Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 11.
6
möjliga; för den senare fatal emedan,
enligt de mythiska hypotesorna, berät-
telserna om underverken äro produkten
af tron på JesuMessias sändning, hvar-
före om Jesus verkligen gaf sig ut för
Messias, tron på hans Messianska kallel-
se måste hafva varit verkan af underverk,
verkliga eller allmänt ansedda derför.
öfvergående till frågan om motsägel-
sernas stadium blir den vigtiga punk-
ten här, i huru hög grad den antagna
striden emellan apostlarne och Paulus
var ett faktum. Denna radikala antago-
nism är mycket osannolik, blott af den
enkla orsak att de elfva under åratal
varit följeslagare till Jesus, läraren, och
som dr Baur sjelf intygar till en uni-
versel religion. Är det troligt att de
män som "varit med Jesus’’ så länge,
kunnat förblifva så ytterligt oberörda
af mästarens anda af allmänt mensklig
sympati samt af den nya religiösa rörel-
sens universela karakter? Det vore att
döma dem fullkomligt ovärdiga att vara
Kristi lärjungar samt vidare påstå att
den omsorgsfulla undervisning de åt-
njutit, gått totaltförlorad. Inseende det-
ta, talar Eitschl — engång sjolf en
Baurs anhängare — om huru detär en
historisk orimlighet
"att kristendomens autonomi och univer-
sela anda som fylde Jesu inro lit’, skulle
forblifvit dold för hnns egna lärjungar."
Men om vi också förneka den fram-
kastade judiska riktningen hos Petrus,
Jacob och Johannes samt resten af de
elfva, vilja vi ej dermed säga att de
voro sådana entusiastiska förespråkare
för den kristna universalismen som Pau-
lus, hedningames apostel. Detta voro
do ej. De genomgingo ej hans inre
religiösa erfarenheter, gifnaatt dana dom
derför. Deras ställning var den af män
så småningom bringade att lugnt men
afgjordt erkänna, det de troende bland
hedningarna borde upptagas till kyrkans
fulla gemenskap, på en enda grund: tro
pä Kristus, skildt från omskärelsen. De
emottogo detta såsom varande Gudsvil-
ja, klart manifesterad genomtilldragelser,
och såsom stående i öfverensstämmelse
med andan af deras mästares lära. De
kastade sig ej, Paulus lik, med passio-
nnradt allvar in på den nya banan. Icke
heller längtade de att blifva apostlar för
hedningarna; ty de kände att de icke
voro passande att blifva framgångsrika
i stort på detta område. Ödmjukt till—
stodo de att de ej voro kallade till det-
ta verk. Och häruti var deras omdöme
såväl klokt som hedrande för dem. Ty
dot erfordras mera af apostlarno för en
religiös revolution än ett blott antagan-
de af en ställning. Då den kristna
tron begynte sia rot i hedningastaden
Antiochia, visste den gode, sympatisko
Barnabas att det fans blott en man som
var utrustad med just de egenskaper
som erfordrades för rörelsens ledning.
Han begaf sig till Tarsus att uppsöka
Saulus. (Ap. 11: 25).
Änmi ett medgifvande bör göras. E-
huru vi förneka en allvarsam opinions
strid Paulus och de elfva emellan, kan
det icke nekas till att der inom kyrkan
förefunnos djupa meningsolikheter. Men
då apostlarne komma öfverens, äro dessa
skiljaktigheter att anse som fakta af
underordnad vigt, fullkomligt ohållbara
som stöd för en vidlyftig kritikens bygg-
nad, sådan den framstår i Tiibijigska
teorins litteratur. Vi måste ännu i kort-
het granska denna kritik.
Som redan anmärkt blifvit, karakte-
riseras den Tiibingska kritiken af Nya
testamentets böcker derigenom, att den
till yttersta öfverdrift framhåller ten-
denShypotesen. Hvarje författare må-
ste vara språkröret för någon fas i den
stora logiska rörelse, hvilken hade till
mål införandet af den kristna tron och
katolska kyrkan. Straffet för all öfver-
drift är redaktion och följaktligen har
den Tiibingska kritiken i hög grad mo-
difierats genom senare forskningar led-
da af män, icke besvärade af ortodoxa
traditioner, sådana som Keim, Renan,
Hilgenfeld m. fl. Så medgifva t. ex.
noggranna kritici att, utom de fyra af
dr Baur erkända epistlarne, en stor del
af de andra sändebrefven som tillskrif-
vas Pauli författarskap, måste anses ge-
nuina. Allvarsamma tvifvel röra sig,
tillochmed inom skepticismens läger, en-
dnst kring episteln till Ephesorne och
herdebrefven (Timotheus och Titus).
Baur måste sjelf erkänna den jem-
| förelsevis pålitliga Mattheus som källan
;till kunskap om Jesu lif och lära, så
att derom behöfva vi ej vidare yttra oss.
Hans åsigter om Markus och Lukas äro
nu allmänt förkastade. Markus, istället
för att vara den siste, anses nu förtiden
af de fieste kritici för den tidigaste af
synoptikerne och värderas som en liflig
skildrare af de verkliga tilldragelserna
vid denpersonliga undervisningen, skild-
ringar tagna ur åsynavittnens mun. Tii-
bingen åsigten om Lukas, enligt hvil-
ken detta vore en revision af ett tidi-
gare evangelium af Markion, är numera
äfven förkastad. Tillochmed förf. till
"Suptrnatural Religion" tillstår sig
vara öfvertygad genom dr Sandays fram-
ställning i den djupa diskussion öfver
ämnet, som återfinnes i hans värdefulla
arbete: Evangelium under andra år-
hundradet {The Gospel in the Second
Century). Då han går in härpå, kan
den störste tviflare tillfredställiis; det
finnes ej rum för minsta skon till tvif-
vel om att vi i den kanonisko Lukas
äga tredje evangeliets orginal.
Detta evangelium är, enligt dr Baur,
vid sin framställning af den evangeli-
ska historien, i hög grad påverkadt af
paulinsk eller hednisk riktning. Spåren
dertill återfinner han i vissa afvikelser
från Mattheus, ansedd att afgifva de
tillförlitligaste underrättelser. Skiljak-
tigheterna äro följande: Mattheus om-
nämner endast ett område för Kristi
läroembete, Galileen; Lukas omnämner
tvenne, Galileen och Samarien. Sama-
rien representerar hednaverlden och en
samaritansk mission är en dikt. Utom
de tolfs mission omtalarLukas de sjut-
tios sändning, och för att låta det sy-
nas lätt vigtigt, lånar han af de tidi-
gare sända en stor del af befallningar,
gifna de galileiska evangelisterne, och
använder dem för de senare. De sjuttio
representera hednanationerna, antagli-
gen lika inånga till antalet, och denna
mission är ett rent påfund för att gifva
senare tiders hedningamission ett stöd
i Jesu lif. Bergspredikan, sådan den
omtalas hos Mattheus, är af Lukas sön-
dorstyckad och strödd öfver hans blad,
liksom för att lata befallningen till de
tolf synas utgöra en tilldragelse af rin-
ga betydelse.
Dessa äro dock intet annat än sanno-
likheter. Hvad den första angår, är det
icke tredje evangelistens afsigt att be-
rätta om en grundlig, detaljerad mission
på samaritanskt område. Det enda som
kan sägas är att han omtalar några
samaritanska tilldragelser, i sig sjelfva
fullkomligt trovärdiga. En paulinsk rikt-
ning må hafva förmått honom i sin be-
rättelse införa dessa händelser ur för
honom tillgängliga källor; om så är,
känna vi oss tacksamma för hans pau-
linism, d. v. s. hans varma intresse
för den hedniska kristenheten, hvilken
vi hafva att tacka för dyrbarafragmen-
ter, dem vi med saknad skulle se oss
förlora. De sjuttios mission har sina
svårigheter, hufvudsakligast den att det
icke är lätt att förskaffa den rum eller
plats på den historiska grund, den be-
träder. Det bästa härvid är att behandla
den såsom icke mer utan mindre bety-
dande än de tolfs mission. Slutligen
uppstår vid fördelningen af ämnena för
bergspredikan, den fråga: sönderstyc-
kade Lukas eller sammanfattade Mat-
theus? Den ena hypotesen är lika be-
rättigad som den andra. Opartiske kri-
tici, som ej hafva för afsigt att bilda
teorier, fälla det omdömet att den tredje
evangelisten var en tillförlitlig kröni-
kör, som i ärlig öfvertygelse gjorde det
bästa af honom tillgängligt material ur
de olika dokumenter, dem han påpekar
i början af sitt evangelium. Påtagligen
var han icke en torr historiker som
hade intet religiöst intresse af det han
skrof om. Han gladde sig i tron att
Jesu evangelium förnämligast var ett
nådens evangelium och derföre ettbud-
skap Hll såväl samhällets förlorade som
ock till hednaverlden. Deraf har hans
evangelium endast vunnit i andligt vär-
de, ulan att förlora sin historiska tio-
värdighet. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
