Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•371
ken. Ilon öppnade ännu
ögonen, „ bul I ra inte, Georg och
Willn," sade hon sömnigt.
Sedan mumlade hon, "stygga
fluga," lade det gamla vänliga
ansigtet tillbaka i stolen och
hörde humlorna surra allt mer
och mer otydligt; och hennes
läppar surrade sakta med, då
hon satt helt orörlig som
flug-snäpporne och solde lika djupt
som hönorna och katten och
den gula gårdshunden, och
orörlig på den eröfrade näsan
satt den violetta flugan och
sofde likaså. Sömnens genius
tycktes sväfva öfver allt, äfven
klockorna som hördes från
staden, rörde sis liksom i
drömmen. Men med de båda
barnen hade sömnen dock intet
att göra; de voro lika rustade
mot honom som konungssonen,
med hvilken de kommo genom
den förtrollade skogen.
Georgs ögon glänste allt lifligare;
han hviskade nu sina
förklaringar, men dervid
gestikulerade ban desto i fri ga re med
sin ena arm. Den andra låg
ännu kring hans lilla
vännin-nas lockar; äfven hon hade
nu läst sagan till slut och
blickade ined drömmande ögon
på den stora slutbilden, der
den höge konungssonen kysste
Törnroan, och hon slog upp
sina himmelsblå ögon, och alla
riddare och svenner började
förvånade att röra sig. »Äfven
dufvorna," hviskade Georg
å-ter, »ser du, nu vakna äfven
dufvorna. »Jag ville också vara
en prins." Ack, „sade den
lilla; men Georg, hvar må det
det rigtigt hände?1’
Der uppe i skogen
naturligtvis svarnde han; „den är
så stor, att ingen menniska
ännu kommit igenom den."
Dit skulle jag nu engång vilja
komma. » Vi våga icke allena,"
sade Willa bedröfvad, men
hennes ögon strålade. Tanto
har ofta förbjudit oss att gå
dit."
„Hon sofver," svarade
Georg kort. Men hennes ansigte
var helt betänksamt, »nej, det
går ej an," tillade ban, „jag
är ingen konungs son."
Den lilla nickade
förståndigt.
»Ack nej, det är sannt,"
sucknde hon. Men nu sprang
Georg plötsligt upp och
fattade henne i armen. »Kanske
veta dufvorna det," ropade
ban, „de voro ju der med."
„Sch," hviskade flickan, ty
tant Frinett rörde sig i
sömnen. Men Georg drog henne
med sig bort, och hon följde
honom på tårna.
»Ja, dufvorna, upprepade
hon sakta, och hennes ansigte
strålade väntansfullt såsom
hans.
Nu gingo de sakla hnnd
i hnnd öfver den skugglösa
gårdsplanen. Hunden höjde
öronen och lyftade med
hnlf-öppna ögon på hufvudet.
»Stilla, Nero," sade Georg, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
