Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 11.
4
sig egentligen icke med religionen. Det
är ej religionslösheten som här bringar
saken på tal, utan det är i allmänhet
mot religionens betvingande raagt som
vissa menniskor höja sin röst. Det är
jubekant för våra bröder iFinland, huru
ropet efter religionsfrihet äfven i våra
bygder höjes från de mest skilda håll
och isynnerhet från dem, som helst skul-
le se all verklig religion tillintetgjord.
Icke alldeles utan sitt berättigande är
väl detta rop, om också de som ropa
gjorde rättast uti att tiga. Som bekant
är ännu statskyrkan den herskande i
vårt land, ehuruväl do frikyrkliga sträf-
vandena ej äro att ringakta. Ropet om
religionsfrihet är riktadt emot statskyr-
kan. Vi hafva näml. i vår disscnter-
lag en paragraf, som säger, att hvar
och en som vill utgå ur svenska stats-
kyrkan skall för sin församlings pastor
uppgifva det af staten erkända samfund
han vill tillhöra. Tydligt är att det-
ta stadgande afser sådana som af reli-
giösa skäl ej längre vilja tillhöra
statskyrkan. Men det fuiiies älven
andra, som ej vilja tillhöra henne.
Det är den mängd af menniskor, hvilka
ej vilja sluta sig tillnågot religiöst sam-
fund alls, och som derför icke kunna
uppgifva, hvilket de vilja tillhöra. Då
kyrkan ej vill utesluta dem ur sin ge-
menskap, vilja de sjelfva göra det. Och
det kommer nog dertillförr eller senare.
Äfven vid innevarande riksdag väcktes
förslag i detta syfte, men nu icke längre
af en antireligiös utan af en metodist-
pastor, som tillhör hufvudstadcns repre-
sentanter. Andra kammaren biföll don-
na motion, om ook med en ganska rin-
ga röstöfvervigt (89 mot 84) men för-
slaget föll i första kammaren. I sam-
manhang härmed står en annan fråga,
som äfven blifvit riksdagen förelagd.
När det nu oj längre är förbjudet att
utträda ur statskyrkan, så synes det ej
heller böra ktfifvas af de frikyrkligo att
do skola underhålla biide sitt eget sam-
fund och det, som de ej längre tillhöra.
Och förvisso går utvecklingen till be-
frielse för de frikyrklige. Men icke
blott detta. Äfven de religionslöse an-
se sig böra erhålla samma befrielse.
Här är det som saken blir allvarsam.
Ty huru många äro ej de, som skulle
vilja vara med om en frihet, som an-
går deraspenningepung? Men huru skall
det då gå med statskyrkan? Tydligt är
att hon på det sättet är upprifven i
sina grundvalar. Ty det hör ju till
hennes karaktär, att hvarje statsmed-
borgare på samma gång skall vara kyr-
kans medlem åtminstone så, att han ej
undandrager sig sina skatteutskylder till
kyrkans underhåll. En annan sak är
det, huruvida också den evangeliska
kyrkan härigenom är upprifven. Att
så icke är eller skall blifva förhållan-
det, behöfver jag icke särskildt fram-
hålla. Ty här hvila vi på en annan
grund, nämligen på den lefvande im-
puls, som genom reformationen kom äf-
ven vårt folk till del, om den ock än-
nu ej i någon väsentlig mån kan sägas
vara upptagen i folkmedvetandet. Det
finnes dock isynnerhet i landets nord-
ligaste stift (Hernösands) en frisk re-
formations strömning, som tager i sin
tjenst ej blott prester utan älven lek-
Jmän. Hernösands stift-chefär näml. den
sanna lekmannaverksamhetenskraftigaste
målsman, hvilket han äfven ådagalagt
derigenom, att han fylt den under de
jsista åren rådande prestbristen med ej
så få oexaminerade lekmän, bland hvil-
ka finnos en före detta resepredikant,
som stått i den bekanta Fosterlands-
stiftelsens tjenst.
Angående lekmännens användning i
kyrkans tjonst råder i allmänhet en mot-
satt uppfattning i Sveriges södra och
norra del. De tongifvande i Lunds stift
äro lika mycket emot denna sak som t.
ex. biskop Landgren i Hernösand och
äfven de flesta teologieprofessorerna vid
Upsala universitet äro för densamma.
Men svårigheten i dessa tider beträf-
fande denna fråga är förvisso den starka
strömning af separatism och frihet i
religiösa ting, hvilken gentemot dengam-
la bundenheten vid former och ceremo-
nier alldeles hotar att öfversvämma lan-
det med sjelfsvåld och otillbörlighet i
omvåndelsQverket. Huru detta onda skall
botas är oj svårt, att inse, men så myc-
ket svårare att finna personer med till-
räckligt mod och sjelfuppoffring för det
svåra värfvet. Gäller det näml. att leda
det nyvaknade religiösa lifvet i sund
och sansad riktning, sä måste insigts-
fulle och allvarliga män "nedlåta’’ sig
till folket och med varmt intresse för
dess väl taga dess berättigade anspråk
om hand för att på laglig väg vinna
hjelp. Nu hafva visserligen till leda-
möter vid riksdagen invalts några män
ur det frikyrkliga folkets midt. Men
huruvida desse ega tillräckligt omdöme
att oj göra sin sak omöjlig, det är en
annan fråga. Den väl äfven i Finland
bekante lektorn P. Waldenström synes
dock ej alldeles sakna omdöme och takt.
Man hade väntat att han skulle upp-
träda såsom statskyrkans afsvurne fien-
de i sina motioner. Men i stället var
det han som ej sällan tog henne i för-
svar när t. e. vid förra årets riksdag
väcktes motion om borttagande af kyr-
komötets veto gentemot riksdagens be-
slut i frågor som kunna lända till kyr-
kans förderf, var det Waldenström som
med värme åtog sig att försvara kyrko-
mötets angripna rätt. Äfven i år har
han framlagt ett för kyrkans väl bety-
delsefullt förslag om rätt för lekmän att
deltaga i biskopsval, som han redan i
fjol föreslagit. Tydligt är, hvad ett
sådant förslag åsyftar. Det gäller att
på laglig väg gifva större utrymme åt
det nyvaknade religiösa lifvet att få göra
sin sak gällande äfven vid den beslu-
tande kyrkliga riksförsamligen. Häri-
genom skulle naturligen den betänkliga
motsatsen mellan frikyrklige och stats-
kyrklige i tid kunna utjemnas, innan
det blir alldeles omöjligt att afhjelpa
den alltmer tilltagande kyrkliga splitt-
ringen. Men då saken kom på tal i
riksdagens första kammare, uppträdde
vår kraftfulle ärkebiskop med ett-tal,
som här afgjorde saken (såsom äfven i
fjol var fallet.) Det väsentliga inne-
hållet häri utgjordes af en återblick på
biskopsvalets historia, hvarvid visserli-
gen erkändes, att församlingen i den
äldsta tiden fick deltaga i biskopsval,
men då denna rättighet under utveck-
lingens gång snart beröfvades henne,
så borde man ej nu söka drifva utvecklin-
gen tillbaka. Tydligt är dockatt det icke
kan vara skäl att fortsätta på en väg,
derför att man för längesedan slagit in
på densamma, om dennanämligen skulle
leda åt orätt håll. Och när församlin-
gen begynner vakna till medvetande ef-
ter långa perioders likgiltighet om sina
uppgifter, så måste det vara önskvärdt
att dess röst finge göra sig gällande
vid bestämmandet af dem, som skola
leda henne framåt. Härigenom skulle
förvisso klyftan mellan biskoparne och
församlingsmedlemmarne kunna i någon
mån utjemnas. Och endast om detta
sker, synes förhoppning finnas för en
lycklig lösning af de många ocli lifligt
kända spörsmål som nu öfverallt disku-
teras på do friförsamlings-predikantmö-
ten som hållas i vårt land
—talrikare
och mera besökta i allmänhet än stifts-
och prestmöten inom statskyrkan. Ee-
dan 1868 års kyrkomöte hade tillstyrkt
den omtalade förändringen, andra kam-
maren var både i fjol och i år för den-
samma. Men sålänge första kammaren
spjernar emot, kommer saken att ligga
under.
— Vi begynte våra meddelan-
den med talet om den Strindbergska sa-
ken och sedlighets frågan och vi vilja
nu sluta för denna gång med ett till-
lägg härom. Gentemot den realistiska
literatur som i likhet med Strindbergs
skrifter ej skyr att skildra sedeslöshe-
ten på ett sätt som måste verka för-
derfvande på sedligheten sjelf, har nu un-
der denna riksdag en väldig petitions-
lista inlemnats till regeringen angåen-
de skärpta bestämmelser mot osedliga
skrifter. Ett rop emot denna petition
har visserligen höjts från den oinskränkta
tryckfrihetens läger. Men då det ej är
fråga om förqväfvande af en frihet in-
om det tillbörligas eller sedligas gräns
så kan man med skäl hysa hopp om
sakens framgång.
L. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
