Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:r, 16. 3
apptog Pauli sinne, var frälsarens, samt
att denna hans åsigt belyste och mo-
difierade alla de andra. Det iir just
utur detta betraktande af Kristus som
frälsare, man lättast kan utleta idén
om I förrens porson såsom antingen gn-
domlig eller icke gudomlig samt om
hans verk såsom varande en försoning
eller icke för verldens synd. Då Pau-
lus talade om "vår herre och frälsare
Jesus Kristus", i hvilken mening var
han för honom herre och i hvilken
mening frälsare?
Det måste anmärkas, att Paulus icke
var en af dom, för hvilka frälsningen
synes vara en lätt sak, att icke säga
någonting cventuelt oundvikligt. Då
han tänkte på Saulus af Tarscn, den
störste af syndare, tycktes det honom,
att det endast varit genom ett under
af liiinnhcrtighot — ingalunda utan on
mellankommande, för evigt tillbedjans-
värd frälsare — som denne syndare
undgått evig förtappelse. Tänkte han
åter på Paulus, aposteln, den benådade
syndaren, syntes det honom att detta
oändliga goda endast gifvits af nåd
och icke var en sjclffallen sak; ja af
"öfverflödande" nåd, så rik att den ur
hans själ framkallade lofprisandet: "Men
evigheternas konung, den oförgänglige,
osynlige, den onde Guden, vare pris
och ära i ovigheters evighot. Amen."
(1 Tim. 1: 17). Då han tänkte på
sin otrogna slägt af Abrahams efter-
kommande, föreföll dess frälsning, ef-
tor hans långa erfarenhet, icke såsom en
sä naturlig sak, att han kunde vara
lugn för don. Sorg och nosa, arbete
»ch brist, hugg, slag och bojor, fän-
golso, fästning, ja galgen voro allt för
honom saker, dem han villigt kunde ut-
härda, mil han "kunde någorledes göra
några saliga af dem". Blickade han
ut öfver menniskoslägtet i stort, påpe-
kade han aldrig on klass, som oj skulle
stått i behof af on frälsare, eller en,
don der möjligtvis ej skulle kunna gå
förlorad eller en klass, hvilkon — lef-
vando och döonde utan ånger
—skulle
undgå pinan eller kunde frälsas efter
döden. Kör honom voro alla menni-
skor förlorade och hvarje onskilds fräls-
ning är lika stor. Universum, hvilkot
för lians åskådning omstrålades såväl
af naturens som uppenbarelsens ljus,
var icko ett universum, hvarest angri-
paren eller förbrytaren alltid var viss
om att kunna rädda sig undan; ej ett
universum, i hvilket man bordo frukta
plågan mera fin det onda sjelf; icke
heller ett, dor man kunde vara viss
om att dot onda ådrogo oss blott änd-
liga plågori Det var en verld, hvarest
smärta och lidande ofta utgjordo do
barmhertiga medlen för skydd och ro;
tnaivst samma, rättvisans källa med
lika stor medlidsamhet utdelade: "be-
dröfvelse och ångest öfver hvar och en
monniskas själ, som illa gör", men
"heder och ära och frid åt livar och
Men frågan är den, predikade Pau-
lus Kristus, en medvandrare räddande
sina medvandrare, eller som Guds Son,
ett med Fadren, frälsande menniskors
barn? Predikade han honom frälsande
menniskorna utan att försona, blott
genom lära, föredöme, institutioner och
metoder för moralisk förbättring, eller
predikade han honom i motsats dertill,
såsom frälsande dem genom utgjutan-
det af sitt eget blod, hvarur härflöt,
som ur en källa, alla religionens for-
dringar, alla den uppenbarade sannin-
gens läror?
Menniskor frukta ej att begå våld
mot den hel. Skrifts mening. För
min del kan jag ej förstå den uienui-
ska, som törst sätter sig ned att i
Pauli ord uppsöka alla de ställen, hvari
han omnämner vår herre och frälsare
Jesus Kristus antingen i allmänna or-
dalag såsom frälsande oss, förande oss
till Gud, eller förlikande oss med Gud;
eller med bestämdare uttryck, såsom
på individuelt sätt meddelande oss syn-
daförlåtelse, rening och förnyelse, sjä-
lens frid, kärlek till Gud, Andens vitt-
nesbörd om vårt upptagande, glädje i
den hel. Ande, fullkomnande för him-
len, triumf öfver döden, en välsignad
hvila efter döden till uppståndelsen,
ande, själ och kropp, en ftillkommen
varelse i uppståndelsen och efter detta
fullkomnande en evig dag af lif och
ära för alltid med Herren; jag kan ej
förstå den menniska som, sedan hon
genomgått alla dessa ställen, kan säga:
"Denne man predikar en skapad va-
relse frälsande sina mpdinenniskor —
predikar en frälsare, som frälsar utan
att försona".
Om det någonsin funnits on man,
den hans folk skulle frestats att kalla
deras frälsare, det borde hafva blifvit
fallet med Moses hos israelitiska folket.
Genom nid, föreskrifter, statuter och
institutioner uppfostrade han folket,
från hvars axlar han lyftat slafveriets
ok — fostrade dem till en lefvande
nation. De förstodo fullt hans verk.
Men på den långa lista af judiske skrift-
en, som väl gör. 1 Kom. 2: 9, 10.
Det var en verld, i hvilken naturens
gifna lopp visade att öfverträdarens väg
vore svär och att framhärdande i det
onda medförde ohjelplig ruin. Frau
detta universii dödsbäddar hade orahöl-
jet blifvit fråndraget en gång, men
blott en enda och det af honom, som
ensam ägde makt att lyfta detsamma;
af honom ensamt, livars blick med lika
stor klarhet genomträngde lifvets ljus
och dödens skuggor; af honom, som
af alla lärare på denna jord allena var
herre öfver lefvande och döda. Der-
före gick han ej öfver hvad han kunde,
da han fråndrog dödstäckelset.
ställare, för hvilka hans namn är dyr-
bart, livar kan en enda upptäckas, som
blott för ett ögonblick, genom något
enda oförsiktigt uttryck eller opassande
antydning, löper fara att förvexla denne
store, utvalde Guds tjonare med Mä-
staren sjolf? Så stor en tjenare någon-
sin kunde blifva, förenas dock aldrig
hans minne med lof och pris eller till-
bedjan. För hvarje bibeltrogen jude
skulle ett sammanblandande af hans
och Herrens namn, annat än som i
förhållandet af ansvarig tjenare, varit
afskyvärdt. Guds namn och rättigheter
höllos alltid lika högt öfver tjenarnes
som solens och månens ljns öfver jor-
dens små facklor. Denna judarnesmed-
födda högaktning för Guds namn ka-
rakteriserade i lika hög grad Paulus
som hans landsmän; det kan derföre
inregistreras bland omöjligheternas an-
tal, att han skulle tolererat något så-
dant som t. ex. att i Israels Guds väl-
signelse sammanlänka Moses, medla-
rens, den evige Fadrens och Aron, den
invigde prostens namn.
Och, detta medgifvet, på hurudant
sätt yttrar han sig vördnadsfullt såväl
om Gnd som om Honom, hvilken från
don flammande skyn talade till honom:
"Jag är Jesus, den du förföljer"? Gör
han angående dessa båda on samvets-
grann åtskilnad mellan den ära, som
tillkommer skaparen, och den man be-
visar hvar man? Aktade han sig, lik
Elisa, då han sett Elia uppfara till
himlen, att i sin bön åkalla Elia, då
han utropade: "Hvar är nu Herren,
Elias’ Gud?" Stälde Paulus vanligen
Jesus i rangen af Guds skapade varel-
ser och åtskilde honom sålunda från
föreningen med Fadren; eller, då det
är fråga om läraro och män arbetande
för Gud, ställer han ej då tvertom Je-
sus allena för sig och på samma gång.
vid fråga om Horrens Jesu verk, em-
beten, gåfvor och barmhertighet, gör
han Honom icke på det närmaste för-
enad, ja till ett med Fadren?
Med hänsyn till denna fråga är det
lika högtidligt som glädjande att ge-
nomgå Pauli epistlar från Eomarno till
Philemon. I dessa skrifter nödgas man
icke mödosamt, undan öfverskuggande
trädmassor af fremmando stoif, fram-
leta Kristi person och hans verk för
syndare; ty dossa äro här do båda huf-
vndpunkterna. Epistelförfattarens käns-
lor välla upp kring dem som en spring-
källa tätt intill de eviga kullame
—
en källa, utsändande kraftfulla brusande
flöden. Och huru omtalar han sig sjelf
och sina medarbetare? Stundom som
Guds apostlar (1 Cor. 4: 9), stundom
Isom Jesu Kristi apostlar (2 Cor. 1: 1).
— Och om sig särskildt? — Han sä-
ger sig vara än en Guds tjenare (Tit.
1: 1), än Jesu Kristi tjenare (Rom.
1: 1), och fjerran var honom den tan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
