Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 15.
2
den tid han beskrifver. Inom mindre
än en månad hafva, för att nu icke
nämna tidigare sådana, tre stora upp-
täckter kommit i dagen. För den se-
naste af dessa. Faraos hus i Taphanes,
redogjorde vi i N:o 13. Ungefär sam-
tidigt bragtos fornlemningarna från Ar-
taxerxes’ och Darius" palats, innehål-
lande bland annat en mängd tegel och
stenplattor med kilskriftinskriptioner
samt 300 graverade cylindrar, omfat-
tande en tiderymd af 1000 år. till Eu-
ropa. Detta rika material är ännu så
godt som alldeles oundersökt, och i
Susa i Persien, derifrån de förskrifva
sig, vänta oanade fornlemniiiirar ännu
på att blifva framgräfda. Slutligen ut-
gör aftäckandet af egyptiske konungen
Kamses II:s mumie, som försiggick d.
1 sistlidno Juni, on märkelig händelse
i don märkvärdiga kedjan af upptäck-
ter. Denne Ramses II är, låt oss ihog-
komma, den Farao, "som icke kände
Josef" (2 Mose 1: 8) och pålade [sraefs
barn "trältjenst med hårdhet och förbitt-
rade deras lif med tungt arbete på lera
och tegel 1
och åt hvilken de byggde den
redan nämnda upplagsstaden Pith"m.
Bibeln säger (2 Mose 2: 23) att han
dog "efter en lång tid" och egyptiska
inskrifter gifva vid handen, att han
regerat i 67 år. I 3200 år hade den
kunglige herrskaren legat i sin kista,
tills dagsljuset nu för förstu gången
ånyo föll på hans benndransv&rdt väl
bevarade mumie, hvilken man kunde
tro tillhöra en helt ung man, om icko
några tunna lockar hvitt hår vi-
sat att det var en gubbe. Kan nå-
gonting vara mera underbart än att vi.
19:de soklets barn, sålunda kunna skåda
don Farao, som förtryckte Israels bära !
Det skulle förefalla otroligt, om icke
inskrifter på sten och papyrus stäldo
saken utom allt tvifvel.
Sålunda går utvecklingen sin gång
och ringen sluter sig. De långt spridda
trådarna börja sammanlöpa och genom
trons synglas skådar man dot, annal-
kande slutet. Hurudant skall detta
blifva? Derom lemnar oss det säkra
profetiska ordet icko i okunnighet. "Ty
Herren sjelf skall stiga ned från him-
melen med befallande rop. med öfver-
engels röst och med Guds basun, och
de, som hafva dött i Kristus, skola
uppstå först. Dereftor skola vi som
lefva och äro qvar, tillika mod dom
bortryckas i skyar till Herrens möte i
luften, och så skola vi vara med Her-
ren alltid 1
(1 Thess. 4: 16, 17). ’Detta
är don första uppståndelsen. Salig och
helig är den, som har del i den första
uppståndelsen. Öfver dem har den
andra döden ingen makt, utan de skola
vara Guds och Kristi prester och skola
regera med honom i tusen år" (Upp.
20: 5, (i).
Efterdyningar
;
Euhvar, som följt med händelserna i
liufvudstaden, erinrar sig don beryk-
tade omröstning, som med anledning
af nämnda fråga ägde rum bland Hel-
singfors’ församlings medlemmar. Man
skulle tycka att, denna sak endast äger
betydelse för hufvndstaden sjelf och i
hvarje händelse redan är för gammal
att framkalla något, intresse, men vissa
omständigheter liafva öfveftygat oss om,
att detta pa långt när icke är fallet,
hvarför äfven vi anse nödigt göra ett
inlägg i frågan.
Intresset rör sig kring nämnda om-
röstning. Det har inom alla partier i
landskyrkan framkallat stark irritering
att vissa kända, frikyrkliga personer,
tillhörande Helsingfors’ församling, rö-
stade emot anvisandet af medel till den
nya kyrkans uppförande, dcrigenom an-
slutande sig till kristendomens fiender
och motståndare, och inan anser denna
omständighet hafva sä ohjelpligt skadat
de fri kyrkliges sak. att någon allians
med dem på grund deraf ej ens kan
ifrågakomma. Sådan är i hufvudsak den
framställning, vi fått emottaga från
aktade och ansvarige medlemmar af den
finska kyrkan.
Frågan iir alltför allvarsam för att
tarfva någon motivering. Fakta kunna’
icko bortförklaras och de fakta, som
här föreligga, äro af den beskaffenhet,
atl genast sätta pii i stånd att bilda
sig ett Rfgörande omdöme. :
Ligger det i kristendomens in-
tresse att nya kyrkor uppföras? \
Ja, och hundra gånger ja! Ty hvarje
kyrka blir dock en medelpunkt för nå-
gonslags kristlig verksamhet, och der-
öfver måste hvarjo kristen fröjdas.
Tlvad mer?’’ frågar Paulus Filipperna.
efter att liafva framhållit do olika rao- \
tivén för frälsningens predikande. "Kri-
stus varder dock förkunnad på
lioarje nätt, det må vara för skens
skull eller i sanning, och deröfoer\
gläder jag mig" (Pil. t: IS). En j
församling kan brista i broderlig kär- i
lek. kan vara andeligen död och liafva;
ledare uppfylda af »vist nit, mon allt
sådant kan Herrens högra arm förvandla, i
Kyrkor byggas icke församlingen utan
Gudi till ära och det kan aldrig finnas
tillräckligt många rum. der Hans namn
förkunnas. Gifve Gud att allt Herrens
folk profeterade — att i hvarjo hus|
vore en kyrka, der Jesus predikas!
Huru en kristen skall kunna motsätta
sig uppförandet af en bygnad,sarakildt
afsedd för kristlig gudstjenst och pre-
dikan. förstå vi saledos icke. En kyrka
är likväl icko en téåtér, en krog eller
i ett danshus. att man med all makt må-
ste arbeta emot dess uppförande. Låt
vara, att man icke sjelf ämnar begagna
i ver sig sjelf — dessa och dylika per-
; sonliga bcvekelsogrmider äro likväl icke
| starka nog att omintetgöra det obestrid-
; liga faktum, att, andra finnas, för
I hvilka en sådan kyrka kan blifva till
stor välsignelse, samt att den i hvarje
händelse kommer att utgöra ett centrum
för kristlig tro och åskådning och efter
sin förmåga arbeta för och icke emot
’
Jesu Kristi rikes utbredning.
Det röjer derför ett beklagligt, parti-
sinne, att ens synas vilja motsätta sig
; uppförandet af nya församlingshus, de
ima sedan kallas kyrkor, kapell, böno-
livs eller livad man behagar. Visserli-
| gen ges det en gräns, öfver hvilken
man icke får gå, men vi kunna icke
jafgöra om den i detta fall blifvit öfver-
■ skriden. Denna gräns bestämmes, l:o
laf behofvet, 2:o af tillgångarna. Vi an-
taga att en tredje kyrka är behöflig.
emedan församlingen med stor majoritet
uttalat sig derhän, och det är svårt
1antaga att man utan detta tvingande
skäl skulle för fyratio år framåt vilja
ikläda sig de ökade skattebördor, som
’
blifva en följd af förslaget. En annan
sak är tillgångarna. Här kunde inan
invända, att församlingen redan för det
angifna ändamålet förfogar öfver enan-
senlig summa, men att denna så långt
ifrån möter behofvet att ett lån pä. om
vi ej missminna oss. fiOO.OOO mark
blir en nödvändig följd. Offentligabygg-
nåder ställa sig visserligen dyrf i Hel-
singfors. isynnerhet om de måste häl-
las i monumental stil, hvilkct nödvän-
digtvis blefve fallet med on luthersk
kyrka i landets hufvudstad, mon likväl
— och dotta är don verkligen sårbara
punkten i förslaget - synes ansprå-
ken i detta fall nog högt drifnn. Men
dii frågan nu en gäng framskridit så
långt, att den gälde antingen byggan-
det af en stor, dyrbar kyrka, eller ock
ingen alls. hvilket senare alternativ
naturligtvis blifVit följden, om försam-
lingen vägrat penningar, inse vi icke
att det stod en kristen mer än dessa
tvenne utvägar öppna: antingen måste
lian rösta för förslaget eller ock af-
hålla sig frän att rö*T;i ulls. Don re-
nare utvägen kan ännu med heder för-
svaras och hade kanske äfven varit don
riktigaste, men personerna i fråga valde
ingendera, utan förenade sig i stället
med dem, som röstade emot byggand"!’,
och det är i detta afseende deras hand-
lingssätt måste anses förkastligt.
! Ett nära till hand liggande exempel
ställer förovarande sak i rätt belysning!
Ett s. k. allianshus, afsedt att utgöra
ett centrum för kristlig verksamhet samt
bekostadt hnfvndsakligast af frikyrklige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
