- Project Runeberg -  Tro och Lif. Religiös Tidskrift för Finland / N:o 1-24. 1886 /
10:4

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRO och LIF. N:o 10.
4
Vi kunna medvetet eller omedvetet
emottaga strålar pf inre ljus och ledas
att utföra verk som behaga Herren, upp-
lysta af den utlpfvade visdomen (Jac.
1: .").); likaså blifva vi understundom
på ett hemlighetsfullt sätt förvissade
om don utsedda vägen — så som ko-
nung Artaxerxes blof tvungen att be-
skydda Nehemia — eller ock genom
yttre omständigheter, såsom då Saul ge-
nom uppsökandet af några förvillade ås-
nor fördes till det vigtiga mötet med
Samuel.
Det är visserligen mycket möjligt att
intala sig det man lyder en Guds kal-
lelse, under det man fullföljer en det
naturliga hjertats önskan och gör detta
med jernvilja och fast beslut att ge-
nomföra sin föresats, förklarande att
"Herren sagt det", ehuru han icke gjort
det. Men detta omintetgör icke den
sanningen att Abrahams, Isaks, Jacobs,
och Samuels
— det profeterande bar-
nets — Gud, ännu denna dag är sitt
folks Gud och att han enligt sitt löfte
vårdar hvarje enskild medlem. (Joh.
14: 20.) Att vi äga så liten erfaren-
het i denna sak kommer sig deraf att
den enkla barnatrons förväntningar och
stilla lyssnande har så litet rum i vårt
lif. Den undervisning, det predikande
som förbiser detta tillfredsställer icke
hjertats längtan efter denna innerliga
trosförening, hvilken det är Herrens
glädje att hos oss åstadkomma.
Att längta efter Herrens närvaro, el-
ler att draga närmare honom är icke
fanatism, ej heller är det till någon
välsignelse att varna yngre eller äldre
kristna för faran af öfverdrift häri.
Blott alltför få längta derefter, jemfördt
,med det stora antal som nöjer sig utan
Itillväxt i Herren och åstundar endast
formkristendom, i hvilken hjertats till-
!gifvenhet har ingen del. Att varna
dem dcrför, som för ett fruktbart fält
för det onda, der satan kan fresta ge-
Inom efterhärmningar af helgelselif, är
jicke nödvändigare än att varna de om-
ivända för andra faror, såsom: nit utan
ikunskap, ljus utan lif, sjelfrättfärdighet
eller bedrägligt fantasispol. Vi veta
att satan motarbetarall omvändelse, lik-
som allt slags uppväxande andligt lif,
och att han, om han kunde det, skul-
le förföra äfven de utvalda.
Om man blott eftersträfvade under-
-1verk, da kunde inan förstå lmru i denna
tidsålder, den "furste som makt hafver
!i vädret" genom spiritismens oheliga
upptåg kan utföra sådana lögnens verk,
— som magerna, de der efterhärmade
några af Mose underverk; men om vi
nära en önskan att lära känna honom
som vi tro uppå, samt erfara nåden af
hans närvaro, dag för dag, under hvar-
dagslifvets skiftande tilldragelser, i sam-
ma grad som vid de svårigheter, stri-:
der, faror och bedröfvelser hvilka vänta
oss på vår mot himlen ledande stig,
då skola vi erfara realiteten af gemen-!
skapen mod honom.
S;i länge kristna uppdraga en gräns- ’.
linie emellan livad de kunna framlägga;
för Herrens anlete och livad som vore
ett förringande af hans helighet att
framhafva inför honom, sålänge kan in- I
gen erfarenhet af hans gemenskap eller i
ett i sanning helgadt lif ifrågakomma. i
Han har sagt: "Mig förutan kurmen I f
Jng anser brådmogenhet alltid förderf-
lig. Reflexionen är brandfacklan i barn-
domens verld; dess tid bör komma och
måste komma, men icke i förtid. Gräs
och blomster äro dömde att afmejas, men
icke förr im rötterna vunnit den stadga,
att de icke uppryckas med stjelkar, och
Bvedjande är i lag förbjudet. —7.. Topelius.
Hans allmakts kurlek vexlar ej,
Ännu i dag som är-
Han för livar fallen son om n&å
Vid Fadrens tron begär.
Israeliterna begränsade Herrens verk
och äfven vi begränsa ofta hans verk-
samhet med hänsyn till oss sjelfva, om
den är olik hvad vi äro vanda att iakt-
taga hos andra eller hvad vår föregå-
ende erfarenhet gifver vid handen. Han
har gifvit den naturliga skapelsen lju- j
sets gåfva. Samma solljus, samma dagg
framkallar och närer de mångfärgade
blommorna
— liljorna i deras fläcklösa
renhet, rosen i sin fägring och vällukt,
tusenskönan och violen, men äfven den
väldiga cedern. Sädesfälten frambringa
sina gyllne skatter genom samma sol-
sken och skugga, hvart efter sin art.
Sammalunda skall det alltid förhålla sig
med den andliga skapelsen. ■ Icke en
återlöst själ inför tronen skall hafva
precist samma historia som den andra
att förtälja om det sätt och den väg på
hvilken "hennes fötter leddes in att finna
Gud. Hvar och en som sällskapat med:
Jesus och för hvilken den hel. Ande
vittnat, skall kunna tillägga något till;
den återlösande kärlekens ära i afslöjan-
det af Andens vittnesbörd med afseende !
å den särskilda ställning han innehade.
Ofta har jag funnit, då hjertat är
mest böjdt lör glädjen öfver det per-
sonliga umgänget med den "älskade",
att der ligger kraft i det enklaste vitt-
nesb,örd pch den lefvande Gudensuppen-
barelse utsträcker sig till, så att .säga,
vidare sferer. En djupare kunskap i det
skrifna Ordet (icke blott bokstäften)
vidgar och tror föreningen med Herren ri-
kare. Sålunda finna vi, i afseende å
jordiska sympatier, sådana medvandrare
som genomgått samma skola, samma
nejder, samma lidanden och pröfningar
och hvilka dock hafva ett vidare fält
för meddelanden; do tala obehindradt
till hvarandra samma språk
–med sam-
ma mål i sigte. Man och hustru, före-
nade genom de ömmaste band af ge-
menskap, naturliga och andliga, fram-
ställa måhända den fullkomligaste bild
— deras intressen äro de samma, de-
ras lif flyter fram i samma strömfåra.
Det må finnas fel hos mannen, hustrun
kan begå misstag; mon för mannen är
dock hans hjortas maka dyrare än en
fjerran yfin, huru lärd och vis denna
än må vara.
intet göra". Detta innesluter kraft så-
väl att gå framåt i hans tjenst och vin-
na själar åt honom, som att blifva fri
mången lifsomsorg, hvilkens skugga an-
nars förmörkar det oroliga, rädda Guds
barnets panna. Under lifvets dagliga
små svårigheter har jag ofta sjelf gjort
den erfarenhet
— äfven iakttagen i
andras lif — att Jacobs mäktige Gud
varit nära i sin kraft, och detta sna-
rare än vid en längre såkallad afskildt
helgad tjenst åt honom.
"Kan jag ej förtrösta på Herren att
han är med mig, äfven om jag ej ser
några yttre bevis derpå?" frågar någon.
Helt visst. Jag vet att han är med
mig. "Se jag är när eder alla dagar,"
detta ord tillhör mig såväl som apost-
larne. Denna troserfarenhet äger äfven
jdet minsta och svagaste af Guds barn.
!Då under Guds obegripliga ledning ge-
nom bedröfvelsens dal vi kunna säga
jmed visshet att Gud är trofast och af
; uppriktigt hjerta förklara: "Herrenslår,
I men han helår ock," erkänna vi Guds
hand i allt och han skall gifva oss styr-
ka att göra det. Vi äro ej alla dagar
utsatta för stormen, orkanen eller Jobs
eldprof; men hvarje dag ger han oss
prof på det underbara i den återlösan-
de kärleken, visar han inför furstendö-
men och väldigheter i de himmelska
platser deärofulla vittnesbörden om lam-
mets blod, hvilket dödadt vardt, samt
uppenbarar för dem hvilka endast känna
honom som en Gud långt i fjerran, hu-
ru godt det är att känna honom som en
Gud, den när är.
Det är emedan jag älskar honom, hu-
ru svagt och ofullkomligt detta än sker,
som jag gläder mig öfver att se och
höra honom, hvilken jag väntat och ef-
terlängtat, och han vet detta. Han har
otaliga gånger välsignande eller tadlan-
de besvarat min själs längtan, mitt hjer-
tas tankar. Jag har sett honom in-
gripa i hvardagslifvets små handlingar,
af menniskor benämnda "simpla;" har
hört den stilla, milda rösten, då alla
andra röster tystnat — ja, igenkänt
den — då jag varit trogen
— midt i
verldens buller. Jag har hört honom
då molnen skuggat himlen, sett honom
i herrlighet bortom molnen. Jag har
varit som öknens pelikan, som vildmar-
kens uggla, och han har gjort vildmar-
ken till ett eden och öknen till en Her-
rens lustgård; ty "när han hafver släppt
sina egna får ut, går han för dem, och
fåren följa honom efter; ty de känna
hans röst.’ Joh. 10: 4.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:22:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/troochlif/1886/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free