Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 9. 5
såsnart den enskilda offervilligheten be-
redt väg och man på allvar visat sig
sträfva för företagets förverkligande.
De af våra vänner, hvilka stundom
anlitat oss i och för erhållande af re-
ligiösa och nykterhets ströskrifter, bedja
vi. få hänvisa till anmälan å sista si-
dan. Då reqvisition sker per post bör
15 p. per 100 tilläggas för porto till
"Evangeliska blad", samt 10 per 100
till nykterhetsskrifterna.
Ferdinand Christian Baur
och Tiibingenskolan.
Af teol. dokt. A. li. Ilrucc.
(Ports.)
Låtom oss efterse till hvilka konklu-
sioner vi allaredan kommit. A ena si-
dan undervisar Jesus i en religion till
andan universel, alltså omfattande hela
menniskoslägtet nch ej blott Judarne,
å andra sidan gör lian anspråk pil att
vara den judiske Messias. Tvenno idéer
skulle således återfinnas hos honom,
måhända icke oförenliga men dock sken-
barligen af hvarandra motsatt natur,
hvilket lätt kunde gifva upphof åt me-
ningsakiljaktigheter och motsatt uppfatt-
ning. En del af dom som antogo den
nya religionen skulle komma att fram-
hålla det universela elementet af Kristi
lära, en annan dol fästa hufvudvigten
vid hans Messiassändning, och konflik-
ten voro färdig. För den nya religio-
nens slutliga framgång skulle dock detta
icke utgöra någon olycka; stödd på He-
gelska principer kan man vänta raka
motsatsen, ty enligt dessa härrör allt
framåtgående, all utveckling, af motstånd.
Från donna synpunkt iir det för kristen-
domens natur önskvärdt att stridigheter
uppstå, "di utan dem skulle den nya
rörelsen omintetgöras. Emollertid be-
höfver man ej hysa fruktan angående
donna sak, då monskliga varelser myc-
ket väl förstå att påfinna motsägelser
angående ting som djupare intressera
dem, isynnerhet i afsoende å religionen.
Någon svårighet skall dock uppstå i det
värdiga representerandet af kristendo-
mens univorsela karakter. Den trängre
blicken kommer ;ilt söka sig sjelf och
den stora hopen dragos med trångaidé-
er; mon hvad stod att göra, ifall ingen
verksam evangelii försvarare skulle upp-
träda gontomot verldcny
Bär är en antaglig Bvårighet, den der
kunde komma kristendomen att afstanna.
En annan mycket allvarsam inträder
ännu tidigare; den har sin rot i Jesu
död. År icke denna tilldragelse högst
fatal för framgången? Ja, svarar dr Baur,
om man ej på ett eller annat sätt kan
komma öfver den. Svårigheten skulle
lätteligen häfvas, om den döde kunde
uppstå igen; men urTöbingen-synpunkten
sedt är detta omöjligt, och detbästa vore
derför att lärjungarne kunde öfvertala
sig sjelfva att tro det deras mästare vo-
re uppstånden, hvilket lyckligtvis icke
är omöjligt. Tro på uppståndelse skall
åstadkomma samma verkan som sjelfva
uppståndelsen, d. v. s. gifva mod åt
Jesu efterföljare att gå fram som den
kristna religionens apostlar.
Hvad de elfva skulle predika kunde
på förhand förutses. De voro alla olärda
män, urståndsatta att införlifva sig med
sin herresverldsomfattandemål.Men hvar-
ifrån skola då den kristna universalis-
mens representanter komma? Tillfölje af
sakens natur måste de bli fa, ty de
böra vara öfverlägsna män, höjande sig
öfver den allmänna nivån, så till ande
och allvar som kraft, med ett ord, till-
höra mensklighetens aristokrati, hvars
antal alltid är litet. Hvad, om sådana
sällsynta män, skickliga att utgöra uni-
versalismens grundpelare ej skulle fram-
träda? Hvad, om kristendomen sist och
slutligen ginge omintet af brist på mot-
stånd, den nödvändiga orsaken till all
historisk utveckling! Detta är en risk;
dock må vi ej fälla modet, ty den trö-
stande tanken återstår att vid hvarje
större krisis, den af behofvet påkallade
mannen alltid uppstår, om än ej sänd
af en lefvande Gud, så dock frambrin-
gad af universii omedvetna verksamma
krafter. Huru än härmed förhåller sig,
faktum är att en för universalismen pas-
sande representant i rattan tid fram-
trädde — vi kunde hafva sagt två —
den förste Stefanus, den andre Paulus.
Stefanus var blott knoppen bruten före
blomningen, således kunna vi egentli-
gen endast nämna Paulus.
Att Paulus af Tarus, den pharise-
iske svärmaren och kristendomens mot-
ståndare, skulle förvandlas till en kri-
sten och en sådan kristen som han
blef; icke blott att han trodde på Je-
sus såsom Kristus, men det att han med
hela sin naturs entusiasm och värme,
med hela den logiska följdriktigheten
hos ett upplyst förstånd ingick i den
universela riktningen af Kristi lära, be-
handlande det som engång varit allt för
honom
— lagen — som vore den in-
tet och vidblifvande att i Kristus är in-
gen åtskillnad emellan jude och hedning
utan endast menskligheten förnyad, detta
är ett anmärkningsvärdt fenomen. Dot
är en af de stora svårigheter den natu-
ralistiska kritiken har att bekämpa —
berättelsen om Pauli omvändelse ger de
naturalistiska principerna en svår stöt.
Baur, medveten härom, försökte ej ens
lösa problemet, utan lemnade den out-
redda saken åt oförvägnare andar. Nog
för honom att Paulus, förföljaren, på nå-
got sätt blef omvänd. Denne omvände
pharisee var allt som behöfdes att drif-
va kristendomen framåt. De motsatta
åsigterna fingo nu försvarare. I Paulus
erhöll universalismen en kämpe i stånd
till att allena försvara den mot alla an-
grepp. De judiska tendenserna å andra
sidan, dem vi tidigare syftat på, äga
talrika om ock ej lika skickliga föresprå-
kare i Jesu elfva följeslagare. Sakens
tillstånd blir alltså: Paulus gentemot
de ursprungliga apostlarne — se der
dr Baurs åsigt!
Men hvilka bevis förefinnas väl på
den uppgifna motsatsen mellan de elfva
å ena sidan och Paulus å den andra?
Om en dylik åtskillnad förefunnits, borde
spår deraf förekomma i Nya testamen-
tet. Men Tiibingen-kritikern säger oss
att den existerar och företager sig att
utpeka densamma. Sålunda finner han
på åtskilliga ställen små vinkar om kon-
flikter emellan Paulus och åtminstone
två af apostlarne, de af dem som ut-
öfvado största inflytandet, kyrkans pe-
lare, Petrus och Johannes. Beviset på
Pauli och Johannes’ oenighet hemtar
han ur Uppenbarelseboken, hvilken an-
tages vara aposteln Johannes’ verk samt
den enda genuina Johannes-skriften i
Nya testamentet. Balamiterne och nico-
laiterne eller qvinnan Isebels efterföl-
jare, som åto kött offradt åt afgudarne,
äro medlemmar af det paulinska partiet
i Mindre Asiens kyrkor. 12 kap. 14
v. i hvilken siffran tolf begagnas om
apostlarne, såsom motsvarande Israels
tolf stammar, utesluter skenbarligen Pau-
lus från apostlaembetet. Då kyrkan i
Ephesus berömmes för det hon pröfvade
sådana som kallade sig sjelfva apostlar
och dock icke voro det, afses dermed
skenbarligen Paulus och hans anhängare.
Spåren till tvisten emellan Paulus och
Petrus återfinnas i första episteln till
Corintherne, med afseende å partier, upp-
komna ibland dem, hvaraf ett uppkallade
sig efter Paulus, ett annat efter Pe-
trus; vidare i den framställning Paulus
i Galaterbrefvet ger om sin tvist med
Petrus i Antiochia. Båda dessa epist-
lar antagas oemotsägligen för Pauli verk
och äro derföre absolut trovärdiga. Hans
argument stöder sig dock hnfvudsakli-
gen på Gal. 2: 11—21, ja så att säga
på hela andra kap. af denna märkvär-
diga epistel, af hvilket han tror sig fin-
na att Paulus stod i opposition icke
blott till Petrus men till alla de elfva.
De "falska bröderna" (v. 4) tror han
afse just dessa. Orden: "de som nå-
got räknade voro", samt: "hvilka såsom
pelare räknade voro" anser han vara
satiriska allusioner på den aktning hvil-
ken de elfva uppburo af judiskapartiet.
Att man vid mötets slut räckte hvar-
andra händerna, berättar han oss, var
endast ingåendet af vapenhvila emellan
tvenne oförenliga partier, en öfverens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
