Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bihang till TRO och LIF N. 2.
ZEPoIezDQ-Ils:
med anledning- af tidskriftenTro och Lifs
grundläggning.
Ur Å. U. n:ris 283 & 287, för d. 18
ocli 22 Oktob. 1885.
Ännu några ord till herr F.
Wald. Lönnbeck.
Några prester liafva fordrat garantier
för den af Eder tillämnade tidskriftens
vetenskaplighet. Visserligen en vigtig
sak äfven det. Vigtigare tro vi dock
mången anser det vara att få garantier
för tidskriftens kyrklighet. Det är så-
dana vi på det enträgnaste härhos ville
fordra. Programmet lofvar ej mycket
godt i sådant afseende.
Tidskriften skulle blifva organ för
det religiösa medvetandet i landet. Men
nu finnes beklagligtvis ej mera blott ett
religiöst medvetande. Splittringen har
redan nått vårt land, såsom alla är
bekant. Sekteristernas och de frikyrk-
ligas rop mot kyrkan förspörjas från
flere håll. Huru nu tänka sig, att
dessa äfven sig emellan splittrade skulle
kunna hafva ett gemensamt organ med
do kyrkliga? Ett sådant skulle alltid
masta begynna luta åt ena eller andra
sidan. Och livart Eder tidskrift skulle
känna sig dragen, skymtar alltför tyd-
ligt fram ur programmet.
Å ena sidan heter det: tidskriften
skall söka verka inom och i samklang
med den bWåéhde kyrkan — dock utan
att ställa sig blind för hennes fel och
brisllälligheter, hvaraf ju finnas ganska
mångft. Å andra sidan doromot lofvas:
emot öfriga bekännelser i landet, hvilka
bygga på Guds ords rena grund, skall
bladet iakttaga en välvillig och tillmö-
te gående hållning. Således en nägclt
olika uppsyn åt de boggo sidorna.
Hvarföre ej tala om sekteristernas fel
och bristfälligheter? Det synes som
skulle blndot med förutsättning af des-
sas ofelbarhet iimna med deras tillhjelp
utföra ett förbättringsarbete inom kyr-
kan. Men huru det går till, vet litet
livar. Vi hafva hört mycket nog om
do frikyrkligas verk i Sverige och so
redan något deraf i vårt eget land. Det
är omöjligt att en lutheran kan mot’■
dem vara tillta"öteSgåendo, med mindre1
han vill deltaga i deras nedrifningsar-
liele |<;i kyrkans murar. Alltnog: hvarje
kyrkans vän liar orsak att frukta Edert
bind; huru då fordra, att vi skola un- j
dérstödja det?
Men Ni säger: vi skola glömma våra
sina Bkiljaktighetor och förena oss om1
kampen för det gemensamma. Så lju-
der det alltid från reformert håll. Men
den lutherska kyrkan svarar med sin
lärofader: Dt hafua icke samma ande. J
Ofördragsamhet! ropar Ni. Javäl, dcvI
lutherska kyrkan kan aldrig vara för-
dragsam på sanningens bekostnad. Vi
kunna erkänna många af do frikyrkliga
såsom kristendomsbröder, men — märk
det väl
— såsom omogna och derföre
vilseledda. Det är den välvilja och
tillmötesgående, som från kyrkligt håll
kan komma dem till del. Gå de in
derpå och låta sig af kyrkan ledas till
bättre insigt, så emottaga vi gerna de-
ras medverkan till otrons bekämpande.
Men att erkänna deras idéer och läror
såsom med kyrkans lika sanningshal-
tiga och berättigade samt på sådan grund
medverka — omöjliga saker; än min-
dre då kunna vi i dem se de rätta
infinnen för kyrkans förbättrande. Vi
kunna ej erkänna någon kristlig san-
ning såsom mindre vigtig och i sådant
sinne bortkasta den, för att vinna vän-
ner i striden. Det vore att rifva ned
och arbeta otron i händerna. Således:
inga tvetydiga fraser om att verka
inom den evangeliska kyrkans ram
och t sina hufvuddrag erkänna den
evangelisk-lutherska kyrkans symboli-
ska böcker, utan ett oförbehållsamt löfte
att stå på kyrkans och bekännelsens
grund, det fordra vi. Endast sålunda
kurmen I vänta medverkan vid edert
företag af det evangc-lisk-lutherska pre-
sterskapet. Också en prest.
Genmäle
till "Också en prest".
Ehuru vi anse att publiken små-
ningom måste börja roa sig åt dessa
idkeliga frågor och uppfordringar som
ställas till undertecknad, är det likväl
med känslor af verklig aktning jag går
att besvara Edra, i n:r 283 af Å. U.
intagna anmärkningar mot mitt tidnings-
förslag. Ty med en person, som för-
står att uttrycka sig, utbyter man gerna
idéer — hvilkot är mer än jag alltid
kan göra med mina opponenter.
Men till saken. Ni har uppfattat
situationen mycket riktigare än "Nagre
finsko prester’1, då Ni framför allt for-
drar garantier af mig för don blifvande
tidskriftens kyrklighet. Hos on prest-
man kan detta nog vara fullt berätti-
gadt, men en annan sak är om jag
frän min ståndpunkt äfvenledes är be-
rättigad att gifva sädana. Ja, jag vå-
gar bctvifla att ett dylikt steg i sjelfva
verket skulle lända saken till gagn och
befrämja tidskriftens ofta framhållna
ändamål. Ty "kyrkligt" är ett i hög
grad ensidigt och trångt begrepp, som
helt och hållet utestänger tanken på
all samverkan, sådan den tillernadc tid-
ningen afser. Detta har Ni genom Ert
referat otvetydigt lagt i dagen. Tyd-
ligt är att en sådan fordran som Er
kullkastar bladets hela program, lika-
mycket som om man från motsatt håll
ville af mig begära garantier för att
det blefve ett organ för frikyrldigheten.
Jag svarar: intetdera, mine herrar, ty
såväl erfarenhet som historia öfvertyga
mig om att det gifves en medelväg
mellan den ensidiga kyrkligheten och
don ensidiga frikyrkligheten och just
denna väg skulle bladet söka beträda.
Personligen tillhör jag den evangelisk-
lutherska kyrkan, men jag har varit
tillräckligt i beröring med verlden för
att icke veta det äfven utom vår kyrka
finnas sanna kristne. Å andra sidan
hafva äfven frikyrkornas brister fallit
mig i ögonen och hafva dessa varit af
den art att bestämma mig att icke till-
höra dem, hufvudsakligast den sek-
teriska anda, som ofta nog der kan
vara lika intolerant och trångbröstad
som kyrklighetens i motsatta lägret.
Med Guds ord i handen vet jag dock
att det icke bör vara så, hvarföre jag
föredrar att stå oberoende såväl af den
ena som den andra ytterligheten, sö-
kande att, efter den förmåga Gud gif-
ver, verka för Hans rikes utbredning.
Bedröfligt vore om sådana åsigter fram-
kallade ovilja hos Finlands presterskap,
hvilket derigenom skulle visa att det
ställer sin kyrka högre än sjelfva de
kristna salighetssanningarna och Bibel-
ordet; betecknande är att äfven Ni i
Edert andragande ej en enda gång näm-
ner Bibeln, sökande befordra dess an-
seende, utan oupphörligt ropar på "kyr-
kan, kyrkan, kyrkan!" Reformert som
den lutherska kyrkan är det till sin
anda, träder hon, som man fått se, vid
minsta antydan om reformering genast
i harnesk, bekämpande hvarje för henne
ny lifsyttring. Finnes det då intet
framåt! äfven för henne, intet "från
ljus till ljus", endast ett stelt furblif-
vande i den engång gjutna formen?
Vi hoppas att så ej må vara fallet!
Och ytterligare, finnas då verkligen
inga gemensamma punkter alla kristna
bekännelser emellan, och dessa af den
betydenhet att de förmå sammanbinda
i kärlek och arbete? Eller är den gamle
Pauli anda att alldeles utmönstra sådan
den yttrar sig i orden: "Ändock jag
är fri för livar man, hafver jag likväl
gjort mig till hvars mans tjenare —
— —men detta gör jag för Evangclii
skull" (1 Kor. 10: 19—23)? Det att
den starke troskämpeu stälde sig svag
med do svage och ulan lag med dem
som ingen lag hade, blott för att vara
Evangelium lydaktig, kunde icke äfven
detta utmönstras såsom skrymtaktighet,
eller att visa "en något olika uppsyn
åt begge sidorna?" Skulle således verk-
ligen intet samarbete i kärlok, alla Guds
barn emellan
— om än den ena gre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
