Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•412
don efter Jakob. Stafven
befann sig, utan att gossen visste
(let, åter i hans hand. Jakob
stod vid en brusnnde ström.
Ha, nu blir jag af med dig,
tänkte gossen glad, oeh
slungade stafven i den
skummande floden. Den liknade en
brun orm, som ringlade sig i
djupet. Du löper icke mera
efter mig, utropade Jakob, ooh
begaf sig med lätt hjerta på
hemvägen. Icke länge kände
sig Jakob lätt om hjertat, ty
snart såg ban i det gamla
klockskåpet korsets sju
silf-verstjernor gnistra i mörkret.
Nu gaf tjenstflickan också
ett råd, ty alla började att
fatta medlidande för den
olycklige gossen. „Spika fast
lcloc-skåpets dörr, så slipper
stafven ej derifrån. Om uret går
eller ej kan vara detsamma."
Det var ett ganska godt råd,
skada blott, att det var
förgäfves. Då nästa Fredag
instundade, var stafven åter i
Jakobs band, utan att ban visste
på hvilket sätt, men ban
måste vandra — vandra —
vandra — från morgonen ända
till sena afton och kom hem,
tröttare och eländigare, än
förut. Oni en sådan olycka bådo
händt mig, sade Janne, den
kloke drengen,nog visste jag,
hvad jag gjorde. Jag skullo
hugga stafven i små bitar.
Detta råd följde inan lika
troget som de föregående.
Tyvärr hjelpte det till ingenting.
Någonting sprang visserligen
i stycken, men icke var det
stafven, utan yxan, med
hvilken Jakob högg. Förlamad
sjönk hans arm, och det
qvar-blifna yxskaftet föll magtlöst
KV jorden. Vandra, vandra!
varje Fredag, som randades,
— dödligt trött, sjuk till kropp
och själ samt nära förtviflan!
Vandra och förutse
öfverniåt-tet af menskligt elände,
hvilket den gode Guden eljes
döljer för (le dödliges Idickar.
Krigarskaror, som förhärjade
byarna, strömmar, som
öfversvämmade detn, hjordar och
menniskolik, förtärda af
pesten, allt det gräsligaste, som
framtiden döljer i sitt sköte,
kände Jakob på förhand.
Engång kom ban till en by,
i hvilken en eldsvåda utbrustit.
Lågornn uppslukade det ena
huset efter det andra. En
tanke genomfor Jakobs själ.
I lågorna med stafven! Den
flög och blef hängande på en
brinnande takplanka samt blef
snart rödglödande, derefter
hvit, och silfverstiften och
korset glänste blåa. Jakob gick
utan staf till hemmet. Då
kuarrade klockskåpet, och
dörren gick, hånande spikarna,
upp af sig sjelf, och der stod
stafven oförtärd af lågorna.
Vanmäklig sjönk Jakob i sin
moders armar, ban vnr
tillintetgjord och föll på sina knän
samt bud en brinnande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
