Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 17.
6
hon. Och då vi frågade huru det var
möjligt för henne att med sina små in-
komster vara så frikostig, svarade hon
gladt: "jag har funnit att sedan jag
började gifva mera för Herren, räcker
det alltid bättre till!" Middagen sluta-
des omsider, såsom den börjat, med
hön; barnen redan förut fastade vid sin
lärarinna betygade henne ånyo sin till—
gifvenhet ; på eftermiddagen hölls bibel-
förklaring för äldre och mången sång
sjöngs ännu med barnen
— men vår
väns ord ljödo genom allt detta för
mig och jag tänkte på enkans kruka,
som Herrens välsignelse gjorde outtöm-
lig. Vi reste hem genom natten, ge-
nom vilda skogar, öfver färjor, holmar
och berg, men middagsbordet med de
tjuguåtta små hungriga gästerna åter-
kom ständigt för mitt minne.
Här hade jag mött en af Herrens
trogna. En fattig enka med två barn,
som af kärlek till Honom var färdig
att offra både sitt och sig sjelf och
som oaktadt alla uppoffringar dock an-
såg sig vara en af de rikaste och lyck-
ligaste menniskor! "Sedan jag började
iriiva mera för Herren, räcker det all-
tid bättre till", var licnnes välsignade
erfarenhet. Gifve Gud oss alla tro att
beakta dessa ord, att med flitig, om-
tänksam hand bruka de pund han gif-
vit oss. på det afven andra matte få
välsignelse deraf!
■>
En afton, ett par dagar derefter, satt
jag vid mitt skrifbord, sysselsatt med
något arbete, då en äldre, fremmande
herre med martialisk hållning och upp-
syn trädde in i rummet och utan krus
slog sig ned på närmaste stol. Han var
resande, hade å tlere håll efterfrågat
min adress samt slutligen af en bekant
prestman blifvit anvisad, livar jag bodde.
Hans ärende gaf genast uppslag till ett
samtal om de eviga tingen, med hvilka
han synbarligen ofta brukade syssel-
sätta sig. och snart befunno vi oss i
ett lifligt tankeutbyte härom.
"Ni tror således att allt livad som
står i Bibeln.är sant?" frågade han,
sedan jag anfört de vigtigaste grun-
derna för dess trovärdighet, "att der
icke förekomma rent menskliga tillägg,
följderna af mensklig brist och okun-
nighet?"
"Nej!" genmälte jag. "Det är sant
att öfversättningen delvis varitfelaktig,
men då dessa brister varit af oväsent-
lig boskaffonhot, hafva do icke inverkat
på. det hela. På er fråga skulle jag
derför svara så, att jag tror på hvarje
prick af Biboln sådan vi hafva den på
grundspråken’.
Han såg på mig med en drunkuan-
des blick, som om han till hvilket pris
som helst velat tillegna sig min tanke,
hvarför jag fortsatte:
"Jag tror att då Gud hade en uppen-
barelse att göra, drog han älven för-
sorg om att den blef riktigt framstäld,
att ingenting skulle saknas och ingen-
ting tilläggas. Det är möjligt att me-
ningar och ord stundom blifwt omka-
stade, så att den chronologiska ordnin-
gen blifvit rubbad — som t. ex. ibland
i evangelierna
— men angående sjelfva
innehållet finnes icke det minsta rum
för tvifvel".
"Medgif dock", yttrade han efter ett
ögonblicks paus, hvarunder han grubb-
lande stödde hufvudet mot de på pro-
menadkäppen hvilande händerna, "med-
gif, att det finnes krassa ställen i bi-
beln deder omöjligt kunna tagas i bok-
staflig- mening. Hvad säger ni t. ex.
om Elias, som for upp till himmelen i
en brinnande vagn? tror ni detta? Vet
ni att det hebreiska ord, som är öfver-
satt med "brinnande vagn", kan betyda
något helt annat?"
"Jag har väntat att ni skulle göra
mig någon sådan fråga och har derför
svaret färdigt. Erkänna vi en gång en
allsmäktig. personlig, öfver naturkraf-
terna stående Gud, dender känner oss
och kan inverka pä vara öden, synes
mig ingenting möjligare än att han
stundom på ett öfvernaturligt sätt in-
gripit i menniskans lif. Angående det
särskilda fall, ni anfört, finner jag det
icke mera otroligt än att Frälsaren
sjelf i en sky blef borttagen ur lärjun-
garnas åsyn. Medgifva vi engång un-
derverkens möjlighet, vet jag icke om
vi hafva rättighet att uppdraga en
irrans för dem, de må sedan förefalla
oss krassa eller ej. Det fans en tid,
då jag lik er sjelf tvifiade och tviflade
grundligt pä underverken. Nu deremoi
finner jag ingen svårighet uti att tro
dem. Guds Ande har upplyst hjertat,
helgat tanken och tagit förnuftet till-
fånga under Kristi lydnad. "Jag lefver,
dock icke nu jag, utan Kristus, som
är io
mig".
"Åh, tala icke, min herre!" utropade
han häftigt i det han slängde ifrån sig
den hoprullade tidning, med hvilken’
han trummat mot bordet, på samma;
gång en mörk sky drog förbi hans hit-;
tills vänliga öga och harmens rodnad
uppsteg på hans kinder, "vi äro dock
allesammans eländiga varelser, fulla af
synd och skrymteri, och det är alls icke
värdt att vi berömma oss!"
Jag teg, ty förebråelsen var berätti-
gad, men på samma gång visste jag ju
att det fans ett lif af frid med Gud.
Jag tänkte pä do sju lyckliga år, som
lågo närmast] bakom mig, år af frid
och glädjo i Herren, och kände att en- j
dast den största otacksamhet eller otro
kunde förneka deras välsignelse. Men
denne man här framför mig — hvilka
orfarenhetor hade han genomgått, som
så kunnat förbittra hans sinne? Han’
isade sig vara en sanningssökare, med-
I gaf att han icke har någon frid ocli
jär tydligen bekymrad om sin själ,
—
I o, att jag kunde taga honom afsides
och bedja för honom, besvärjande ho-
nom lik apostelen att "låta försona sig
med Gud"!
Min hustru hade emellertid sällat sig
till oss och fortsatt konversationen, som
nu antog en ny riktning. Privata för-
’
hållanden, vårt lilla arbete för Herren,
utsigter i lifvet och slutligen död och
uppståndelse, då den troende "i detta
sitt kött", ehuru förhärligadt och med
renare drag, skall skåda Gud och se
Honom sådan han är — detta och myc-
ket mer vidrördes under den halftimme.
vår obekante vän ännu dröjde inom vår
tröskel.
Slutligen reste han sig till afsked.
tackade hjertligt och med synbar rö-
relse för det vänliga emottagandet, fatta-
de sin käpp och var snart försvunnen.
Jag såg mig omkring. Här var mitt
hem, så fridfullt och skönt. Änr.u qväl-
len förut hade en bekant uttalat sin be-
undran för dess trefnad och många be-
hag och menat att i ett sådant hem
måste man känna sig lycklig. Och der
stod den varma, hängifna vän, som Gud
i sin kärlek ställt vid min sida! Vi
jvoro så ett inför Herren som menni-
i skor kunna blifva det. och Han den
:barmhertige och gode Fadren lät oss
aldrig någonting fattas. Dag för dag
jgaf han oss hvad vi behöfde och vi
jägde ingen ouppfyld önskan. Hur lyck-
jlig hade icke Gud g-jort mig!
Men denne främling, som nyss till-
slöt min dörr — denne fridlöse man.
som åter gått ut i verlden, hade jag
gjort min pligt emot honom? Borde
|jag icke bevisat honom gästfrihet och
allvarligt talat med honom om Jesus,
<syndares vän, om den himmelske Fa-
dren stor och rik i kärlek och om blo-
det, som kan rena? Borde jag icke
bedt honom dröja för att i bön kämpa
med Gud för lians frälsning?
Mitt samvete förebrådde mig att hafva
låtit ett sådant tillfälle gå obegagnadt
förbi. Intet trängande arbete förelåg
mig, vi voro på intet sätt förhindrade:
den obekante hade hela aftonen kunnat
stanna hos oss, kunnat dela vårt bord
och tillsammans med oss böjt knä in-
för Herren, och hvem vet — kanske
skulle han då hafva skilts från oss
som ett lyckligt Guds barn, en kär
broder i Kristi tro ! lien jag hade gjort
intet af allt detta och djupt hörde jag
i mitt inre en förebrående röst: "Her-
ren har gifvit dig många pund och
bedt dig handla dermed tilldess han
kommer, på det han måtte återfå sitt
med vinning; men du har gömt hans
pund i jorden just då det behöfdes;
du har förfarit oredliga med din Her-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
