Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 7.
6
3. Likasom den andliga återlösning,
som Kristus utfört, ej liar någon bety-
delse för oss personligen, om vi ej hvar
för sig tillegna oss den, så har ej hel-
ler den fullkomliga bot för våra kropps-
liga sjukdomar, som Kristi försoning
innebär, någon nytta för den, som är
i behof deraf, innan han tillegnar sig
den genom tron. Vidare, liksom sja-
lons helsa bibohålles endast genom trons
ständiga utöfning, så skall ock kroppens
helsa pa" samma sätt bovaras.
4. Döden är en af syndens följder.
Emedan försoningen borttager alla syn-
dehs följder, kan den äfven befria de
dödlige från dödens makt. Härvid bör
anmärkas, att försvararne af troshel-
bregdagörelselfiran, så vidt vi veta, i.
alla länder, utom i Schweitz och Tysk-
land, icke draga dt konseqvenserna så
laiiLri; men pastor Stockmeyer, af den
tyska skolan, intager öppet donna stånd-
punkt. Då min frågar honom, hvarför
alla troende likväl dö, svarar han ge-
nom att hänvisa Till "den solidaritet(ge-
mensamhet), söm eger rum mellan lem-
marne i Kristi kropp", och hvilken för-
hindrar den enskild’ troende att höja
sig mycket öfver do kristnas erfarenhet
och tro i allmänhet. Han säger, att vår
tids kristnas tro står i allmänhet så
lågt, att. medan troende här och derhöja
sig till troshelbcegdagörelsens stånd-
punkt, äro de likväl oj i stånd att upp-
nå höjdpunkten — befrielsen från dö-
den. När de troende iallmänhet hafva
appnåti troshelbregdagörelsens stånd-
punkt, da först kunna vi hoppa
dr troskraftigaste skola uppnå befrielse
från döden.
5. I följd af ofvan anförda teori rö-
rande försoningens allttillräcklighet äf-
ven för kroppsliga lidanden läres. att
en sann tio måste förkasta allt bruk af j
andra medel till kroppens helbregda-
görelse än de af ii ml föreskrifna. Alla
botemedel, vare si"; yttre eller inre, äro
"gerningar" och äro icke i öfverensstfun-
melse med tron. Ja, somliga gå så j
långt att de säga, att det är syndigt
att använda andra medel än bön Qch
olja.
Emot ofvan anförda punkter göra vi
följande anmärkningar:
1. Vi medgifva att sjukdom och död;
äro frukter af synden; vi medgifva äf-
ven att Kristi försoning gäller synden
sa väl som alla dess följder.
2. Men vi medgifva icke att Kristi
försoning borttager syndens alla följder
i denna verlden. Pari ligger just don
nya lärans misstag. Icke förrän efter upp-
Btåndelsen kan menniskokroppens full-;
kornliga förlossning slipas vara fullbor-i
dad. Dotta läros tydligen i Guds ord.
Ej heller finna vi i den heliga skrift
något bevis dorpå att sjukdom, såsom
en följd af synd, skall fullkomligt bort-
tagas på donna sidan grafvon.
3. Om, såsom man säger, Kristi
försoning gäller alla syndens följder i
denna verlden, dä skulle alla lidanden,
såsom fattigdom, olyckor o. s. v., eme-
dan ju äfven de äro följder af synden,
borttagas. Men ingen, som hyllar den-
na lära, torde väl vilja gå så långt
i de nödvändiga slutsatserna af dess
punkter.
4. Vid benbrott och andra yttre
kroppsskador, der fältskärs eller läka-
res omedelbara hjelp räddar lif och lem,
skulle det, enligt denna lära, vara sa-
tan som förmår menniskorna att bogag-
na sig af dylika medel, som likväl hjel-
pa, och hvilkas försummelse medför för-
lust af helsa och kanske lifvet. *) Men
om satan pä detta sätt utkastar satan,
huru skall då hans rike bestå? Men
om å andra sidan dylika hjelpmedel ej
äro af satan, då äro de af Gud. Men
äro. de af Gud, då är det orätt att ej
använda dem. Detta gäller alla verk-
samma botemedel mot kroppsliga sjuk-
domar.
5. Jemffirelsen mellan andlig helsa
och kroppsligt välbefinnande är vilse-
ledande; ty tron är absolut nödvändig
till själens helbregdagörelse men icke
lill kroppens helbregdagörelse, hvilket
nogsamt bevisas doraf att tusentals
icke troende blifvit helbregdagjorda.
Denna jemförelse håller alltså icke
btand.
(i. De ’troendes solidaritet" i Eli-
as eller Pauli dagar förhindrade aldrig
desse män att utöfva sin undergörande
kraft, oaktadt de omgåfvos af andligt
mörker och bgudaktighet.
Hvad vidkommer de i bibeln omta-
lade troshelbregdagörelserna finna vi:
1. De voro alla, med undantag (Mark.
8: 22 -26), ögonblickliga och fullkom-
liga. •
’_’. Det gifves åtminstone tvemie fall,
da yttre model användes, nemligen His-
kia (2 Kon. 20: 1; Es. 38: 21—’21)
och Timoteus (1 Tim. 5: 23).
3. Paulus ställer ej "helbregdagö-,
relsegåfvorna" synnerligen högt. Han
ställer dem lägre än "kärleken", hvilken
ej såsom de skulle återvända (1 Kor.
1">). De sjuttio, som återkommo och
gladdes inför Kristus deröfver, att äf-
ven andarne voro dem underdånige, fin-
go en tillrättavisning och uppmanades
*) Vi liafva oss med visshet bekant föl-
jande sanningsenliga tilldragelse: En qvin-
na i Dalame, som var i halVande tillstånd,
afråddes på del bestämdaste af sinn vän-
ner all tillkalla någon barnmorska, när ti-
den skulle komma [\\v henne att föda; de
skulle i stället bedja för henne. Hon lyd-
di1 deras råd. Men olyckligtvis kunde ej
förlossning sko utan lijelp af barnmorska,
och ilen arma qvinnan mäste tillbringa ett
hälft dygn i de förfärligaste plågor, innan
barnmorskan hann eftersändas ; och hon är
nu, i följd af denna försummelse, en in-
valid för hela lifvet.
att fast hellre glädjas deröfver, att de-
ras namn voro inskrifna i lifvets bok.
4. Helbregdagörelsegåfvan var un-
der den apostoliska tiden begränsad till
endast några få. Men enligt den nya
läran tillhör denna gåfva hvarje tro-
ende.
Hvad nu till sist vidkommer vår tids
troshelbregdagörelser, äro de
1. något helt annat än vanlig bön-
hörelse. Äfven vi så väl som de fle-
sgi troende hafva erfarit yttre hjelp till
svar på bön. Men detta är,, som sagdt,
något helt annat än nutidens troshel-
bregdagörelser.
2. En stor mängd, omtalade nutids-
helbregdagörelser sakna, när man trä-
der dem närmare, all grund. Flera be-
vis härpå skulle kunna anföras.
3. Många sålunda "botade" antin-
gen hålla på att tillfriskna blott grad-
vis, eller ock äro de lika sjuka som förr,
men uppmanas att tro, att, de äro fri-
ska. Det läres nemligen, att man tvärt
emot alla känslor skall tro, att man är
frisk. Eå sådant sätt är det naturligt,
att en mängd sjuka personer helt upp-
riktigt pasta sig vara friska, under det
de likväl i verkligheten äro sjuka.
Att dylika "helbregdagörelser" ej äro
af biblisk art är alldeles tydligt. I ,i
öfrigt är i det mycket svårt att erhålla
riktigt tydliga bevis på verkliga hel-
bregdagörelser i var tid, hvilka icke
kunna hänföras till sympatiska kurer
o. d.
Menniskans moraliska
natur, ett intyg för
kristendomen.
(Af prof. Radford ’Thomson.)
(Forts.)
I viss mening erkänna våra mot-
ståndare menniskans moraliska natur.
De förneka ej att hon äger handlings-
förmåga, Och en del vidhålla det hon
alltid förmås att handla, derföre att hon
önskar ernå njutning och undfly smär-
ta. Men detta är blott att ofullständigt
framställa, ej uttömma ämnet. Menskliir
natur och menskligt lif omfatta någon-
ting mer än ett blott afvägande mel-
lan kroppens funktioner.och den yttre
naturen, detta åtföljdt af fullt medvetan-
de, samt isynnerhet af glädje eller li-
dande.
Som det ej är vår afsigt att här för-
klara den obestridda förbindelsen emel-
lan kropp och själ, vilja vi endast fram-
lägga vissa fakta.
Friheten, ehuru på rönt dogmatiska
och gagnlösa grunder ifrågasatt af någ-
ra den fysiska vetenskapens studiemän.
är en så framstående sida i den monsk-
liga naturen, att menniskor tillfölje af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
