Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tlt O och LIF.
tfro It. 3
husen, hvaninder åfven den yttre mis- j
KionHverksamheten skulle lida. Dettai
angående herr W:s uppsatser och deras
itihehåtl. Ej långt efter deras offent- j
liggörande framträdde Ekman med några j
erinringar och tillägg till det, som herr;
W. yttrat. Innehållet i denna uppsats |
år följande. Sedan herr E. i viss mån |
ursäktat sig för sitt återupptagande af|
saken, hvilket han tydligen gör till|
följd af don olikhet i uppfattning somi
han går att framställa, upptager han J
först herr W:s påstående, att ordet;
"Sépäratism* ej borde användas om de!
frikyrklige. Tvärtom: det är ett heders-i
namn, som de frikyrklige böra vara i
tacksamma öfver att få bära. Ty i dag-
ligt tal betecknar det sådana "som skilt
sig från statskyrkan, särskildt beträf-
fande dop, nattvard och församlingslif,
utan att hafva ingått i något annat j
samfund". Dä nu statskyrkans allmänna
anda tager sig uttryck i alla slags köt- j
tets gerningar, som herrska hos massan
af folket, så bör det ju’anses hedrande,
ntt man härifrån separerat för att i
stället inrätta sig efter Guds ord. Här-
efter öfvergår han till den vigtigare!
frågan om en fastare sammanslutningI
och organisation af de frikyrkliga ele- [
menten i värt land, livarvid han äfven
justerar herr W. som i sin sista upp-i
sats hade gifvit antydning om, att den!
förut omnämnda skrifvelsen från Gefle j
kommit till stånd bakom hans rygg. j
ITvad beträffar do frikyrkliges samman- j
slutning, betonar herr E. kraftigt be-
hofvet af en sådan, på det att ett bib-
liskt församlingslif må blifva möjligt.
Såsom det nu är, lådor mångenstädes
stor oordning och sjolfsvåld, i det att
många medlemmar af missionsförenin-
garna hafva svårt för att lemna den J
statskyrkliga slentrianen, så att de till,
och med kunna hånvända sig till otrogne
prestor för att få sina barn döpta. Förj
ntt komma ifrån denna bedröfliga ställ-
ning fordras ott gemensamt arbete. 11
onlighot härmod synes ott utträdandei
ur statskyrkan vara nödvändigt. Dock j
säger Bj herr E. detta bostämdt i donna
uppslits ut;m lemriaf det åt orfarenhe-1
tons afgörande.
Ja, härmed ha vi slutat framställ-
ningen om Vesteråsmötet och dess
efterdyningar. Mycket skulle vi vilja
tillägga till närmare belysning och
granskning af såväl den ena som den
andra sidan. Skulle detta af tidskrif-
tens redaktion anses lämpligt, vilja vi
i ett kommando brof ännu ongång be-
handla denna sak. Må vi oj redan
alltför inyckot hafva tröttat do iinska
bröderna. Vi känna ej till de kyrkliga
och religiösa förhållandena i vårt gamla
brodorland. Dock hoppas vi, att någon-
ting kan hemtiis till lärdom från hän-
delserna inom den svenska församlin-
gen. L. B.
Det lefvande ordet.
Af dr W. (i. lUaikie.
(Fortß.)
Från Genesis till apokalysen finna
vi samma framställning: Gud nedblic-
kande på menniskan, der hon kämpar
i syndens och skuldens vågsvall, och
samme Gud, sträckande ut sina armar
att rädda henne. Från början till slut
går herden omkring bland bergsklyf-
torna, sökande det förlorade fåret. En
af de underbaraste egenskaperna i Jesu
trenne liknelser om det förvillade fåret,
den tappade penningen och den förlo-
rade sonen är den, att de i några be-
stämda drag afteckna hela det förflut-
nas historia, likasom närvarande tids
stora förändring, samt klart förutsäga
kommando tilldragelser. De samla som
i en brännpunkt historien om Guds
handlingssätt med menniskan. I en
annan mening kunna vi säga att bränn-
punkten står att söka i Kristi kors;
Jesus var föremålet för sina egna lik-
nelser. Det förflutnas historia, isyn-
nerhet Israels, visade att Gud aldrig
öfvergifvit menniskan; att Han gått ef-
ter henne under alla hennes afvikelser
och onda vägar, för att uppsöka och
återföra honne till det lefvande vatt-
nets rika källa. Inkarnationen och kors-
fästelsen åter visade höjden af gudom-
lig omsorg om menniskans återupprät-
telse. Icke blott dvaldes Gud i sin
Sons person ibland menniskor, icke nog
dermed att han blef ett mod detta
slägte, han bar äfven deras öfverträ-
delser, på det han skulle frälsa dem.
"Gud bevisar sin kärlek till oss der-
uti, att Kristus har döttför oss, medan
vi ännu voro syndare". Den gode Her-
den, som hela tiden följt fåren, kom
dem nu närmare än någonsin och led
i deras ställe, på det deras synder
skulle dem förlåtas och de föras fram
till det eviga lifvets gröna ängar och
stilla vatton. Korset var det förflutnas
höjdpunkt och blef äfven hufvudkällan
för all framtid. Efter Kristus erhöll
hvarje medlem af hans rike hvar sitt
uppdrag att förkunna Guds nåd och
inbjuda menniskor att hoppas på hans
barmhertighot. "Och den, som hör det,
han säge: kom!" var lagen i detta rike,
under det menniskor afskildes till ko-
nungens sändebud, de der skulle gå
ut i hela verlden och förkunna det
goda budskapet för hvarje skapad va-
relse ; förkunna att Gud i Kristus för-
sonade verlden med sig, icke tillräk-
nande dem deras Ofverträdelser, samt
att bedja dem, i Kristi ställe, låta för-
sona sig med Gud.
En ryktbar man anmärker, att "man
i andra religioner ser menniskan söka
Gud, i bibeln ser man Gud söka men-
1
niskan". Är detta icke ett i hög grad
intresseväckande välsignadt faktum ?
Visserligen böra våra hjertan mycket
älska don bok, som lär oss att den
mäktige och högste, som beherrskar
evighetsriket och hvars namn är heligt,
nedlåter sig att sä mycket bekymra sig
om jorden, att han drager nära oss i
nåd och barmhertighet, att frälsa, rena
och välsigna. Och väl ma vi älska
den del af boken, som företrädesvis
benämnes "evangelium" — det glada
budskap, som icke blott talar till oss
om öfverflödande nåd, utan visar oss
att den evige Gudens Son är öfver-
bringaren af denna nåd; ja, att han
utgjuter sitt lif i döden, att en kanal
må öppnas, hvarigenom nåden kan flyta.
Men huru hafva vi att uppfatta dessa
bibelns läror? Huru afslöjas sålunda
för oss från första Mosebok till Uppen-
barelseboken det gudomliga bjertat;
huru se vi gudaväsendet på detta sätt
böja sig ned öfver sina felande barn
för ätt stanna dem på syndens väg ocli
rädda dem? Huru biet’ detta Guds sin-
nelag klart för skriftställarnes hjertan?
Och huru lät det förena sig med ide’n
om en rättvis och helig Gud, inför
hvars ögon det onda ej får bestå?
Obestridligen är detta intet af men-
niskans naturliga uppfattning af Gud.
Icke heller finna vi denna uppfattning
i någon annan religion eller såkallad
helig bok. Huru uppstod den då i sä
många hvarandra efterföljande skrift-
ställares hjertan och huru kommo dessa,
på utvecklingens lägre trappsteg stående,
att fatta idén om inkarnationen och
korset? Menniskans naturliga uppfatt-
ning säger henne att Gud vredgas och
icke blott vredgas pä synden, utan äf-
ven är bittert stämd mot syndaren samt
nödsakad att straffa honom. Äfven med
bibeln i hand är det oss ofta svårt att
hos oss utrota den känslan, att Gud
icke är tillfreds med oss. Ju djupare
vårt syndamedvetando är, dess mera
äro vi benägna att tänka det Gud hy-
ser en personlig ovilja mot oss. Vi
tänka att Herren måste betrakta oss
som orsaken till mycket elände och
ofrid, och vi draga oss undau mötet
med honom, såsom vi instinktmässigt
undvika mötet med en inflytelserik per-
son på denna jord, hvilkcn vi sårat
ellor förfördelat.
Men vi återgå till frågan, huru väl
bibelns författare fått ett helt annat
intryck af Gud? Huru kommo de att
inse hvad — med uteslutande af bi-
beln — menniskor dittills aldrig klart
fattat, att "nåd och sanning mötas,
rättfärdighet och frid kyssas". Är det
ej tydligt att bibelns menskliga förfat-
tarskap alltigenom leddes af ett osyn-
ligt inflytande ofvanefter; att detta
verk icke lik andra böcker endast hvi-
lar på de monsklige skriftställarnes an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
