Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 22.
4
Derför hanvändor sig äfven den del
af gamla testamentet, som tilldrager
sig största uppmärksamhet, den mes-
sianska profetian, väntansfullt mot fram-
tiden, vittnande om den som komma
skulle. Intet liknande drag återfinnes
uti andra sådana böcker. Hvilken kun-
skap om framtiden ock dessas religiösa
system kunna göra anspråk på, profe-
tian intager dock aldrig den plats, som
i de hebreiska skrifterna. Hednaroli-
gionerna förråda stundom en viss aning
om det kommando; spåmannen förmer
nar sig känna framtida öden ocli orakleti
i Delphi höjer sin mystiska röst äfveni
i outredda framtidsfrågor; dock finnaj
vi ingenstädes en parallol till den tråd;
af messianska förutsägelser, hvilken ge-
nomlöper hela gamla testamentet.
Bilden af denne store förmedlare af
all välsignelse är skönjbar inom hela
Skriftens ram. Gamla testamentet blic-
kar framåt mot honom; i evangelierna
är han närvarande; epistlarne visa till-
baka på honom och framställa samtidigt
hoppet om en förestående andra till—
kommelse. Intelligenta män hafva ar-
betat rastlöst, för att utreda den in-
trasslade väfnaden af menniskoslägtets
öden och att ibland alla dess förändrin-
gar och tilldragelser finna början, mid-
ten och slutet. Detta problem, som
emellertid trotsar mensklig intelligens, |
löses lätt af bibeln. De första långa;
samt ofta obegripliga historiska kapit-
len bereda väg för Kristi ankomst och
efter hans uppträdande beskrifves hans;
rikes tillväxt, detta rike, som en dag!
skall äga den bebodda jordens utsträck- i
ning. Det råder intet tvifvel om Skrif-
tens centrum: alla ögon blicka mot
samma håll och finna i Jesu ankomst
världshistoriens hufvudfaktum.
Naturligtvis förneka rationalisterne
att Jesus Kristus i bibeln intager den
framstående plats vi inrymt åt honom.
Hvad vi benämna de messianska pro- j
fetiorna, förmenas äga denna betydelse i
endast för dem, som i gamla testamen-!
tet vilja finna detsamma som i evange-
lierna. Ide’n om en messiansk tidsål-
der är, säga do, såtillvida den fram-
träder i gamla testamentet, blott uttryc-
ket för hoppet om en kommande god
tid, så naturligt för menniskohjertat.
Den hebreiska nationen var i allmänhet
fallen för att hoppas mer än de flesta,
och dessa profetiska drömmar om pa- j
radiset förråda helt enkelt ett sangvi-
niskt temperament, hvilket gaf sina(
ljufva föreställningar om framtiden en:
ovanligt skön form.
Men var det hebreiska folket verk- I
ligen ett folk af ljusa förhoppningar?|
Det är icke ett vanligt karaktersdrag
hos österns nationer, alla kända för
anlag att lefva i det närvarande och
jemförelsevis ogerna tänka på framtiden.
Var det en hoppfull sinnesstämning,
med hvilken Israels barn emottogo Mo-
ses och Aron, då de kommo från den
brinnande busken och förkunnade CJuds
afsigt att befria dem? eller då de er-
inrade sig Egyptens läckerheter och;
viimjdes vid öknens bröd? Vittnar ropet: .
"Latdin oss gifva oss ett öfverhufvud
’
och vända tillbaka till Egypten", om
ett sinne, som hoppas ? Erinrom ossI:
vidare spejames återkomst från det ut- ■
lofyade landet eller långt fram i histo-
rien, då vid Cyrii offentligt proklame- <
rade tillåtelse blott en bråkdel af dei<
ilandsförvista begagnade sig deraf och
1återvände till sitt land. Vi skulle säga
att inan komrne sanningen närmare med
trmi pä, icke den hebreiska nationens !
Guds löften äro för don troende en out-
säglig grufvo af rikedom; och väl honom
om han vet att finna deras fördolda skat-
ter. Lycklig den som kan taga löftenas
fem bröd och tv» fiskar ocli bryta dem,
tills de femtusen hungrande äro mättade,
och sedan kan hopsamla fulla korgar med
öfverlcfvor. — Spurgeon.
lag och begåfning, utan var afsedt att
blifva hvad det varit och alltid måste
förbli, den hel. Andes organ för men-
niskors frälsning och upplysning —
"Guds lefvande ord, som förblifver evin-
nerligen".
Men äfven den ytligaste öfverblick
af bibelns stora ändamål vore mer än
bristfällig, såvida den ej omfattade hvad
der sägcs om Guds underbara sätt att
afpassa barmhertigheten efter syndares
behof. Ty bibeln lär icke att Guds
nåd gifves oss direkt och omedelbart;
den tillflyter oss i sin gifna strömfåra.
Det är ej att lära i bibelns anda, om
vi förmena att syndaförlåtelsen kostar
Gud ingenting mer än en förlåtelsens
och öfverseendets akt kostar oss, då
vi hafva lidit någon orättvisa. Guds
barmhertighet bevisas den skyldige ge-
nom en annans förmedling. En tredje
part deltager i förlikningen; dt>r är
alltid en medlare.
Hvarken lär oss Skriften att menni-
skan blott genom egna ansträngningar
kan återtaga hvad hon förlorat; ej hel-
ler säger den oss att genom en allmän
utvecklings- och framåtsträfvandets lag
allting så småningom skall blifva rät-
tadt och godt igen. Och vi igenkänna
lika litet som Skriftens lära, att Gud
skulle återställa allting enligt det sätt
han begagnar att upphjelpa det ska-
dade trädet, det förtrampade gräset
ellor den fobersjukes kropp. Här er-
fordrades för upprättelsen en särskild
menniska och dock oj menniska, såsom
varande i besittning af Guds egenska-
per och fullkomligheter. Ormen måste
krossas genom qvinnosäd. Alla folk
skulle erhålla välsignelsen genom Abra-
ham och hans säd. En, som omvex-
lande kallas Herrens tjenare, Herrens
Bandebud, Herrens engel och Herrens
smorde, var utsedd till välsignelsens
hufvudkålla. Hvilka välgerningar och
välsignade gåfvor än kunde blifva tidi-
gare meddelade, välsignelsens omätliga
ocean skulle dock först då Han komme
att dväljas bland mennisknrs. barn, blifva
för dem uppenbar.
hoppfullhet, utan på motsatsen. Der
en hoppets ande segrade öfver förhan-
denvarande bekymmer, var det frukten
af några enskildas tro på Guds ord.
Det var tro på Guds löften, som kom
Abraham att "tro der ingen förhoppning
var". Samma orsak kom Moses att hop-
pas pä folkets befrielse nr träldomen
samt förmå dem att handla; kommo de
trogna spejarne att ringakta Enakims
jätteslägte samt uppmana folket att gå
och intaga landet. Tron var det äfven
som inspirerade Esaias de herrliga sy-
nerna för en kommande tid. Folklyn-
net lutade mot klenmod, och de ljusa
framtidssynerna kommo från män, som
trodde och hoppades på Herrens löften.
Den moderna rationalismens försök
att utesluta Kristus nr gamla testamen-
tet hafva icke större framgång, då det
gäller enskilda skriftställen, som anses
bära messiansk karakter. Så har till-
ochmed Esaias 53 kap. varit föremål
för en ifrig strid, nära nog löjlig, eme-
dan den haft att uppvisa stor variation
angående det förmodade föremålet för
profetens tanke. Men om de messian-
ska antydningarna i gamla testamentet
äro så få och glesa, huru kommer det
sig då, att erkerationalisten Strauss,
under försöket att förklara den snabb-
het, med hvilken den tidiga kyrkan
omfattade tron på Kristi underverk, lade
så stor vigt vid Messias-förutsägelserna
i gamla testamentet? Han antog att det
under vanliga omständigheter skulle er-
fordrats mycket längre tid för att my-
thens dröm om att Kristus gjorde un-
der skulle kunnat som ett faktum ingå
i folkmedvetandet, hade icke processen
underlättats och påskyndats genomgamla
testamentets förutsägelser, hvilka till-
lade den kommande Messias vissa un-
der. Emedan dessa underverk af gamla
testamentet tillskrefvos honom, emedan
det hette, att de döfvas öron skulle
höra och de blindas ögon öppnas, att
den lame skulle springa som en hjort
och den stummes tunga sjunga lofsån-
ger, öfvertalade sig hans första efter-
följare, säger Strauss, att han måste
hafva gjort sådana ting. Det vore väl
för rationalismen att intaga den ena
eller andra afgjorda ställningen; ty den
kan med skäl beskyllas för motsägelse,
då den å ena sidan söker förklara att
Messias-profetiorna icke existera och å
andra sidan med Strauss påstår dem
vara så klara och tydliga, att de för-
orsakat den första kyrkans tro på Kristi
underverk. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
