
Den flyende riddaren måste
rida så hårdt, hans arma häst
förmådde. Det var en
förskräcklig jagt. Slutligen
uppnådde den förföljda riddaren
kyrkogården, öfver hvilken ban
så ofta hade ridit och
derunder alltid bedit för sig sjelf:
»Ur djupet. Herre, ropar jag
till dig." Dessa ord äro från
den ett hundrade trettionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
