Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•181
fnstor paddan; hon lefver i
o-sämja med mullvaden..11
nllvnr hor paddan?"
frågade Niss.
„I nattens skugga," svarade
ormen; jag visar er vägen,
det är knappast en omväg,
..Ja, ty stenen skola vi
hafva, sade Niss, och ormen
ringlade förut och visade dem
vägen. Först ledde den
genom blommande kalfleka och
bredbladig Inktuk; sedan
kommo de, tätt till vildt fingergräs
med långa,violetta klockor. Vid
, slutet var naitensskuggn. Bundt
omkring var jorden
uppmuddrad och paddan satt
misstrogen blickande omkring sig.
Hon bar ormens sten i den
tandlösa munnen och lyste
dermed åt alla sidor iotsdjup in
i jorden, så att hon tydligt
varseblef hvarje rörelse af
mullvaden, som krälade under
henne och försökte att
uppgräfva rötterna i nattens
skugga. „IIvad vill ni? frågade
hon med giftigt, gnistrande
ö-gon, då hon bemärkte de
kommande.
„Det gör mig ondt, faster,"
satle ormen, men jag behöfver
i dag min sten sjelf och kan
först i morgon återgifva dig
den,"
Paddan gaf surmulet det
begärda. Jag önskar ntt ni alla
drunknade, skrek hon hotande.
Un är en plump, otacksam
varelse, svarade ortnen; „gà ini
din getblads löfsal, tills vi kom-
ma tillbaka. Den tndladc qvåkte
hånande.
Ormen nickade förstämd
med hufvudet. Högmod går
före fall," fortsatte hon med
eftertryck ocb ringlade sig
vidare. „Ett högmodigt
solglitter," knorrade pnddan
förtretad efter dem, men de andra
bekymrade sig ieke derom
u-tan skredo beväpnade framåt.
Ormen gick nu i spetsen; bon
hade satt den gnistrande stenen
i sin krona och lyste öfverallt
ned i jorden. Då sågos under
vägen djur som öfverallt voro
sysselsatta. Larver och
maskar krälade genom den lösa
jorden; ifrigast voro de
rödbrun- Hammiga dödgräfvarne
som öfverallt, spejnde efter
byte. Der emellan glimmade
stenar och harz af de mest olika
slag; ofla bröt en silfverhår
källa fram ända till ytan och
försvann åter i djupet,
ßnr-nen skredo låugsnnitnnre och
betrnktnde detta med
förvånade ögon; inen Niss uppmanade
dem att skynda ty vägen var
lång ännu och de skulle ännu
medtaga lysmnsken,
melmn-sken och hackspetten. Den
mellersta träffade de först, ty
med ens rusade en bäck
nedanom deras fötter. Den var
grund och strömmnde öfver
mossig kisel, så att Willa nu
måste lyfta upp sin kjol; men
syrsan skulle dock drunknat
deri. Vid stranden stod hög
vass; dervid sjöng Niss:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
