Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO ochLIF
Religiös Tidskrift för Finland.
Lördagen den 15 Januari.
Kfcmfiiitfi-. I. Parasiten 1. I ==? -Ir
IB j|■**
I
Agnar, föredrag af C. H. Qpurgeon’(forts.) 2. I o■ss® % *|
Notiser och kommentorier i.
YZMmmmmå ]j^£j&*£]
Böneveckan iTammerfors 5. \
Agnar, föredrag af C. U. Sfpurgeori(forts.) 2
Notiaer och kommentarier 4
Böneveckan i Tammerfors 5
Efenaerider.
I. Parasiten.
Parasiterna äro naturens fattighjon.
De göra litet eller intet för sitt eget
uppehälle, utan lefva sorgfritt på an-
dras bekostnad. T. o. in. vexter kunna
demoraliseras derhän att, ehuru naturen
ämnat dem till sjelfständiga, oberoende
organismer samt utrustat dem med alla
för lifvets vidmakthållande nödiga för-
mögenheter. de likväl efter någon tids
experimenterande finna det beqvämare
att hemta all sin näring, färdig tillredd,
frän någon annan vext. vid hvilken de
fästat sig. Allmännast förekomma de
likväl inom djurriket. Nästan hvarje
djur är en lefvande fattigvård, herber-
gerando en eller flere parasiter, dem
det jemte ti-ill logis äfven består kost
och andra beqvämlighetér. Dock häm-
nas naturen. Emedan de icke vilja
göra sig mödan att sjelfva hopsamla
och bereda sin föda, fråntager hon dom
verktygen för lifvets underhåll. Vex-
terna straffas med förlusten af rötter
och blad, så att af livad som engång
var ämnadt att blifva en sjelfständig,
fullt utvocklad planta, endast obruk-
bara stjelkar återstå, och djurfarmerna
förlora enligt samma grunder de orga-
ner, hvttkä eljés, i deras naturliga till-
stånd, hade varit nödvändiga för lifvets
underhåll. ’Från den som icke hafver,
skall tagas äfven det han menar sig
halva", är den obevekliga lagen icke
blott i andens utan äfven i naturens
rike.
Men såsom detta senare har sina
parasiter, så återfinnas äfven deras
motsvarigheter pä andens område. En-
dast ett obetydligt antal menniskor
lefva ett oberoende andligt lif. De
verklige arbetarnes antal är inskränkt
och flertalet nöjer sig med andras å-
sigter. Att sjelf tänka, forska, strida,
erfordrar ansträngning, medför möda
samt stundom t. o. in. personlig risk,
och derför finner man det beqvämare
att, lik parasiten, låta någon annan
utföra allt detta, sjelf tillgodogörande
sig frukterna deraf. Ett sådant system
kastar omsorgen om det helas andliga
välbefinnande på några få individer,
Iunder det flertalet framlefver en passiv
I tillvaro, frikallade från kamp och arbete.
Tydligast framträder detta på det re-
ligiösa gebitet, der till följd af en
vördnadsvärd häfd parasitanlagen redan
tidigt visa sig och komma till utveck-
ling. Denna häfd är vördnaden för ]fi-
rare och föreståndare, och man kan
förstå hvilken frestelse deruti legat för
svagare naturer att blindt blicka upp
til! dessa- för ljus och ledning, derige-
iiom gående miste om den enda frukt
som verkligen kan tjena själen till upp-
byggelse, neml. den man med egen
hand plockat och förvärfvat. Vi finna
följaktligen i den kristna kyrkan ett
ringa fåtal arbetare, hvilka hafva att
anskaffa den för hela församlingens
andliga lif behöfliga födan. Detta går
till sålunda, att predikanten väljer en
passande text, studerar den, lefver sig
in uti den samt blir styrkt och veder-
qvickt af den friska, omedelbara näring
den innehåller, för att, när sabbaten är
inne, återgifva detsamma ;it sin hung-
riga, väntande hjord. I början infinna
sig själarna för att lära och inhemta,
men småningom endast for att lyssna;
dessa äro de äkta "åhörarne". Vanans
malit och frestelsen att utan möda få
1887.
[••
En strid på lif och död". Ännu några
ord till vår kyrkas vänner, of SV. A. M. 5.
EvangeliernasKristus, af//. Mctjcr (forts.) 7.
Söndagsskolarbetet å kontinenten ... 8.
sig ett godt mål liar gjort sin verkan
och ehuru de längesedan inhcmtat allt
livad själen behöfver till lif och fräls-
ning, sitta de troget qvar i kyrkbän-
ken, fullt utbildade parasiter, uppehål-
lande tillvaron med den näring en an-
nan från vecka till vecka bereder dem.
Tusenden sinom tusenden befinna sig
i detta tillstånd och hvad värre är —
ingen utgång synes finnas derur. Pa-
rasiten förekommer lika allmänt bland
dissenters som inom statskyrkorna. Fri-
kyrkan har i sjelfva verket ganska o-
fullkomligt fattat sin uppgift, då hon
knapt insett, än mindre sökt bot för
det onda. Hon har infört bättre tukt,
gifvit helgelsen sin tillbörliga plats,
vinnlagt sig om allmännelig kärlek och
broderlig kärlek, inrymt åt bönen och
bibelstudium en vigtigare ställning,
samt rensat gudstjensten från frem-
mande, oandeliga element. Men i fråga
om det kristna läroembetets ändamål
och uppgift står frikyrkan föga framom
sin äldre syster. Visserligen råder här
mera frihet, men i ett annat afseende
deremot äro dissentorpredikantenia lika
allherskande i sina församlingar som
deras bröder i statskyrkan. En läran1
med någorlnnda begåfning och förmåga
att predika samlar snart omkring sig
en tillgifven flock, som ingenting bättre
begär än att få sitta vid hans fötter.
Vore han nu vis, skulle han begagna
den sålunda vunna fördelen till att upp-
fostra dem till sjelfständiga män och
qvinnor i Herren, deder såsom lefvande
grenar i vinträdet direkte emottoge den
himmelska vinstockens saft, samt till
följd deraf icke längre behöfde lärarens
undervisning utan vore skicklige att
rödja egen teg. Men just vid denna
punkt brister systemet. Predikanten
tycker icke om när någon af församlin-
gen uteblir från sin sedvanliga plats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
