Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 1.
8
budbärare. Ingen kan sjelf taga till
sig ett sådant embetc. En predikant
måste derför vara viss i sitt sinne att
han verkligen är en Guds budbärare
och icke för bröds skull tagit uppå sig
detta värfvet. Huru mycken skada till-
fogas icke derigenom Guds hjord! Ty
en man, dender icke af Herren är kal-
lad till vittne och lärare, tjenar oftast
sitt eget kött, blir ett hinder och en
stötesten för Guds rikes framgång, samt
uppmuntrar till tom, verldslig formkri-
stendom, som ingen frälsning har med
sig. Ett sändebud radfiägar ofta sin
herrskare och emottager ständigt af
denne instruktioner. Pä samma sätt
känner äfven den rätte predikanten ett
oafvisligt behof att genom flitigt um-
gänge med sin Gud, i bönen och Ordet,
inhemta hans vilja som honom kallat
hafver. Men den, som icke af Gud in-
kallad, söker sällan eller aldrig Herrens
ansigte i bönen, försummar hans ord
för annan läsning och handlar sålunda
mer eller mindre på eget beräd, ofta
slutande med att förkunna ’’ett annat
slags evangelium, hvilket irke är ett
annat" (Gal. 1: 7).
Predikanter igenkännas slutligen äf-
ven af sitt lif. En helgad vandring
med Gud, ett kärleksfullt, ömmande
hjerta samt hängifVet arbete i Mästa-
rens tjenst äro kännetecknande för en
sann Herrens budbärare: da deremot
verldslig lust och umgängelse, parti-
sinne, högmod och försummande af lä-
rarepligtorna åtföljer den. livilken icke
af kärlek till själar, utan af timliga
bevekelsegrnnder, blifvit e*li herde i
Guds församling.
sjelf, såväl kunna göra vis till fräls-1
ning, som vara nyttig till undervisning,
till bestraffning, till upprättelse, till
tuktan i rättfärdighet, på det att Guds
meimiska må vara fullbordad, till allt
godt verk skicklig (2 Tim. 3: 15—17). j
Både lag och evangelium böra således
framträda i predikan; för de obotfär-
diga såsom ur den flammande skyn å
Sinai berg, för de troende såsom från
;nådastolen, bestänkt med det eviga för-
bundets blod, under Cherubims vingar
i det aldraheligaste, dit Jesus före oss
har inträdt.
De kristna salighetssanningarna äro
så djupa, att de aldrig på en gång
kunna afhandlas, och hvarje’ predikan
bör derför äfse att för åhörarne sär-
skildt klargöra och inskärpa någon viss j
sanning, såsom tron, försoningen, nä- j
den, rättfärdiggörelsen, helgelsen, bö-
nen o. s. v. Derigenom blir ordet of-!
tast mera fruktbärande än om man un-
der en och samma predikan t. ex. sö-
ker förklara alla dessa ämnen, utanatt,
när man hunnit slutet, ett enda blifvit
riktigt fCrstådt. Men härvid är enI
vigtig omständighet att beakta. Skall |
man åskådliggöra en biblisk sanning, |
må man se till att det sker sä myc-
jket som möjligt i Bibelns ord och med
dess egna bilder. Då en Petrus och
en Paulus stodo upp att predika, oite-
irade de Mose och profeterna samt an-
iförde bibliska händelser — med andra
ord. hvad Herren hade lofvat och hvad
allt han gjort. Ett sådant vittnesbörd,
ider apostlarne, ställande sig sjelfve i
bakgrunden, endast förkunnade t itids
underbara verk, gick rakt igenom åhö-
rames hjertan, och sålunda förökades
dagligen hopen af de troende. Vilja
vi blifva brukade till själars frälsning,
måste vi följa samma metod
— tala
mera om Gud och hans mäktiga ger-
ningar samt mindre om dagens förhål-
landen, våra grannar och oss sjelfva.
Skriftens ord är det säkra medium,
hvarpå Guds Anda verkar, men tala vi
vår egen vishets ord, icke vittnande
om Kristus utan om denna verlden,
fins der ingenting för Guds Ande att
verka uppä och vårt vittnesbörd blir
som en ljudande malm eller en klin-
gande bjellra.
Gifve Herren oss enhvar nåd att
under det ingående året vara verkliga
sändebud i Kristi ställe, förande det
rätta budskapet till en syndig verld.
En meimiskofängare.
ströfvat omkring ganska länge, kom han
till en herremans hus, der han frågadesig
för om vägen. Tjenaren, som öppnade
dörren, underrättade sin husbonde, att en
man med 1113’eket aktningsviirdt utseende
hade gatt vilse. Denne, som ansåg det
farligt för fremlingen att fortsätta i mörk-
ret, tillsade sin tjenare, att bjnda in ho-
nom. Herr Baxter emottog med tacksam-
het inbjudningen och undfägnades på ett
mycket gästvänligt sätt. Under samtalet
med honom fick hans värd mycket höga
tankar om hans sunda förstånd och vid-
sträckta kunskaper. På tillfrågan af vär-
den, hvad hans profession var, svarade
han: "Jag är menniskofångare".
"Ar ni det?" utropade hans v rd. "Jag
är glad att höra detta, ty ni är just den
man jag behöfver. Jag är fredsdomare, i
detta distrikt och har fått i uppdrag att
tillfångataga en person vid namn Dick
Baxter, som skall uppträda vid en kon-
ventikel här i grannskapet i morgon bit-
tida för att predika. Ni skall fara med
mig, och jag hyser intet tvifvel att vi ju
icke lätt skola tillfångataga den skurken".
Baxter samtyckte till att åtfölja honom.
D;’i de följande morgon kommo till stället
för sammankomsten, sågo de ett ganska
stort antal menniskor gå fram och åter i
närheten, ty då de sågo fredsdomarens
vagn, fruktade de att samlas.
Fredsdomaren sade då till herr Baxter:
"Jag fruktar att de fått kännedom om min
afsigt. Herr Baxter har troligen blifvit
varnad och derför icke kommer, ty ni ser
att folket ej vågar samlas. Vi skola der-
för åka litet längre, och kunna vi pä &ter-
vägen fullgöra vårt uppdrag".
Då de återkommo funno de folket lika
obenäget att samlas. Fredsdomaren an-
märkte nu till sin kamrat, att eftersom
folket var mycket missnöjdt med regerin-
gen, önskade han, att herr Baxter (som
undvikit att omtala sitt namn) måtte tala
till dem om pligten att lyda öfverheten.
Baxter svarade att detta måhända ej skulle
anses tillräckligt, ty då folket samlats för
att allöra ett andligt föredrag, väntade de
helt naturligt att få höra något i den vä-
gen; men om embetsmannen ville börja
med bön, skulle Baxter sedan försöka att
säga något till dem. Fredsdomaren sva-
rade : "Jag har ingen bönebok med mig.
Annars skulle jag gerna ha gjortdet. Men
jag är öfvertygad att en man med eder
bildning är i stånd både att bedja med
dem och tala till dem. Jag beder eder
derfor att sjelf börja med bön och sedan
tala". Då Baxter gått in härpå, stego de
båda ur vagnen och gingo till stället för
sammankomsten, och folket följde dem
—
dock på ett visst afstånd. Herr Baxter
öppnade då sammankomsten med attbedja
med det allvar, som var kännetecknande
för honom. Fredsdomaren, som stodbred-
vid honom, rördes till tårar. Derpå pre-
dikade Baxter som vanligt med mycken
kraft och värma. Efter föredragets slut
vände han sig till fredsdomaren och sade:
’•Jag är Dick Baxter, som ni söker. Jag
står nu helt till edert förfogande". Men
fredsdomaren hade erhållit så djupa intryck
och såg nu ställningen i ett sä helt annat
ljus, att han afstod frän all liendskap mot
dissenters samt IVån denna ilag blef en
gv™ m dem och en B
"
Viirli
’
f
Ett hemlighetsfullt förhållande möter
oss deruti, att predikanter, lefvande i
grofva synder, icke desto mindre kunna
predika ett rent Guds ord. Månne de
vid sådana tillfällen frigöra sig frän
den förnedring, hvaniti själen hålles
fangen, för att, sedan de vittnat om
sanningen, återfalla i sitt förra mörker ?
Är detta lögnens förhund, — att de vid
vissa gifna tillfällen skola äga fullkom-
lig frihet att tjena Gud, blott de der-
cmellan vandra i mörkret? Emellertid
kan predikans innehåll och beskaffenhet
lika litet som predikantens person vara
en likgiltig sak. Och dock försyndar
man sig äfven häruti ganska ofta.
Predikningar förekomma, der livarken
lag eller evangelium tiafra en plats,
eller sådana der ettdera af dessa båda
hufvudelement uttränger det andra —
stränga lagiska predikningar, hvaniti
hufvudvigton lagges på iakttagandet af
yttre plikter och stadganden, samt ytli-
ga, evfngeliska läroföredrag, der sjelfva
den frälsande nåden göres till synd,
för att visa det man icke fruktar syn-
den! Men såvida predikan till sitt in-
nehall skall utgöra ett eko af Guds
röst. måste den äfven, lik Skriften
Richard Baxter, den namnkunnige pre-
dikanten, skulle- en förmiddag hälla ett
föredrag ute pä en allmänning. Han lem-
nade sitt hem en afton för att komma till
stallet följande morgon. I den mörka qväl-
len förlorade han vägen, och sedan han j
För sibiriska missionen
har influtit: Af H. 20 m. Transport från
senaste redovisning: 341 m. 60 p. Summa
Smf 361: 60.
Åbo, G. W. Wiléa 4 Co:a boktryckeri, 1887.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
