Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 21. 3
haft, i vår verld under denna sin till-
varo ?
Intet är mera förvånande än dess
yttre historia. Utan att ingå på om-
tvistade frågor, må det tillåtas oss på-
stit att bibeln i böckernas historia står
utan exempel, angående utsträckningen
af den tid, hvarundor den författades
samt olikheten och antalet af dess för-
fattare. Den är ej en, utan .samlingen
af sextiosex längre och kortare böcker.
De skrefvos under en rymd af mellan
femton och sexton århundraden eller un-
der icke mycket kortare tid än kristen-
domen varat. Och vidare, de samman- \
skrefvos ej af personer från samma klass.
Egyptiernas heliga böcker t. ex. för-
fattades af medlemmar tillhörande prest-
kasten, hvilka lefde isolerade och i godt
förstånd med hvarandra angående pla-
ner och föi\slag samt från tidsåldrar till
tidsåldrar bevarande de traditioner, hvil-
ka gåfvo enhet åt deras politik. Bi- i
belus böcker skrofvos af menniskor på
olika platser och af olika samhällsställ-
ning: profeter, prester, konungar, styres-
män, premierministrar, herdar, publika-
ner, läkare och farise’er; skrefvos på
olika språk, de flesta på hebreiska,
många på grekiska och delar deraf på
chaldoiska. Några af dem utarbetades
i form af historia, några af biografi ; en
del utgöra poem, sånger, syner samt
allegorier; några äro didaktiska afhand-
lingar, andra familjekorrespondens ; åter
andra äro teologiska utkast eller pro-
fetiska förutseenden. I Sinai öknen och
Judoas vildmarker, i Adullams håla, i
Roms statsfängelse och på ön Patmos,
i berget Zions och Susans palatsor, pä
Babyloniens flodstränder, med harpor
hängande i pilträd, och vid elfven Che-
bar, under skuggan af det väldiga fä-
stet Charchemis, liksom på gatorna i
Jerusalem, återuppbygdt ur sina ruiner,
och der midt under musicerande gos-
sars och flickors bullersamma lekar
—
p;i så vidt skilda platser och under va-
rierande omständigheter frambringades
de olika delarno af denna underbara mo-
saik. Intet annat literärt fenomen i
denna vorld kan jemföras härmed.
Ännu anmärkningsvärdare är månan- j
da det faktura, att bibelförfattarne, ehu- j
ru så oliku sniu vi se, dock alla till-i
hörde ett enda litet land, och voro detta,
jemte dess bebyggare, mycket tillgifna.
Deras tankar rörde sig kring dess hi-
storia, och deras skrifter äro fulla af
allusioner \\a dess kullar och dalar, ström-
mar, sjöar och bäckar, dess städer och
byar — ja tillochmed dess enskilda träd,
klippor, hålor och trädgårdar. I en viss
moning är boken ett lokalarbete, i de-
talj berörande vissa landsdelar, ja för-
samlingar, och dock har don blifvit er-
känd och antagen af alla civiliserade
nationer och är jordens allmännaste bok.
Vi vilja för ett ögonblick uppehålla
oss med det universella rykte "boken"
äger. Ehuru adertonhundra sekler för-
gått, sedan dess sista del fulländades,
är den i dag lika djupt vördad som nå-
gonsin i Judeen och ansedd lika nöd-
vändig som den var det för dem, hvilka
först lyssnade till dess budskap. Den
har blifvit ärad och älskad af juden och
greken, barbaren och scythen, slarven
och den fria. Man har öfversatt den
till ungefär 200 språk. Stora bibelsäll-
skap förefinnas endast för det ändamål
att ombesörja utgifvandet af versioner
och kopior, som är efter år utspridas i
miljoner. I de flesta fall har öfversätt-
ningon af bibeln bildat epok i de språks
historia, på hvilka den blifvit återgif-
ven, fixerande dessas grammatik, vid-
gande området och förfinande uttrycken.
I mera civiliserade länder, der den be-
gagnas, är det ej nog att hafva en en-
da version; den ena lärda öfverbjuder
den andra för att fullkomna öfversätt-
ningen och, som redan nämndes, revi-
sionskomite’er slå sig för åratal ned att
söka för orginaluttrycken finna lämpliga
satser. Andra lärda företaga, lik Ti-
schendorf, undersökningar än här, än
der, gräfvaude bland luntor af dammiga
pergament och förslitna fragmentor af
antikens skrifter; lyckas de så upptäcka
något mycket åldrigt, gulnadt manu-
skript af delar af bibeln, kunna ord ej
uttrycka deras glädje öfver det värde-
fulla fyndet.
Af dessa sextiosex böcker finnes knapt
en enda, öfver hvilken ej skrifvits kom-
mentarier, som ensamt kunde fylla bi-
blioteker. Skulle man af oss begära
uppgift öfver all den literatur, som upp-
kommit tillfölje af bibeln, det vore oss
lika omöjligt som att räkna stjernorna.
Och ville vi kasta en blick pä konstens
historia, i afsigt att taga reda på t. ex.
alla målningar af första rang, som grun-
da sig pä händelser i bibeln, eller den
musik, hvartill bibelsanningar inspirerat,
den poesi, som lånat sin själ från bi-
belns höga lära, den civilisation den
grundat, de lagar den gifvit upphof, el-
ler de institutioner den ävägabragt, vi
skulle stanna i ej mindre förlägenhet.
Och hvilken makt är ej bibeln i det
jindividvela och familjelifvet! Vanligen
|är den den första bok man lär barnet
känna; och den är den sista man finner
vid den döendes hufvudgärd. Den un-
ge mannen, då han går ut att liksom
begynna lifvet, läser den för att be-
väpna sig mot frestelsen; den gamle,
som afslutar sin väg, läser den äfven
för att erhålla tröst under sorgen, fylla
enslighetens tomrum och ånyo lära sig
att gladt hoppas samt dervid behålla
ihjertat ungt, då allt annat är gammalt.
Kan allt detta endast vara resultatet
af vantro eller missriktad inbillnings-
förmåga? Hafva då så mänga genera-
tioner varit rofvet för en enorm vill-
farelse, jagande efter en glänsande dag-
slända, i den föreställning att de fun-
nit en skatt — hafva de dervid haft
ingen säkrare basis än barnen för sina
drömmars fantasiland? Finnes verkligen
icke något särdeles aninärkningsvärdt i
denna boks flydda historia? Med ett
sådant förgånget bakom sig och det
fortfarande stora inflytandet, äger den
icke mer än blott mensklig liffullhet?
Är den icke otvifvelaktigt nGuds lefvan-
de ord, som förblifver evinnerligen?"
Från dess forntidshistoriavändomblic-
ken till boken sjelf, för att skärskåda
dess innehåll, utröna dess karakter. Hvad
blir då dess stora hufvudsakliga ändamål?
Hvad utgör dess lefvande samband, för-
länande en allmän karakter åt Genesis
ochUppenbarelseboken, Josua och Apost-
lagerningarne, Krönikeböckerna och Co-
rinterbrefvet, Esaias och Paulus? Be-
svarandet af dessa frågor öppnar för
oss ett vidt fält, och för att uttömman-
do yttra oss i saken erfordrades en läng-
re afhandling. Dock finnes äfven ett
kort svar på frågan, ett svar, som är
väl egnadt att sprida ljus öfver vårt
förhandenvarande ämne: bibelns aldrig
minskade lifskraft. Om man bad oss i
några ord svara, hvaruti dess stora,
egentliga budskap till rnenskligheten be-
står samt hvilken åsigt om Guds karak-
ter och hans ställning till menniskan
beherrskar hela bibeln, skulle vårt svar
blifva: Gud dragande nära menni-
skan, genom nåden, och uppmuntran-
de henne att hoppas på hans barm-
hertighet, genom en medlare.
För att förtydliga detta, låtom oss an-
vända den första scenen efter fallet i
paradiset: Genesis 3: 9. ’Herren Gud
kallade Adam och sade till honom::’hvar
är du?" Detta kan anses vara kärnpunkten
i hela bibeln: menniskan har fallit och
af fruktan för Gud döljer hon sig; men
Gud kommer att uppsöka henne och för-
må henne att hoppas på barmhertighet.
Här se vi alltså Gud sökande efter en
brottslig, fallen man. Han kunde haf-
va lemnat honom åt sitt öde; men han
gör det oj. Han kommer till den lust-
gård, menniskan genom fallet vanhelgat,
och kallar den i sin gömvrå darrande
fram för sig. Han uttalar öfver Adam
brottets dom och drifver honom ut ur
lustgården. Är detta allt? Nej, ty en
hoppets dörr är upplåten i och med det-
samma domen går öfver frestaren —
"irvinnans säd skall söndertrampa ditt
hufvud". Menniskan öfverlomnas ej åt
denna fiende; befrielsen skall komma ge-
nom hennes egen säd. Hvad vi vilja
påpeka är att sedan hon fallit, närmade
sig henne Gud, tvifvelsutan med do-
mens ord, men ock med ett glädjens
och hoppets ord. Detta är bibelns lära.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
