Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 1.
4
jfaMéw oofo
Jwmnmvkmm.
Ett nytt år har randats, men det är
icke något lyckligt arf 1887 går att
öfvertaga. Sällan hafva krigsmolnen
hopat sig på ett så olycksbådande sätt
som nu, och äfven om katastrofen för
denna gång afvändes, verkar likväl den
osäkra ställningen tyngande på menni-
skornas sinnen, fyllande dera med oro
och fruktan. Handeln och företagsam-
heten afstanna under de tryckta för-
hållandena, arbetsbrist uppstår, samt
till följd deraf fattigdom och lidanden.
Knappast något land i Europa har und-
gått de störande verkningarna af den
nfirvarande krisen, kännetecknad äfven
i vårt land genom det stora och sti-
gande antalet konkurser, och någon
utgång derur synes icke ens vara för
handen. Stunden är således synner-
ligt egnad att framkalla allvarsamma
eftertankar.
Särskild! måste, under sa mörka ti-
der, den kristne erfara ett djupt behof
att lefva nära sin Gud ocb genom lin-
Den söka en tilltlykt hos Honom ’"när
hvilkon ingen förvandling är eller om-
vetlings förnyelse", på det han. styrkt
och tröstad, måtte vara skicklig att
utgå så till strid som arbete för sin
Gud. Den instundande böneveckan,
2—9 Januari, hvars program fnllstän-
digi återfinnes i BT:o 23 förv d. 1 sist-
lidne December, bör af denna orsak
liften vara en maning till Guds folk
att med förenade hjertan ej mindre
bedja om nåd för de kommande dagar
än ock bekänna sina synder i tider
som gått. Och genom att sålunda se
bort frän mörker oel oro till himlar-
nas frid har den troende inidt uti den
allmänna förstämningen ett fast hopp
att genom en kärleksfull, bönhörande
Guds allvisa rad och skickelser, välsig-
nelse ännu skall komma ur all denna
vedermöda. I förtröstan härpå tillön-
ska vi äfven vara läsare ett godt nytt år!
Ett aktningsvärd! inlägg i en af da-
gens mest maktpåliggande frågor har
blifvit gjordt genom en broskyr "I sed-
lighetsfrågan. Anteckningar öfver pro-
stitutionens uppkomst, utveckling och
bekämpande i utlandet och hemlandet.
Af Severin", ined hvilken vi nyss haft
tillfälle att göra bekantskap, Förf. sy-
nes vara rätte mannen pä råtta plat-
sen, och man kan oj annat än. vara
djupt tacksam att sedlighetsrörelsen
erhållit, en sa värdig och talangfull
tolk, som Severin visar sig vara. lians
broskyr skall säkert helsas välkommen
af mången, som önskar orientera sig
på förevarande, hittills så försummade
omrfide, jemte det man erfar en natur-
lig önskan att förf. fortsättningsvis
skall låta höra sig. Detta skulle så-
väl uppmuntra dem, hvilka, ehuru af
fullaste hjorta sympatiserande med sed-
lighetsrörelsen, likväl af en eller an-
nan anledning icke skildt hinna egna
den sin tid och sina krafter, som äf-
ven utbreda intresset bland allmänhe-
ten och tillvinna saken nya anhängare.
Vi taga oss friheten vördsamt fästa
vederbörandes uppmärksamhet å arti-
keln "Hafva kyrkolagens fordringar för
inträde i prestembetet blifvit tilläm-
pade?" som återfinnes å nästföregående
sida. Förf. lägger här fingret på en
sårbar punkt, som alla vår kyrkas sanna
vänner måste önska se aflägsnad. In-
genting kan vara vigtigare för land
och folk än att dess herdar äro om-
vände, helgade män, hafvande ett godt
rykte om sig. Förf:s påminnelser i
sammanhang härmed äro särskildt på
sin plats med hänsyn till den snart
skeende ordinationen.
Man kan hysa grundade tvifvel om
nyttan ocli nödvändigheten af att öf-
vergä till det eller det dissentersum-
fundet, så länge det är möjligt att
tjena sin Gud inom kyrkans gemenskap.
Men ännu mera smaklöst är att, antin- i
gen det sker på initiativ af kyrkan el-i
ler af den civila makten, förfölja dem;
som så gjort. Eget nog synes man■
härvid vilja begagna sig af §: 33 il
K. L., som dock just utgör religions-1
frihetens förnämsta stöd. Våld är lik-i
väl intet botemedel. Det blott vidgar
klyftan, framkallar ovilja samt uppväc-
ker sympatier — för de förföljda. Dess
användning innebär dessutom ett er-
kännande af ens oförthåga att på hu-
mant, kristligt sätt lösa frågan, samt
bör derför minst kunna ifrågakomma
med en kyrka på en gång protestantisk
och evangelisk. Det enda riktiga och
verksamma medlet till förebyggande af
separatism är att öfverbjuda dissenters, i
— öfverbjuda dem i kärlek, i arbete,
i allvar, i ordning. Kyrkan kan göra
sämre än så. Men är man icke beredd
härpå, kan man sa gerna äfven lemna
oförsökta alla tvångsåtgärder, ty van-
ligtvis blir derigenom ’den sista villan
värre än den första".
Tammerfors är ryktbar vorden icke
blott för sina fabriksanläggningar utan j
äfven, ju mera det hinner, såsom mö- j
tesort för alla landets andliga och ma- ,
teriella intressen. Nykterhetsmän och |
bränvinsbrännare finna dess läge lika
förträfflig!; tidningsmännen af alla par-
tier enas om att den passar bättre till
mötesort än någon annan stad ocli folk
"från Uleåborg till Hangö, frän Sorda-
vala till Åland" äro enstämmiga uti
att de aldrig så gerna begifva sig nt
på resa som då det gäller att deltaga
i ett alliansmöte i Tammerfors! Dess
förtjenster som mötesort äro dock här-
med ingalunda uttömda. Man har nem-
ligen upptäckt att staden lika bra läm-
par sig för Aoniramöten, och sålunda
skall, på förslag af "Aamulehti1, såsom
en motvigt mot alliansmötet senaste
sommar inom kort i T:fors hållas ett
kontra-alliansmöte af folkskollärare och
prester. Det blir således iår tvenne
prest- och skolläraremöten i den goda
staden, ty enligt senaste mötes beslut,
i Tavastehns 1884, skulle det nästa
hållas sommaren IXB7 i Tammerfors.
Vi våga likväl ödmjukast betvifla ej
mindre iden uti, än det praktiska gag-
net af Aamulehtis kontramöte, och ville
såsom ett långt mera brådskande dis-
kussionsämne för mötet, om det kom-
mer till stånd, föreslå den frågan:
’huru förebygga att folkskolan, till följd
af otrogna lärares inflytande, blir en
kyrkofiendtlig institution?"
Vårt bedömande af Minna Canths
bok "Bland fattigt folk::
har rönt den
oförtjenta uppmärksamheten att bemö-
tas af Å. U:s litteraturanmälare, som
vid sin "Visit till bokhandeln", der han
äfven anträffar sagda arbete, totalt
glömmer att anmäla bokeu — om hvars
innehåll publiken stannar i fullkomlig
okunnighet! — för att i stället egna
Tro och Lifa uttalande en längre ani-
merad kritik. Med anledning deraf
bedja vi fä erinra, att inan af en för-
fattarinna, som, i likhet med fru Canth,
med sådan talang framställer ’den nakna,
bittra sanningen osminkad’, äfven kan
fordra det hon skall angifva botemed-
let för det onda. Men i denna punkt
tiger fru C, om man icke får taga
doktorns recept (p. 52): "Rikedomen
bort och fattigdomen också. Åt alla
arbete och mat. Bättre helsovård. De
dåligt och ohjelpligt sjuka pä ett ha-
stigt och plågfritt sätt bort från lifvet’
som en antydan om hvar och huru hon
tänkt sig frågan löst. Men oafsedt
den socialistiska klangen i detta pro-
gram, som ju icke kan ingifva en kri-
sten synnerligt förtroende, anmärka vi
dessutom icke blott den totala frånva-
ron af det kristliga element, som, äf-
ven om det icke i yttre afseende för-
mått förbättra ställningen, åtminstone
för ögonblicket likväl skulle gifvit Mari
styrka och mod att med trons lydnad
foga sig uti och bära sin härda pröf-
ning, som isynnerhet arbetets tydligt
framstickande tendens gående ut på att
Försynen är orättvis och kärlekslös,
att ’Gud inte älskar alla menniskor
lika mycket; endast de höga och rika,
men inte de fattiga. Sjukdom och ån-
gest, ofärdighet och allt slags elände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
