Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 1. 3
åtlydde han äfven sjelf fullkomligt.
Innerlig var i sanning Kristi förening
med Gud. Bönen var den atmosfer,
hv.ari han rörde sig; den var så att
3äga själen i hans lif. Han kunde
understundom tillbringa hela natten i
bön. Hans lydnad för den gudomliga
viljan var en fnllkominmi sons. "Jag
söker", sade han, "icke min vilja, utan
dens vilja, som liar sändt mig". (Joh.
5: 30). Det var hans dagliga föda
"att göra fadrens vilja"; han kunde
säga: "jag har fadrcn kär och gör så-
som fadren har bjudit mig". (Joh.
14: 31).
Ett väsende så heligt kunde ej an-
nat än ofta såras djupt af den otro
och synd, hvaraf han omgafs. Hans
smärtsamma utrop vid deras hårdnac-
kenhet och otro hafva upptecknats af
hans biografer. Men det har blifvit|
anmärkt att aldrig någon upprorisk:
känsla väcktes inom hans bröst eller i
ord gick öfver hans läppar. Under-
gifvonhet för Fadrens vilja, detta var;
den ställning han bibehöll hela den
tid, lian vandrade kring såsom lärare.
Och då hans låroembete närmade sig
sitt slut, då sökte sig hans undergif-|
venhet, på ett sätt hvilket erfordrade’
<lon största kraft, tålamod och under-
gifvenhet; luft i det sublima, djupt
kända utropet: "Min fader, om det är
möjligt, så gånge donna kalk ifrån mig.
Dock icke såsom jagvill, utan såsom du",
Vi böra oj föreställa oss att monni-
skönes son var "mottaglig för lidandet,
Men ehuru känslig derför, öfvermanna-
des han ej deraf; tvärtom, då frestel-
ser och bedröfvelser nådde sin höjd,
visade Jesus don största sjelfbohorsk-
ning. Så, då han fängslades i örta-
gården, sörjde han för lärjungarnes
säkerhet. Då han stod inför judiska
rådet, ledt af Hannas, svärfader till
öfverstepresten, bibehöll han sitt lugg
midt under förolämpningar och slag.
Och sodan inför Pilatii, den romerske
styresmannens, domstol var hans var-
diga uppförande och språk sådana, att
domaren blef osäker gentemot don an-
klagade. Hans öfverlägsenhet och ma-
jestät gjorde etl sä djupt intryck på
ståthållaren; atl han till och mod flera
rer sökte befria den oskyldiga fån-1
gen. Äfven på vägen till bestraffnings-
platsen tänkte Jesus mera på andra än
på sig sjelf. "Gråten icke för mig",
sade han till do modlidsamma qvinliga
åskådarhe, "utan gråten öfver eder sjelf-
va ooh edra bbrn". Under do orimli-
gaste(pal förblef han herre öfver hjorta 1,
ord och tankar.
Jesus visade under utöfvandet af
sitt läroembete stort nit för Guds ära,
ett nit, hvilkel utmärkte sig genom
handlingar af påfallande mod, sådana
som t. ex. den om medveten makt vitt-
nande tempelreningen i Jerusalem. DockI
i nitisk som Kristus var öfvergick aldrig
! hans nit till fanatism. I motsats der-
jtill, undvek han omsorgsfullt handlin-
i gar, som skulle afkortat hans tjenande
lif och verksamhet, genom att lemna
honom i fiendens händer, förr än den
tid inföll, som af gudomlig visdom be-
stämts för hans offerdöd. Under de
första trettio åren af sitt lif förblef
\ Jesus i okänd tillbakadragenhet. Till
joch med efter sitt dop drog han sig
under fyratio dagar tillbaka i öken-
enslighet. Så lång och allvarlig var
den förberedelse, hvilken vår Herre och
Mästare genomgick i och för sin offent-
liga verksamhet. (Forts.)
fj erf. för ffro oclt Jjf
Uafva kyrkolilgeilS for-
JP:n«.nr ffir inf,.",,!,, j
öringar lÖr lninMie 1
prcstCllllKk
tct ölllVlt tlll-
lällllKlde?
■
Under närvarande tid får man ofta
höra skarpa omdömen om kyrkan och
hennes prester, hvilka beskyllas än för
ett, än för ett annat. Att dessa be-
skyllningar icke alllid äro alldeles ur
luften gripna, måste erkännas. Det
har funnits och finnes prester, hvilka
icke äro sanna herdar, utan legohor-
dar, hvilka gifva sig ut att vårda bjor-
den endast för slem vinning, prester,
hvilka göra sig skyldiga till girighet,
dryckenskap m. m. Vid tanken på
detta sorgliga förhållande uppstår fra-
gan: måste det så vara, måste försam-
Ungarna åtnöja sig med sådana herdar?
Ingalunda. Det ät kyrkostyrelsens, det
är hvarje kristens pligt att försöka
afskaffa alla sådana prester, som efter
en och annan varning fortfara att vara
en förargelse för G-uds församling och
draga smälek och vanära öfver kristeri-
domen. Och dock ser man ofta, huru
församlingar i åratal tolerera sådana,
i stället för att befordra dem till för-
tjent straff. En annan fråga är denna:
Måste kyrkan mottaga alla, som er-
bjuda (!) sig till hennes tjenare eller
herdar? Nej, hon behöfver och får icke
med öppna ögon mottaga ovärdiga tje-
npre. K. L:s 108 § uppställer bland
annat och i främsta rummet följande
vilkor för don blifvande presten: Den
som vill i prestembetet inträda, skall
hafva ett obefläckadt namn och rykte,
vara känd för ett gudfruktigt och krist-
ligt lefvorno o. s. v. Hafva domka-
pitlen alltid noga hållit på detta kar-
dinalvilkor? Hafva alla de under se-
naste år prestvigda varit kända (obs.
kända!) för ett gudfruktigt och krist-
ligt lofverne? Eller ha älven sädana,
hvilka icke varit kända för sådant,
utan kanske för motsatsen, eller hvilka
af universitetet eller dess teologiska
fakultet erhållit mindre godt vitsord i
uppförande, liafva äfven sådana blifvit
invigda till prestembetet? Om så skett,
huru vill man inför Gud och menni-
skor försvara ett sådant handlingssätt.
huru förlika det med 1 Tim. 3: 1—7?
Måhända svaras det, att nian till följd
af den stora prostbristen icke kunnat
så strängt tillämpa Guds ords och kyrko-
lagens fordringar, utan för att kunna
besätta alla ledig"a presttjenster nöd-
gats "se, genom fingrarna’ med mången.
Om man så tänkt och handlat, har
man förbisett faran att genom ett så-
dant förfaringssätt bringa presterskapet
i vanrykte och förorsaka att kyrkan
förlorar i anseende och inflytande. Ifall
inan ej förut gjort det, vore ej nu, då
prestbristen är i det närmaste npphäfd,
tiden inne att begynna tillämpa 101SS
i all dess stränghet — till presterska-
pets, kyrkans och framförallt kristen-
domens fromma? Sä länge man oj gör
detta, skola t. ex. de nyligen fåststälda
fordringarna för prestbildningens hö-
jande vara mer eller mindre fruktlösa,
och separatismen och otron skola allt
mer tillväxa. Det är af stor vigt, att
enhvar, som inviges till predikoembe-
tet. har ett "godt vittnesbörd af dem
som äro utanföré, på det lian icke må
falla i smälek och djofvulens snara".
Ty det händer ofta att äfven den, som
efter sitt inträde i prestembetet gjort
boi och bättring, men som förut gjort
sig skyldig till uppenbara, grofva syn-
der, fortfarande får lida derför. får se
huru Erieti evangelium blir smädadt
för hans förra synders skull. Detta
är orsaken, hvarför s:i mången äfven
allvarlig prest blir beskyld för skrym-
ton och skenhelighet. — Vi sluta donna
uppsats mod några behjertansvärda ord
ur prof. Eudins predikan: En hördes
ord till herdarne. ’Detta är det första
— säger han
— man må fordra af en
prest: att han är en omvänd menniska.
omvänd till Jesus Kristus. Såledos:
omvänd från etl fåfängligt och vildt
studentlif, omvänd från den döda lik-
giltigheten, från det kalla förstånds-
vetandet, från det verldsliga brödsö-
kandet och lycksökandot, omvänd till
att
— helt enkelt — med fruktan och
bäfvan söka sin egen arma själs fräls-
ning från döden. Detta må väl våra
det första, det minimum man har att
begära af prest, som skall visa andra
vägen till frälsning. Bort derför med
de oomvända presterna! En oomvänd
prest
—hvilket missfoster! En klin-
gande malm, en ljudande cymbal! En
krigare, som förråder sin egen sak,
en falsk profet, en läkare, som gifver
idel sömndrycker — en nödtvungen
tjenare, som söker endast vinningen
och är herre i stället för herde."
K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
