Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 1.
2
skall fråtl skyarna leda sin kyrkas öden,
s;i att limi undgår den allmänna för-
störelsen och säkert hinnor det utlofvade
målet. För detta hopp utgör han Bjelf
den säkra horgen.
Och såsom den kristliga idealismen
uppbäres af de eviga sanningarne
stu klippbädd, sa är den heller icke,
i motsats till menskliga systemer och
idealer. någon oupphinnelig idealism.
Kristi församling skall lika litet kunna
tvingas in i statskyrkans stereotypa
former, som splittras i atomer äten
någ*on slags styrelse <-11<m- samfunds-
ordning. Men det mal kyrkans stiftarn
uppställt ligger doromot icke atom möj-
lighetens gränser. Det har uppnåtts
samt uppnås öfverallt, hvarest ett ly-
digt bjerta finnes. Ty det är i<ke. o-
möjligi att vara rättvis, att ära sannin-
gen, vara barmhertig, kärleksfull och
oförfärad. Dertill fordras blott ett till —
gifvet, älskande hjerta, eti enfaldigt
öga för sin Ond. Då den kristne lärt
sig atl göra enhvar full rättvisa, då
han till Guds ära orkänner det goda
äfven hos motståndaren, icke till ögen
fördel begagnar andras misstag och svå-
righeter, som bröder kärleksfull) omfat-
tar alla dem hvilka Gud fatt helga,
"beroende af stånd och kyrka, samt
utan fruktan för vän och ovän öppet
säger begge sanningen,
— dä är.o de
kristna idealerna, sä vidt meil dem af-
?es vart inbördes förhållande till hvar-
andra härnere, i sjelfva verket nppfylda
och vi njuta den frihet man erfar, då
målel hunnit
Skall det andliga tillståndet i vårt
land Förbättras samt frälsningens och
fridens toner ljuda, måste man lemiia
sina högkyrkliga och frikyrkliga idea-\
ler. samt i stället rikta uppmärksamhe-
ten på att först och främst, i sin egen
person förverkliga den allmänneliga
kristliga idealism, hvars hufvudpunk-
ter vi här angifvit. Hetta är dagens
stora uppgift. Hinner man engång dit,;
skall det icke mera finnas trål eller fri,
jude eller grek, kyrklig eller frikyrklig,
utan alla skola vara ett i Jesus Kri-
stus. Gud högtlofvad i evighet! Denna
liar under del tilländfllupna året varit
vår ståndpunkt och skall äfven. .-ålän-
ge Gud beskär oss detta arbete, fort-
fara att vara det. Vår oaflåtliga sträf-
van har varit att genom vittne.sbr.rd
om sanningen, i var mån bidraga till
befordrandet af kristlig tro och krist-
tigt lif, fich ined dotta mål ffir ögonen
påbörja vi äfven det nya året, utbed-
jamle oss dervid allas deras bistånd
och förböner, som ärp af sanningen
och som hafva den kär.
Evangeliernas Kristus. *
•’DS sade de till honom: Hvem
ilr .lv?" Joh. 8: 25.
Det har ej funnits en tid, som med
större intresse omfattat frågan, livem
och hvad Jesus af Nazaret var. "Hvad
synes eder om Kristus?" var ett spörjs-
imål, framkastadt redan under hans jor-
|diska tillvaro, ocli en fråga, på livil-.
|ken flera hvarandra motsägande svar
;afgåfvos. Men likasom det på denna
Itid gafs blott ett enda tillfredsställande
svar derpå, så besannar det sig äfven
i dag att hvarje svar. som ej öfver-
ensstämmer med Jesu vittnesbörd om
sig sjelf, icke blir beståndande vid en
opartisk, omsorgsfall prfifhing; Ett för
vår tid karakteristisk! drag är. att tän-
kahde menniskor icke blott med in-
tresse göra förfrågningar angående Kri-
stus, utiiii äfven tala mn honom med
vördnad. Till och med menniskor, blot-
I tade på all tro, öfverväga noggrant
Herrens Jesu afsigt med sitt uppträ-
jdande. Bland intelligensens män rå-
der allmänt den åsigt, att någon för-
nuftig förklaringsgrand angående fakta
vid kristendomens uppkomst bör sökas;
ioch om möjligt finnas. Problemet liar
mer och mer förlagts till centrum:
Jesus af Nazaroths person och jordiskaj
lefnadslopp.
livad skola vi tr gående Jesus?
; är derföre en fråga, som ej bör för-
■summas eller läggas å sido. Men livar
skola vi siika svaret? De. som efter-
forskat saken, bafvu allt för ofta egriat
! sin hufvndsakligaste uppmärksamhet åt
teologiska arbeten, angående de bland
de kristna gängse traditionerna, hvilka
delvis kunna rara sanna, men äfven!
delvis osanna. Och lika ofta hafva del
påverkats, för att ej säga låtit bestäm-.
ma sig. af de konklusioner, till hvilka j
; do kommit genom egen fantasi samt
egna förutsättningar och föreställnin-1
gar. Don onda- säkra metod, oss för-
behållen vid sökandet af ett sannings-
enligt svar på ofvanberörda fråga, är
I den historiska forskningens metod. Vi
’"’ilska ju lära känna fakta
— sanning.
1 sa fall hafva vi att studera do fyra
evangelierna, hvilka vi hafva all orsak
att anse innehålla en trovärdig berät-
telse om Jesus, baserad på hans sam-
tidas vittnesbörd. Jesu egna ord, ned-
| lagda i dessa dokumenter, måste väl
Idervid anses förtjena särskild hänsyn.
Jesus, den sannskyldige mennisko-
skones soii. Hvilket är del intryck
Jesus af Nazareths porson och karaktör
gör på dem, som omsorgsfullt genomgåI
de skilda intygen om hans lif? Hvad ]
som först faller i ögat, är att han ta-
* Dtdrag nr ■’/.<’ Christ des
Ettide religicusepar 11. sleyer: Paris 1880-i
;
lade om sig sjelf som "nienniskones
som’. Hvad kunna vi väl förstå här-
med, om ej att han icke blott delade
vår natur, en "andre Adam", utan ock
att han realiserade idealet af mensklig
natur och menskligt lif.
Huru alltigenom delade icke Herren
Jesus mensklighetens lott! Han intog
en ringa ställning; som han engång
sjelf förklarade, ägde han intet att luta
sitt hufvud emot. Han var känd som
de fattiges, ja de föraktades vän. Je-
sus delade vår lekamliga naturs synd-
lößa svagheter. Det är tydligt uttaladt
att efter frestelsen hungrade han. Vid
Sichars brunn törstade han och bad
den samaritanska qvinnan gifva sig
vatten. Vid ett tillfälle, då han i båt
for öfver Galileiska sjön, öfverfölls han
af trötthet och inslumrade i båtens
ruff samt sof under den rasande stor-
men så djupt, att han måste väckas.
Jesus kände äfven, genom egen er-
farenhet, de sinnesrörelser, som tillhöra
den inenskliga naturen; han kunde un-
dra och förvåna sig t. ex. öfver sina
åhörares otro. Stundom var han äfven
bedröfvad i anden. Det furmos ögon-
blick, då hans rättfärdiga själ fyIdes
af helig ovilja för deras syndiga upp-
förande, de der ansågos för fromt reli-
giösa (Math. 23. Mark. 3: 5). Han
gret sorgens ocli sympatiens tårar så-
väl vid menskligt bekymmer och sorg,
som vid tanken på kommande bestraff-
ning för de likgiltiga och gudlösa.
Huru Kristi själ upprördes af tilldra-
gelserna och vexlingarna i mennisko-
lifyet samt af de skilda pröfningar han
genomgick, är tydligt framstäldt i evan-
gelisternas berättelser. Han var ingen
fremling för andlig kamp, ty vid bör-
jan af sitt läroembete uthärdade han
i ensamheten frestarens angrepp och
vid sitt lidandes afton genomgick han
(iothsemanes ångest. Men det djupa-
ste lidande, hvaraf vår natur är mäk-
tig, är dock framstäldt i frälsarens li-
dande på korset, då han tvangs att
utropa: "Min Gud, min Gud, hvi har
du öfvergifvit mig?" Hos Jesus fans
intet af ett stoiskt förakt för lidandet.
Han var "sorgernas man", en sann med-
lem af den lidande menskligheten, alla
människors broder.
Och det var midt under detta sant
inenskliga lif, Jesus förverkligade mensk-
lighetens moraliska ideal.
Men under det han delade vår mensk-
liga lott, våra inenskliga känslor, hade
Herren Kristus ingen del i våra miss-
tag, felsteg och synder. Detta bevi-
sas klart af evangelisternas berättelser.
Vid ett tillfälle, då han af en farisé
uppmanades att uppgifva, hvilket som
vore det förnämsta af Guds bud, sva-
rade han genom att citera gamla te-
stamentet: "Du skall älska Herren din
Gud af allt ditt hjerta11
. Detta bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
