Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 23.
2
store Vingårdsmannens ledning och vård
skola äfven de befinnas tjena det ge-
mensamma ändamålet.
Men de hafva äfven medfört en di-
rekt och icke ovigtig fördel, i det de
betydligt klargjort situationen. Man bör-
jar något så när få reda på hvar man
har sin motståndare och framför allt
—
man vet hvad han vill. Intet tvifveli
kan i detta afseende råda om det pro-
gram den kyrkliga konservatismen upp-|
ställt. Den förkastar absolut och s;i
godt.soin enhälligt ej mindre alliansen
med andra kristna trosbekännare, än
ock frågan om kyrkans egen reforme-
ring, betraktando dom, hvilka omfatta
den ena eller begge af dessa punkter,
rent af som fiender till kyrka och kri-
stendom. Längre kan nian icke gerna
gå. I samma anda var äfven detkonglo- ’<
raerat af insinuationer och osanningar,
sora under titeln ’För eller mot folk-
kyrkan?’ skrifvet af en ung andans man, j
nyligen stod att läsa i "Finland’, och
som genom sina hänsynslösa öfverdrif-
ter utan tvifvel öppnat ögonen på dei
mera besinningsfulla. Att tillskrifva’
alliansvännerna alla tänkbara onda an-
slag emot kyrkan var redan ovärdigt,
men att ställa dem i bredd med guds-
förnekare och bespottare såsom de ge-
mensamma fiender, mot hvilka man må-
ste vara på sin vakt. går sannerligen
för långt. Frånser man likväl dylika
yttringar af enskildt partisinne, qvarstår
dock att konservatismen stöder sig på
on kompakt och aktningsvärd majoritet,
ense i hållning och uppfattning. Det-!
ta framgick på det tydligasto af för-:
handlingarna vid senaste kyrkomöte,
hvilka till följd deraf äfven å en del
håll framkallat en djup och som vi an-
se ogrundad förstämning. Ty reaktio-
noii var ju blott att förvänta och har,
som ofvan autydts. äfven en uppfcst- i
rande betydelse. Emellertid hafva des- j
sa och liknande erfarenheter otvetydigt
visat alliansens vänner inom och utom
den lutherska kyrkan, att de hafva att
göra med beslutsamma motståndare,
dessutom icke alltid så nogräknade i!
valet af medel, blott do uppnå sitt iin-
damål, att förhindra utvecklingen, i hvil-
ken form den än må uppenbara sig.
Detta är dock icke allt. Ställningen j
kompliceras ytterligare genom framträ-
dandet af on ny, oberoende faktor. Ge-
nast efter det kyrkomötet slutfört sin
behandling af dissenlerlagsfrågan, före-
slog nomligen Nya Pressen till svar
dera bildandet af en öfver hela landet
utbredd "förening för religionsfrihet och
tolerans". Denna tanke etår nu, enligt
hvad det förljudos, i begrepp att anta-
ga praktisk form, och utsigten dortill
är ingalunda sådan att den kan emot-
ses utan bekymmer. Visserligen hafva
detta slags föreningar i allmänhet vi-
sat sig långt mindre handlingskraftiga
än man af tonen och innehållet i de-
ras program kunde föreställa sig, men
redan detta, att förnekelsen organiserar
t och söker fasta stödjepunkter i vårt
d, kan endast fylla sinnet med oro.
Och denna organiserade antikristendom
skall inom kort rycka i fält, — emot
hvem? Emot kyrkan, försäkras det från
lutherskt håll; emot samvetena, skola
andra säga. Men huru som helst kan
kyrkan icke undgå att blifva angripen
och striden skall icke blifva jemnare el-
ler lättare derföre, att hon visar ifrån
sig sin naturliga bundsförvaudt, vårt
lands frisinnade kristne, samt envisas
att betrakta dem som fiender, i samma
kategori med otrons barn. Klaga sedan
öfver att alliansmötena "splittrat dokrist-
nes hop och sönderrifvit det förenings-
band, som hittills existerat mellan oli-
ka tänkande kristne," som en förf. i
"Finland" icke skyr att påstå!
Den lärdom vi anse böra dragas af
allt detta är först och främst att alla
frisinnade kristne nu mera än någon-
sin bura hälla samman. Och i andra
rummet att man tager under samvets-
grann orapröfuing livad som under nu-
varande förhållanden står att göras i och
för alliansidéns utbredning. De hänsyns-
lösa angrepp, som riktats emot allian-
sens vänner inom och utom kyrkan, de
osanna beskyllningar som göras, och de
missuppfattningar som herrska
— allt
manar till enighet och sammanslutning.
Men på samma gång måste det äfven tyd-
ligt ihågkommas, att en sådan samman-
slutning endast kan äga rum samtfort-
bestå så länge de delar, af livilka den ut-
göreSj få bibehålla sin handlingsfrihet.
Och vidare må man, som sagdt, öfver-
väga huru och genom hvilka steg alli-
anside’n kan göras mera populär och be-
rodas en säkrare, djupare bas, au den
hittills visat sig äga. De flesta torde ;
likväl hafva betraktat mötet i Tammer- p
fors förlidne Juli samt den alliansre-
solution, som dervid fattades, såsom me-
ra af en förberedande, grundläggande
karakter, samt äro följaktligen beredda
på frågans vidare utveckling. En lös-
ning, som vi taga oss friheten föreslå,
och hvilken vi tro skulle vinna varm
anslutning å månget aktadt håll, der
man hittills intagit en neutralt afvak-
tande hållning, vore att i Finland bil-
da en filial af den stora Evangeliska
Alliansen, af hvilken vi i sonaste num-
mer gåfvo en af sekrctoraren, Mr A. J.
Arnold, affattad kort framställning. Ge-
nom enighet sinsemollan och modera-
tion utåt skall det gemensamma nuilot
till sist uppnås.
il
ßo till edra själar"; så enkelt dettalöfte
au synes, är Jet dock det största och in-
nehallsrikaste, man kan finna.
—Ro fin-
nes endnst i Kristus sjelf, i egnndet af ho-
nom.
—Murray.
Det lefvande ordet.
Af dr W. G. Itlaikie.
(Forts.)
Men oafsedt allt detta, veta vi ej
med visshet att tillochmed bland hedna-
folken rörde sig den tro — konstate-
rad af Tacitus och Suetonius — att en
stor befriare skulle komma från Juda;
en tro, som måste hafva ledt sitt ur-
sprung från de hebreiska profetiorna,
spridda öfver verlden som de voro det
genom septuaginta-öfversättningen. Och
brukade ej Kristus och apostlame ofta
och oförtäckt åberopa de profetiska de-
larne af hebreernas skrifter såsom vitt-
nesbörd för hans sändning? Fasthöllo
ej judarne sjelfva. ännu långa århun-
draden efter Kristi börd, den tro, att
deras profeter förutsagt en personlig
Messias, som skulle uppfylla alla deras
drömmar om frid och välgång? Och
hade ej de första kristna för sed att
triumferande hänvisa till Kristus, så-
som profetians fullbordan, dermed fram-
hållande en viss grund för sin tro på
honom. Med hänsyn till dessa fakta
behöfva vår tids kristna icke vackla i
den vissa öfvertygelsen, att Jesus Kri-
stus är för dem uppenbarad i det gamla,
lika väl som i det nya testamentet.
Antagom derföre att. innan vi känt
något om evangelium, vi ur gamla te-
stamentet kunnat helt uppfatta dessa
tvenne ide’er: att Gud alltid närmat sig
menniskan på nådens väg’ samt att det
förutsagts hurusom i tidens fullbordan
på jorden skulle uppträda detta under-
bara väsen, som till menniskorna finge
öfverbringa den fulla nåden
— med
hvilket djupt intresse skulle vi icke
öppna nya testamentet och sluka dess
innehåll för att erfara hvilken slags
person denne väntade befriare då vore!
Och utan tvifvel skulle vi göra oss stora
förväntningar om honom. En som skulle
förkroppsliga den evige Fadrens brin-
nande kärlok till och längtan efter sina
barn; en som ägde makt att afplana
barnens skuld och göra det möjligt för
deras Fader att emottaga dem; en som
med menskliga sympatier kunde för-
binda gudomlig herrlighet ; en som vore
i stånd att återvinna dem från den få-
fänglighet, som bländat dem, den herr-
skare, som tyranniserat dem, för att
förvandla deras sinne till ett himmelskt
sinne, passande för ett himmelskt hem
— hvilken upphöjd, hvilken underbar
varelse måste ej denne vara! Intet
Adams barn, hur godt och begåfvadt
det än vore, kunde uppfylla de for-
dringar, som stäldes på den, hvilken
skulle föi-kroppsliga Fadrens kärlek och
öfverbringa nåden till menniskorna.
Men i huru hög grad överträffades
ej genom verkligheten alla gjorda för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
