Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 10. 5
Jf’oM6w wh
Jfommrnttmm.
Bladets kontor flyttas från och med
den 1 instundande Juni till Caréns
gård, Vestra Strandgatan 7.
Några ord i föregående nummer, i
artikeln "Hvad är orsaken till kyrkans
tynande lif? II." hafva, synes det, gif-
vit anledning till åtskilliga kommen-
taricr och anmärkningar; och erkännas
måste att de, lösryckta ur sitt samman-
hang, äfven giiva tillräckligt stöd för
den åsigt man ansett sig böra draga
derur. Det ifrågavarande yttrandet ly-
der ncmligen: "Vi uttala ingen dom,
men framhålla blott att få, om ens
några Spår af Andens verksamhet före-
finnes inom den kristna kyrkan i Fin-
land, hvilken än orsak man nu vill
tillskrifva detta förhållande", uti hvilka
ord man trott sig finna ett totalt för-
nekande af den Helige Andes närvaro
inom den finska kyrkan.
Vår mening var dock
— och detta
framgår tydligt nog från flere andra
ställen i ifrågavarande uppsats — att
inga varaktiga, bestående spår af Guds
Andes inflytande stå att anträffas. In-
gen bestrider att icke väckelser före-
komina inom kyrkan, men hvad man
fastor sig vid, det är att dessa väckel-
ser så sällan hafva att uppvisa hägra
af Andens frukter (Gal. 5: 22, 23 &
Efes. 5: 9) eller antaga en karakter,
som skullo vittna om den Heliges in-
neboende kraft till egen och andras
appbyggelse i kärleken. Der Han ut-
tv>it ett verk, förspörjes snart en all-
iiiiin och bestående förbättring på del
moraliska och andliga området, men det
är denna förändring man hittills fåfängt
spanat efter inom vår aldrakristligaste
Btatskyrka, hvars herdar, för att icke
säga herrar, tvertom med on mun be-
sklrmn sig öfver de onda tiderna. Vi
måste derför anse vårt yttrande bofo-
gadt, ehuru väl det hade kunnat er-
hålla un annan form.
Söndagsfrågan liar, beklagligt nog,
hittills icke förmått uppsvinga sig till
det framstående rum don mod rätta
tUlkommerj men ett och annat tecken
tyder dook på att tiderna derför äro i
annalkande. Och hvilken lösning man
härvidlag tänkt sig i hög-politiska sfe-
rer, kan icke vara okunnigt för den,
som alls aktgifvit på atmosforens till-
stånd deretädea: Emollertid har dock
Nya Pressen gjorl on tjenst genom alt
i en redaktionsartikel framhålla det obe-
fogade uti don från landets högsta mi-
litära myndighet nyligen emanerade för-
ordningen om att reservmännen vid
våra inhemska bataljoner äfven om sön-
dagseftermiddagarna under några tim-
mars tid skola anställa öfningar. Med
skäl påpekas att detta skulle innebära
ett brott emot gällande kriminallag, och
frågan är huruvida denna kan sättas
åsido af värnepligtslagen.
Denna punkt är dock af mindre in-
tresse än sjelfva frågan om den ställ-
ning söndagen skall intaga i det kristna
samhället. Lyckligtvis kan man här-
vid åberopa sig på "högre lag", och vi
förstå alldeles icke huru man i hela
samfundslifvets anda och intresse skall
kunna undgå att yrka på söndagens
fullkomliga helighållando. Dock måste
man betvifla om vi någonsin skola kom-
ma derhän, att t. ex. teatrar och re-
staurationslokaler hållas stängda samt
offentliga nöjen, blifva förbjudna under
sön- och helgdagar; men icke desto-
mindre är det vår pligt såsom kristne
att så vidt möjligt söka befordra detta
mål. Men visserligen sker detta icke
genom torna protester eller genom att
tillbringa dagen i sysslolöshet i sitt
hem, utan den troende, bör genom evan-
gelistiskt och annat kärleksarbete i
Mästarens tjonst, visa huru och hvar-
till den kristna sabbaten rätteligen bör
användas. Endast genom att sätta lju-
sets verk emot verldens villor kunna
vi med Guds hjelp hoppas att skingra
mörkret.
Apropos den värnepligtiga militären
måste det för månghundrade familje-
fader och mödrar i landet utgöra en
källa till den största oro att veta det
deras söner under flore månaders tid
äro i ständig samvaro med elementer,
hvilkaa hela förderf endast krigstukton
förmår stäfja från utbrott, men deder
redan under vanliga förhållanden äro
mor än lofiigt skadliga för allt hvad
moral heter. Huru många hyggliga
ungdomar datera icke sitt fall från re-
servous öfningsmöten? Huru inångaför-
hoppningar hafva icke genom det ty-
gellösa lifvet derstädes blifvit tillintet-
gjorda? Sakens kanske mörkaste sida
är att enligt samstämmigt intyg de ex-
cesser, för hvilka resorvons sommar-
möten, åtminstone vid en del bataljo-
ner, blifvit vanryktade, lätt kunde före-
byggas med en smula disciplin, hvar-
till dock befälet icke visat synnerlig
håg, Men tydligt är att endast på
denna väg kan det onda, om icke helt
och hållet, så till sina gröfsta yttrin-
gar, undertryckas. Äfven borde nyk-
terhetsföreningar söka fås till stånd,
hvilket kanske skulle gå lättare nu se-
dan myndigheterna en gång för alla
leinnat tillstånd deltill.
Med rätta betraktar man konfirma-
tionen som en af de högtidligaste ak-
ter i lifvet; och vore den, hvad dernied
afsåges, begynnelsen till ett verkligt lär-
jungaskap, ett lifmed Frälsaren i strider,
korsdragande och triumfer, kunde den
gerna begås huru högtidligt som helst.
Men den som följt dessa ynglingar och
jungfrurnågot steg i lifvet, bevittnande
deras affall, kan icke riktigt glädja
sig, då nattvardsungdomen konfirmeras.
Med denna tilldragelse, hvarigenom de
unga formligen upptagas i församlin-
gens gemenskap, skall ju kyrkans upp-
fostran vara afslutad, men — är den
i sjelfva verket ens påbörjad? Hafva
de lärt känna hvad synd är och liar
frälsningen hos dem blifvit ett inre,
verkligt behof? Om icke, på huru lös
grund är ej deras bekännelse bygd, och
om det för framgång i striden, jemte
all bön och åkallan, är nödvändigt att
taga till sig "hela Guds vapenrustning"
(Efes. 6: 13—18), huru har då den
någon utsigt att förblifva ståndaktig,
som skickas ut, saknande både hjelm,
sköld och svärd! Förvisso äro dessa
ting icke som sig böra och sålänge
kyrkan vidhåller det nuvarande syste-
met, skall hon fortfara att fyllas med
namnkristne, halfkristne och sken-
kristne.
Af dagpressen hafva vi sett att D:r
C. von Bergens nya organ "Fri forsk-
ning" i dagarne ntsändt sitt första
häfte. Man behöfver blott ögna ige-
nom de ståtliga rubrikerna i innehålls-
förteckningen för att veta på hvilket
område man befinner sig. Den moderna
skolan utvecklar här sitt program i
religion, vitterhet, moral, samhällslära
m. m. och huru det programmet lyder,
är ingen konst att gissa. Det är, som
prof. Norrby säger, "dessa banala fra-
ser om Gud, dygd och odödlighet, som
man, sedan man hört dem en och an-
nan gång, kan perfekt utantill och kan
säga sig sjelf lika bra som trots nå-
gön modern vishetslärare. Sä stannar
allt i stöpet för rationalismen, och af
de ståtliga anstalterna och de breda la-
terna, hvarmed han uppträdde, svin-
gande "upplysningens" fackla öfver en
i underverkstrons mörker sjunken verld,
blir behållningen mer än lofiigt klen".
Dessa ord bekräfta sig öfverallt. Men
en betydelsefull sanning vinner ånyo
bekräftelse genom detta rationalistiska
tidskriftsföretag, neinl. att verldens barn
i sitt slägte äro visare än ljusens barn.
Vore de kristne lika eniga, ihärdiga
och sjelfuppoffrande i arbetet för Her-
ren, skulle "större ting än dessa’ snart
åstadkommas.
Mycket berättas, och ingalunda utan
skäl, om afund och egenkärlek inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
