Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o %.
2
nen, ehuru rotad i det sanna vinträ-
det, befinnas något olika danad än den
andra, vara anbefald af den Gud, som
genom aposteln påminner: ’livad Ijuf-
ligt, hvad väl lyder tänker derefter"?
Bästa sättet att förebygga sekteris-
mens utbredning vore väl att sjelf gripa
sig an med arbetet för själarna
—och
det är detta vi fordra
— men då det
uraktlåtes, hvem kan förvåna sig öfver[
att kyrkans murar börja visa betänkliga
remnor? Icke blir saken hjelpt med
större kyrklighet. Ni fordrar att mitt
blad, för att vinna presterskapets för-
troende, bör ställa sig på en obetin-
gadt kyrklig ståndpunkt; men härvid
måste Ni tillåta mig att göra tvenne
väsentligen vigtiga anmärkningar, nem-
ligen: l:o Vet Ni icke att det inom
kyrkan sjelf icko längre finnes "blotti
ett religiöst medvetande?’’ Hvilken af|
dess tre stora hufvudgrupper tillhör Nii
sjelf, ergo hvilken anser Ni framförallt
uppbära kyrkans traditioner, de gam-
malkyrklige, hedbergianerne eller de
nykyrklige? Skulle nu bladet bekänna
sig till den förstnämnda gruppen, blefve
det icke de två andra i smaken och!
tvertom. Hvad står under sådana för-
hållanden att göra annat än ställa sig
oberoende af fraktionerna och arbeta på
allmänt kristlig grund. Kan icke kyr-
kan förlika sig med en slik verksam-
het, då är fara värdt att hon icke hel-
ler längre förlikor sig med det rena
bibelordet. Min anmärkning 2:o är
den: Eder fordran på bladets "kyrk-
-1igliet’1 tillkännagifver en viss fruktan
för det fria ordet, något som icko stäm-
mer väl öfverens mod en kristons fasta
tro och öfvortygelse. Kyrkan behöfver
aldrig frukta för sanningen, äfven om
hon deraf känner sig förödmjukad, och
hvad mera kan en sanningens och lju-
sets tjenare fordra af en kristlig tid-
skrift än att denna skall vara opartisk?!
Detta är också det onda löfte jag kan
gifva i afseende å bladets färg; att
deremot göra det till ett specifikt kyrk-
ligt organ, skulle upphäfva dess opar-
tiskhet på rättvisans bekostnad och der- j
om kan åtminstone undertecknad för sin |
del icke vara med.
Mycket vore väl att säga om Er ut-
tryckta mening angående omogna, vil-
seledda kristondomsbröder, mot hvilka
en "lutheran icke kan vara tillmötes-1
gående’1och de der af kyrkan skulleI
låta sig ledas till bättre iusigt
— det
ena oftast en missuppfattning, det an-
dra en chimero; men som detta egent-
ligen ej hör till den vigtiga garant i-
frågan, torde vi här kunna afbryta.
Dock ännu ett ord: innan Ni så af-!
gjordt bryter stafvon öfver allt krist-
ligt arbete, som oj passar inom den
trånga ram, hvilken innefattar Eder tro,
vore dock skäl att närmare besinna or-i
det: "af deras frukt skolen I känna’
dem" och i sammanhang dermed bibelns |
många uppmaningar till brödrakärlek.
’Tröfver hvad Herranom täckt är!"
F. Wald. Lönnbeck.
Det eviga lifvet, Kristi gåfva.
(Ur "Hvila för den trötltF- af A. Raleigh.)
Om vi äro i Kristus, hafva vi det
eviga lifvot. Han har skänkt oss denna
stora gåfva. Vi äro rika i den enda
rätta meningen och behöfva intet mer.
Men fastän detta eviga lif är vårt, äga
vi det ännu icke i dess fullaste ro.
Hela andan i liknelsen om herden och
fåren gifver vid handen, att lifvet ännu
är utsatt för faror, för prof; att det
anfalles, ibland så våldsamt, att dess
egaro behöfver vara viss om att han
har en allsmäktig försvaVare och att
han är i fullt säkert förvar. Allt hvad
vi sagt har visat till denna tröst, det
ifulla förtroendet till herdens vård. "De
skola icke förgås evinnorligen, och in-
gen skall rycka dem ur min hand.’1
Mod visserligen skola sådana försök i
liliiva gjorda. Herren sjelf ansattes af
frestelser i öknen, en, så ännu en, och
så en till; och tjenaren är icke förmer
än hans herre. Men aldrig skall slu-
tet blifva annat än detta: ’De skola
icke förgås evinnerligen". Är dettasant
i allmänhet, gäller det ju också i de
enskilda fallen. De skola icke förgås
evinnerligen — icke on enda. I verl-
den skola dn lida frestelse likasom han
och öfvervinna som han. Han var blott
en, och han stod ensam. Men han ut-
kämpade striden för alla, och genomalla
tider ljuder lians segerrop: ’Tåren vid
godt mod, jag har öfvervunnit verlden".
Hören detta, I som gån der ensamma
och öfvergifna, I kämpande men ned-
slagna själar, I hårdt trängde strids-
män, I trötte arbetare, I vandrare, för
hvilka vägen är så lång och mödosam!
Detta är ett ord för eder. "Våren
1vid godt mod I skolen icke förgås evin-
norligen, hvarken genommed- eller mot-
gång, helsa eller sjukdom, i striden el-
| ler i lägret, genom verldens våld eller
list: jag har öfvervunnit allt."
Skåda upp till detta höga berg. På
dess topp ser du två gestalter, ingen
mer. De mötas ensamma i öknen till
en strid, hvars betydelse är omätlig
och hvars följder räcka utom tidens
gräns. Om den ene segrar, är verlden
| förlorad. Vinner den andre, skall det
finnas en frälsningsinakt för evigt för
hvarje Guds barn. Hvilka äro dessa,
[ som sålunda strida om väldet? Båda
äro furstar. Don ene är mörkrots fur-
ste, som är verksam i otrons barn, och
det är för detta otrons och olydnadens
riko han kämpar på bergshöjden. Den
andre står der i ringhetens omhölje,
men skall snart förklaras såsom Guds
Son, då till tecken af hans segor —
!såsom berättelsen tillägger —"djofvulen
■öfvorgaf honom, och änglar gingo fram
och tjenade honom".
Det betyder föga för oss, huru myc-
ket i denna underbara, hemlighetsfulla
berättelse som är bildligt och huru
mycket som är historisk verklighet,*) så
länge vi behålla klart för oss dess stora
betydelse och den väsentliga följden af
segern — nämligen att Jesus Kristus
vunnit denna verld från alla mörkrets
makter. Och han har vunnit, icke en-
dast för sig sjelf utan för hvar och en
af sina efterföljare allt intill tidensända.
Icke mångaaf demkämpa på "höga berg",
medan alla riken i verlden och deras
härlighet visa sig för dem; för de flesta
står striden på lifvets heta slätter, i
mörka dalar, i törniga snår och vid
korsvägarne. Hvar eller huru — detbe-
tyder ingenting. Var vid godt mod,
han har öfvervunnit, och han skulle ej
mor hafva någon glädje af sin seger,
om ej hans folk längre delade den.
Men naturligtvis måste vi mottaga
det lif, som sålunda gifves — här och
nu. Det är ett tankens lif, och vi må-
ste tänka; det är ett känslans lif, och
vi måste känna, älska, längta, bedja.
Det är ett lif fullt af moraliska afgö-
relser och bedömanden, och vi måste dag
för dag fälla dessa omdömen och fatta
dessa beslut. Det är ett lif af väl-
Ijande och bestämmande, af motstånd
1och försakelse. Det är ett lif af stan-
’
digt afdöende från synden och uppstån-
delse i rättfärdig-het; af trons uppstigan-
de till den öppnade hiuimelenoch ingåen-
de innanförförlåten, der det eviga hoppets
ankare är kastadt, säkert och orubbligt.
Det kristliga lifvet här nere är in-
galunda evigt lif. Ju mer det är upp-
fyldt af trohet och heligt nit,-dess mer
är det af evighetsnatur, och dess mer
fatta vi tag deri och göra det till värt
eget. Det är på detta och intet annat
sätt vi kunna veta, att denna stora
gåfva är vår. Förlägg det bortom ditt
lifs område; låt det stråla i fjerran som
ett himmelskt löfte, hvilket skall upp-
fyllas först under en annan, alldeles
iolika form af vår tillvaro — då allt
iskall gå ut på lofsånger och jubel och
!en salighet och hänryckning, som vi
nu icke kunna förstå — och det skall
ega föga eller ingen verklighet för dig
;samt endast ringa dragningskraft. Fatta
det deremot här, hvarest Jesus Kristus
uppenbarat och förvärfvat det; mottag
|det såsom en gåfva för det närvarande;
!låt de fördolda driffjädrarna för hans
lif också vara dina; lyssna alltid på
herdens röst, äfven i ditt ringaste och
mödosammaste arbete; då skall du trots
sorger och bekymmer och svåra dagar,
som komma för oss alla, ega inom dig
det lif, som ej vot af någon död och
som till sist skall finna sin fullhet och
sitt hem i hiimnelen.
*) Den enda punkt i hvilken vi icke öf-
verensstnmma ined förf. — Hed.
Åbo, G. W. yrilin & Co:8 boktryckeri, 1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
