Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
postanstalterna eller järnvägskupén
tillkommer vanligt postarvode, samt i
Åbo 50 p. per år för hembärning,
hvaremot, om bladet afhemtas, någon
extra afgift icke ifrågakommer. I
Åbo sker prenumeration å bladets
kontor, å Fru O. Peróns
musikaliehandel, samt å postkontoret.
I Helsingfors prenumereras,
förutom å postkontoret, äfven hos Hrr
O. W. Laurent & C:o, midtemot Nya
Teatern, samt åo Ludvig Dannholms
kontor, S. Esplanadgatan 10.
Hugade prenumeranter i de
Skandinaviska länderna samt Ryssland,
torde benäget prenumera direkte hos
redaktionen genom af remissa åtföljd
reqvisition, upptagande namn och
adress. Priserna äro, inberäknadt
porto: för helt år, resp. 4 kr. och 2
rub. 50 kop., samt för halft år 2 kr.
och 1 rub. och 25 kop. För att
underlätta prenumeration i dessa länder,
beviljas åt prenumerantsamlare hvart
sjette exemplar gratis, emot
insändande af liqvid för fem exemplar
enligt nyss angifna belopp.
Bladets kontor är å
Kristinegjatan 3, Åbo, dit alla för detsamma
eller för redaktionen afsedda
meddelanden, benäget torde adresseras.
Åbo, d. 5 Dec. 1885.
F. Wald. Lönnbeck.
Red. och utgifvare.
*
 |
Redaktionsartiklar.
———— |
En blick under ytan.
Ingen, som alls följt med de
religiösa företeelserna i Finland på senare
år, kan förneka att vi för närvarande
genomgå en kris af icke vanligt slag.
Den mängd tidningar, som uppstått,
kringspridande frön till nya idéer,
redan hunna till utveckling i de stora
kulturländerna; don utomordentligt
stegrade verksamheten på bokmarknaden,
öppnande en mängd ventiler för
vetandet och eftertanken: en allmännare
skolbildning, märkbart återverkande på
uppfattningen hos folket i sin helhet;
utvidgade och förbättrade
kommunikationer, med deraf härflytande lifligare
beröring folket emellan och med utlandet,
— dessa, jemte andra orsaker, hafva
mäktigt inverkat på föreställningssättet,
kullstörtat länge närda öfvertygelser,
rubbat andra, dittills betraktade som
oangripliga, undergräft de flesta och i
allmänhet utsått oro och missnöje i
sinnena. Den fråga, som ljuder på
mångas läppar — än cyniskt, än i stoisk
likgiltighet, än bönfallande, — är den
gamla frågan: "hvad är sanning?"
Idealerna, hvar äro de, och hvar äro
renhet, oegennytta, trohet? Borta,
förskingrade, för mången endast
— — — ett bleknadt minne
Af skönare, af’ bättre dar.
Man står på verklighetens fasta
botten och den enda lag man synes vilja
upphöja är nödvändighetens lag, —
eller är icke den aldra senaste teorin den,
att egoismen bör vara menniskans enda
bestämmande driffjeder, och finnas icke
tusentals menniskor färdiga att tro och
tänka just detta?
Dessa andliga lifsrörelser hafva ännu
knapt mognat till medvetande inom folket.
Hur det bör vara vet man icke
rätt, nian önskar endast att det vore
annorlunda och såtillvida hafva de nya
idéerna blott åstadkommit en god och
önskvärd verkan. Det sofvande tillståndi’l
ar af alla nnderkastadt don största
risken till lif och säkerhot och bättre
är att hafva en obehaglig verklighet
framför sig-, än invaggas i falska föreställningar
om frid, då ingen frid fins.
Isynnerhet om det i främsta rummet
lieror på en sjelf, att förvandla dessa
Bkuggor till dagrar, denna fruktan till
frid, undandrages man äfven det sista,
skenbara stödet för overksamhet och
åhvälfves i och dermed ett ansvar, som
ingen rättänkande hvarken vågar tillbakavisa
eller förneka.
Men innan det kan blifva fråga derom
måste det onda, åtminstone .livad
dess natur och omfång vidkommer, vara
kändl och erkändt. Och liuru yttrar
sig dä detta onda? Det tjonar till intet
atf härpå gifva ett undvikande svar.
Sanningen måste förr eller senare fram
och del är fördelaktigare att sjelf framkalla
frågan, hvarigenom inan har den
helt och hållet under kontroll, än genom
dess undvikande ingifya don oriktiga
föreställningen ntt man af hänsyn
till ögna intresson fruktar att upptaga
den. Må vi alltså genast komma på
det klara och genom att öppet uttala
det ord som mången tänker, rycka maskon
af det onda och leda det fram i
dagens ljus, derigenom korsande deras
planer i hvilkas intressen dot ligger att
missnöjet får kytta och sjuda, ända tills
den stund då det med samlade krafter
plötsligt och våldsamt bryter sig fram.
Alllsä. dessa andliga företeelser hvarpå
vi syftat, denna ofrid, oro och jäsning,
som dels försiggår mulor ytan, dels redan
sökt sig en väg genom donna, yttrar
sig isynnerhet under någon af följando
tre former: missnöje med statskyrkans
lära, med sjolfva statskyrkosystemet
oller med beggedora. Valurnan
betvifla att så är fallet, — att
icke den evang.-lutherska kyrkan i Finland
för närvarande innehåller farliga
jäsningsämnen, en frukt af den stagnation
hvaruti hon onekligen befinner sig,
och att dessa försurande element oemotståndligt
gripa omkring sig? Det är
samma rörelse, som tidigare uppstått i
Sverige och därstädes ännu fortfar, åtföljd
af så egendomliga fenomen som
när fritänkarne och frikyrkorna stundom
synas förglömma det svalg som åtskiljer
dem, för att göra gemensam sak
mot statskyrkan. Att ett sådant tillstånd
är i högsta grad skadligt, ej blott
för kyrkan utan för den kristna verldsåskådningen
öfverhufvudtaget, är en sanning
så klar att den icke behöfver ledas
i bevis. "Hvart och ett rike, som
är söndradt emot sig sjelf, varder förödt",
äro ord lika tillämpliga på den
förvorldsligade kyrkan, som på verldon
sjolf, och äfven om man till det yttre
lyckas bibehålla makten och geniensamheten,
är styrkan likväl bruten och kraften
förlamad. Föreställom oss blott,
för att inse verklighoten häraf, att staten
plötsligt skulle undanrycka kyrkan
sitt stöd, och hvem skall betvifla att
icke det kyrkliga inflytandet derigeriom
skulle lida ett ofantligt afbräck? Men
emedan Gudsriket på jorden icke bör
stå under beskydd af "donna verldens;1
rike, utan i sin egen stilla, af Herrens
Ande uppburna kraft, bör kyrkans
sträfvan äfven gå ut på att genom inre
reformer stärka sin ställning och sålunda
göra statens stöd obehöfiigt.
Hvilka dessa reformer arb, är lättare
att fråga än besvara och meningarna
härom måste betydligt variera, allt efter
den olika synpunkt och uppfattning
man vill göra gällande. Ty medan en
åskådning söker bevisa att allt är som
sig bör och att intef behöfver ändras,
ropar dot motsatta lägret att allt måste
ändras och att intet är som sig bör.
De förre se i reformyrkandena endast
en uppenbarelse af den moderna otrosanden,
sökande att kuUstörta kyrkan,
medan de sednarc å sin sida förfäkta
att endast deras ide’er, konseqvent genomförda,
representera det skick Jesus
i sjelfva verket kom för att införa.
Mellan så stridiga åsigter, båda åberopande
sig på Nya Testamentet, är
det väl att fortskrida med varsamhet,
ihogkommande att någon idealkyrka icke
finnes på jorden sålängo satan är obunden,
samt att formen gör mindre till
saken än sjelfva innehållet af den tro,
som allena förmår saliggöra. Skinande
ljus, sanne, lofvande efterföljare af Jesus,
hafva funnits och finnas ännu inom
alla kristna kyrkor och är derför formen,
som sådan, icke synnerligt värd
att hållas på, hvarken då det gäller att
vilja tillegna sig den eller försvara den,
ty don yttre form hvaruti enkyrka kännetecknas
är dock icke ändamålet eller
ens medlet, utan helt simpelt skalet eller
omhöljet under hvars skydd lifvet bör näras och utveckla sig. Men häraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:45:16 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/troochlif/1885/0006.html
