Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•411
Var trofast uti lust och nöd;
Bryt med den fattige ditt bröd;
Var alltid sann: var mild och öm;
Mins egna fel, och andras glöm!
Och älska hem och fosterbygd;
Ve,c stark i arm, vex stor i dygd,
V ex rik i ädelt vett, och gif
För rätt och sanning glaà ditt lif!
Det är till Sländans folk mitt ord.
Gud gif’ det klingar långt i ?iord;
Dä blomstrar Finland mer och mer
I sina barn. — Gud signe er! Z. T.
Den vandrande stafven.
(Forts. o. siat fr. u:o 51.)
Eu vecka förgick, och
stafven stod stilla i det gamla
klockskåpet. Jakob aktade sis;
väl att åter vidröra densamma,
dock betraktade ban den då
och då, och en rysning
genomgick honom vid dess anblick.
I det mörka, bruna
klockskåpet lyste silfverstiften klara
som diamanter.
Det var en fredag, just en
vecka sedan Jakob hade tagit
främlingens staf, då på engång
stafven befann sig i Jakobs
hand, utan att ban sjelf visste
huru det tillgått. Jakob
måste åter vandra, vandra på
samma sätt som förra gången,
rastlöst, utan uppehåll, ända
tills stjernorna började att
glänsa på himlahvalfvet. Då
kom Jakob åter, dödligt trött,
till hemmet, matt och
darrande, blek i ansigtet och nåstau
mållös. Hvarje fredag måste
Jakob vandra — stafven tvang
honom dertill, En ännu större
olycka medförde egandet af
stafven. Jakob kände alla
stundande olyckor, allt det lidande
som skulle hemsöka de nejder,
dit stafven förde honom. Ilan
förkunnade det sedan i hemmet
för sin moder, för drengen
och pigan och dessa berättade
allt åt gästerne på värdshuset.
Jakob och hans moder
fördömde tusende gånger den
vandrande stafven. Modren
uttänkte ett medel, hvarigenom
sonen kunde befria sig från
stafven, och Jakob följde
hennes råd. I’å en af sina
vandringar trädde han in på ett
värdshus, stälde stafven i ett
hörn, förtärde litet, betalte och
gick sin väg, utan att medtaga
stafven. Han hade icke gått
trettio steg, förrän värden kom
efterspringande och ropade så
högt, nan förmådde: halt! halt!
Då han hunnit närmare,
ropade han ännu högre: „nihar
glömt er staf" samt kastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
