Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•380
den åter på, så det vnr komiskt
ntt åse huru stundom ett möss
stundom en liten röd
fingerborg hoppade öfver vågen. Ett
stycke gick vägen rnkt mot
den gröna skogen; sednn
upphörde den plötsligt och ängen
med sitt högn gräs stod rundt
omkring. Hvarje strå var för
Niss såsom en trädstam, kring
hvilken |inn måste slingra sig.
-Tng nrig upp, Georg," had
|inn ändtligen, „vi komma
eljes icke fram i tid." Nu tog
denne och lyfte honom i
höjden och satte honom på sin
bredn hattskärm, på hvilken
den lille spatserade åt höger
och venster anvisande honom
vägen. Georg och Wi Ila gingo
hand i hand; den sednare såg
sig ofta om efter taken vid
gården, hvilka i solskenet
försvunno bakom dem.
Då intahide Georg henne
mod och framstftlde huru
vigtigt det var att icke dröja, och
de skredo vidare till dess de
kommo på den med röd ljung
bctäckta beden.
„Här måste vi hålla inne,"
sade Niss.
„Når bor grodan." Och så
sjöng han ined sin |inn
stämma:
Ringeblomina
Groda lilla
Beucm rör
Vägen in i skogen för.
Och grodan kom fram ur
ljungen och krafiade efter. „Nu
gå vi vidare och hemta syr-
san," snde Niss. *llnn bor
om sommaren der uppe i
hagt||orn. Så skredo de fram till
busken, som ensam böjde sig
på beden. Det vnr alldeles
tyst derinne, men som Niss
hade sjungit:
Gröna syrsa
Ur drt gröna
Gallerverket,
Drag med dem,
Benen rör,
Vägen in i skogen för.
Då ljöd ett svar ur
busken ocli efter en stund kom
dess innevårnnrinna fram
mellan binden och helsade sirligt
på sällskapet, med sina långa
känselhorn. Då sade Niss:
„vi skola ej uppehålla oss,"
och tåget gick vidare, och
syrsan skuttade med väldiga hopp
efter de andra.
Då kornnio de vid slutet nf
beden till del stora kärret: der
låg den blå ormen framför sin
dörr oeh solade sig. llon bar
en gyllene krona på hufvudet
och höjde sig hväsande, når
bon såg barnen; då sjöng Niss
från Georgs hatt:
Ormedrottning.
Kom, vi draga hän
Ar du färdig
Det är tid?
Säg oss, hvar ditt smycke är
Vägen in ät skogen bär,
Oeh ormen blef plötsligen
vänlig och helsnde syrsan och
grodan. „Det är förargligt,"
sade då ormen hastigt, „jag
lånade i går min sten åt min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
