Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO ochLIF
Religiös Tidskrift för Finland.
1886.
Torsdagen den 1 Juli.
i —
BommannissioD 1- I„_ HIfSJ ssi
—-IEJH^I
Sommarmission.
En af de i vdr tanke vigtigaste frå-
gor det stundande alliansinutet i Tam-
merfors för till uppgift att besvara,
är den nästsista eller under nummor
30 pa programmet upptagna: "Hvad
är att göra för uppväckande af ett större
och allmännare’ missionsintresse bland
de troende?" Den berör en af de sår-
baraste punkter i församlingslifvot och
kan i viss mening sägas utgöra en lifs-
fråga för kyrkan, ty det större eller
mindre missionsintresset har alltid Tit-
gjort on siiker mattstock på en kyrkas
inro lifaktighet. Vi hafva likväl icke
påpekat donna fråga i ändamål att vid
detta tillfälle söka besvara den, utan
ondast för att fästa uppmärksamheten
I n särskild och. som man har an-
ledning botara, negligerad sida af mis-
sionsverksamhet, för hvilken den när-
varande årstiden isynnerhet är gynsam.
Det kan stundom på betraktaren göra
ett pinsamt intryck att bevittna huru
vid snminartVniTiias inträde monniskorna
hals öfvér hufvud rusa åstad till sina
doirimtirlägenheter utan en tanke på
huru de skola kunna vara till nytta
för do nya personer och omgifniugaf,
med hvilka dekomina i beröring. Landt-
lifvets hvila och behag, skärgärdslif-
vets omvexlande förströelser, utfärder i
det gröna, seglatser, fiskande m. m.
upptaga helt och hållet sinnet, ute-
stängande sakens allvarliga sida och
görande sinnet doft för pligtens ma-
ningar. Den enda bestämmande tanken
synes vara huru man sä fort som möj-
lig! skall slippa stadens qvalm och
dam tÖT att sl;i sig i ro och ostördt
kunna njuta af sin frihet midt i natu-
rens sköte. Denna känsla av så all-
män och inrotad, att t. o. m. troende
äro beherrskade deraf, alldeles som om
sommaren frikallade oss från arbete för
Herren och vår nästa, fj aron mina
vittnen och mina ijenare!" säger Her-
ren, och båda dessa egenskaper ålägga
oss förbindelser, hvilka vi ingalunda
godtyckligt kunna undandraga oss. Det
är helt enkelt en skyldighet, som för
oss bör utgöra en kär förmon att
genom trofast vittnande tjena Guds ri-
kes sak’ och något undantag härifrån
gifves icke. Tid och omständigheter
måste alla tjena detta ändamål. Jesu
ok är ljufligt och hans börda lätt, och
någon hvila i arbetet för Honom är
derför icke ens påkallad. Den kristne
måste alltid och allestädes verka Guds
verk efter de tillfällen, som komma i
hans väg, och att försummelse häruti
kan medföra de svåraste följder, visar
oss bl. a. liknelsen om den otrogne
tjenaren (Math. 25: 26): :’Du onde och
late tjenare!
— — —Tagen derföre
ifrån honom pundet!’’ Uraktlåtenheten
att till Herrens ära bruka sitt ombe-
trodda pund kan hafva till följd dess
totala förlust. En falsk blygsamhet
söker visserligen göra troligt att nian
är alltför ringa att äga något pund
värdt brukande, men mycket ofta är
detta endast håglöshetens eller klon-
modighetens vanliga undanflykt. Den
som vill bekänna Jesus, skall utan
tvifvel äfven finna utvägar dertill.
Det slags missionsverksamhet, på
hvilken vi derför velat rikta skild upp-
märksamhet, sammanhänger med den
tillfälliga vistelsen "på landet" eller i
skärgården, hvilken så inånga familjer
denna tid på året åtnjuta, samt består
dels uti personliga besök till alla or-
tens kojor och gårdar för att bringa
frälsningssanningarna till enhvars sär-
skilda kunskap, dels uti anordnande af
små möten för bibelläsning, åtföljdt af
korta utläggningar, ute i det fria, dels
uti att på söndagarna samla barnen för
inlärande af någon sång samt ett lämp-
ligt bibelspråk, och slutligen uti ett
frikostigt utdelande af traktater och
andliga uppbyggelseskrifter, hvilka med
lätthet kunna erhållas genom boklå-
dorna. Till allt detta, eller åtminstone
hvad beträffar den första och den sista
punkten, behöfves ingen annan särskild
"gåfva" än en lefvande tro på Jesus,
syndaros Frälsare,
— visserligen en
oändlig nåd den, men dock en som
många af denna verldens enfaldiga fröjda
sig utaf. Mon huru allmänt är det
icke att se troende personer t. ex. fö-
retaga resor utan en enda traktat i
fickan, utan att alls hafva eftertänkt
på hvad sätt de under resan skola
kunna gagna sin Herres sak, utan rin-
gaste hänsyn till de aktiva pligter,
hvilka deras ställning som lärjungar af
Jesus ålägger dem?
Isynnerhet utgör traktatspridningen
ett nog försummadt fält och ingen kan
beräkna de vidtgående välsignelsebrin-
gande frukterna ensamt af ett sådant
slags vittnesbörd. Exempelvis känna
vi till att utdelningen af en traktat
en gång blef orsaken till en stor och
ännu efter flere år fortfarande väckelse
i en landskommun, och många äro de
fall, som kunde anföras, der dessa ty-
sta budbärare banat vägen för rättfär-
dighet, frid och fröjd i den Hel. Ande.
Deras prisbillighet sätter t. o. m. den
obemedlade i stånd att förskaffa sig
dem och blott undantagsvis behöfver
han befara ett afslag vid deras sprid-
ning. Allmogen emottagor dem nästan
alltid mod uppriktig erkänsla och ett
P-
-4.
5.
Notiser och kommentarier. .
Teatern
—"kyrkans förgård"?
Ferdinand Christian Baur och Tubingen
En blick på skandinaviska sjömanshem-
met i London, af A. B—ff 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
