Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pag.
TRO och LIF.
N:o 9. 7
känt do synder, som gnagde på deras
hjertan. och det vardt bättre med dem;
härom skulle jag nog hafva kostliga
.■ 11 förtälja, men I knnnen väl för-
stå, hvarför jag hellrß vill tiga. Också
skadade det dem icke, att jag var prest.
Men om jag hade r.aril enafJe a på-
nyttfödd bonde, så hade de lika gorna
kunnai komma. Ty en sådan är en]
cml den allra hfigstes tjenare och
presi lika väl som fordom Melkisedek,
Amn. Petrus, Luther, Kalvin, Spener
och [’ranke.
—Så mycket om don punk-
ten: för hvem man skall bekänna sina
synder". *) (Ports.)
Menniskans moraliska
natur, ett intyg för
kristendomen.
(Af prof. Radford Thomson.)
(Forts, ocli slut.)
VI. Det råder öfoerenssläminelse
emellan den krixtna vedergällnings-
läran och det moraliska, omdömet
eller menniskans samvete.
Antagligen bedömdes en tidreligionen
af teologerna alltför mycket såsom va-
rande ett medel att styra, ined, under
del Gud alltför exklusivt framstäldes
såsom styresmannen och domaren. Ivar
tid åter är det vanligt att öfvergå I ill
motsatta ytterligheten samt, under det
;i vigt tillmätes faderskapet, Kri-
sti medlidsaiuhrt och evangelii vinnan-
de förmåga, totalt lemna ur sigte ja
äfven ringakta eller förneka G-uds mo-
raliska styrelse. Men huru mycket än
en sentimental, slödins teologi må vred-
gas öfver vedergällnings- och ansva-
righetsläran, kunna dessa doktriner oj
upphäfvas, s;i länge den menskliga na-
turen förblir hvad den är, så länge
Skriften erkännes såsom en högre auk-
toritet. De äro hufvudsakÖgen af
tvemic slag. De som anse inenniskan
för en automat, påvsrkad af fysiska
krafter, och handlande enligl del på-
tryck hon röner — och desse äro et)
mycket talrik och inflytelserik klass i
vara dagar -. förneka moralisk veder-
gällning. På det andliga området öf-
verförande analogien af de naturliga la-
garne och processerna, säga de oss att
naturen är eti system af oänderliga la-
gar, samt att den som rättar sig efter
dessa lagar har framgång, men den sam
motsätter sig dem. lidande: att blott
|ia detta sätt vedergällning är ett fak-
tum, annars icke; att en lastfull man
som besitter försigtighel skall komma
sig mer före än on dygdig men impul-
siv man: samt att emedan inenniskan
•) Ofvannßinnda wb. »Vill du blifva
helbregda?" 8. 212, 213.
upphör att existera, då kroppen
fallerj
samman, vi ej behöfva sysselsätta
ossj
med en framtid som är blott en dröm.
Ä andra sidan säga oss de, som af
kristendomen antaga jemt så mycket
som överensstämmer med deras egna
fantasier och förutfattade idéer, att som
Gud är kärleken, vi ej äro tvungna lef-
va under den känslan att vi här, eller
härefter skola blifva kallade till räkoii-
skåp för våra synder, att en välvillig
Försyn skall tillförsäkra oss lycksalig-
het, oberoende af vårt uppförande, blott
med hänsyn till Guds rättvisa bindande
lag.
Vid denna motsägelse ligga å ena
sidan menskliga teorier och inbillnin-
gar, å den andra: l:o var moraliska
naturs fakta, 2:o Skriftens enkla intyg,
afgifvande omisskänneligt samma utslag.
— Vårt menskliga lif är en uppfostran
Imen äfven en tid, hvarunder den pröf-
vande måttstocken användes. Vi kun-
na lemna ur sigte hvarken det skuld-
jbelastade medvetandets förebråelser och
Isamvetsqval, eller det faktnm att en
!styrande och, till en viss grad, veder-
gällande Försyn är märkbar, äfven i
detta lif. Ej heller kunna vi tillintet-
igöra dfeii djupt rotade känslan af doms-
rätt, nästan universel bland menniskor-
na, och som utrotas först då allt utro-
tas som höjer oss öfver djuren.
Huru fullkomligt öfverensstämmer ej
i dotta afseende Nya testamentets lära
med det upplysta, känsliga niennisko-
samvetet! För att ej uppehålla oss vid
så allmänna satser som: "Gud har fast-
stält en dag, på hvilken lian skall dö-
ma verlden genom en man hvilken han
har dertill bestämt" (Ap. 17: 31), el-
ler "vi måste alla varda uppenbarade
för Kristi domstol", må vi för vårt
minne frammana hurusom från den väl-
signade, barmhertige och nådige Fräl-
sarens egna läppar gingo de mest be-
stämda, oförtydbara förklaringar mod
hänsyn till vedergällningen. Han ut-
talade välsignelse?’ men äfven mangel
ve. Han förutsade denna allmänna do-
mens dag, då alla nationer skola sam-
las inför honom och dä samma läppar
som uttala "iden: "Kommer I min Fa-
ders välsignade!" äfven öppnas till:
(iiin bort ifrån mig I förbannade!"
[ Det är förgäfves man söker framställa
religionen såsom bärare för välsignel-
’
sons uttryck; den bär äfven stränghe-
tens; och i dessa båda sidor deraf se
vi just den fullständiga öfverehsstäm-
melsen med de för vår natur faststälda
fakta.
VII. Menniskans moraliska natur
finner sig iillfredsstäld med krist-
na religionens afslöjande af odöd-
i tigheten.
Endast menniskan bland jordens lcf-
vande varelser bar makt att uppfatta
och hoppas på ett odödligt lif. Men-
niskan blir aldrig fullt öfverbevisad om
att detta jordiska, lekamliga lif omfat-
tar hela hennes tillvaro och hon har
äfven grundade skäl att tro annorlunda.
Väntan på ett ändlöst kommande, är
icke blott en konklusion dragen på
grund af argumenter; den uppspringer
från vår egen natur, der den nedlagts;
är en andens längtan, tillväxande i
styrka under moralisk utbildning. Vi
neka att tro det vi skapades för ett
ändligt hopp, bestämda att dränkas och
förgas i förintelsens och omedvetenhe-
tens kalla ström. Men förnuftetär dock
otillräckligt att ombilda denna längtan
i en bestämd tro. Vi kunna, ledda af
förnuftet ensamt, icke gå längre än dit
hoppet följer oss. En religion, som
skall kunna blifva erkänd af mennisko-
naturen, måste tillfredsställa hennes hög-
sta längtan och förväntan med afseen-
de å framtiden, måste äfven framställa
målet värdigt menniskans bégåfning och
krafter. Kristendomens lära är i dessa
punkter så utpräglad som möjligt. Den
uppmuntrar hoppet att i en högre till-
varo våra bästa förväntningar skola
finna iierättigadt rum. Der skall t. ox.
kunskapen vidgas, ty här känna vi en-
dels, men der skola vi känna fullkom-
ligt, såsom vi ock kända blifvit. Der
skall karakteren sammansmälta med Ho-
nom som är allena god ty: "de ren-
hjertade skola se Gud.
:
’
Der först n;i
vi en obegränsad lycka ty: "Saliga äro
de döda som i Herren dö.r Der uppe
blir öfverflödande ram för vidgandet af
våra sympatier, bland: "församlingen
af förstfödda som äro uppskrifna i him-
melen" (Ebr. 12: 23.) Der skola vi
åtnjuta, livad som för en kristens hjer-
ta hufvudsakligast är dyrbart, nära ge-
menskap ined Kristus sjelf, ty: "så sko-
la vi för alltid vara med Herren." Och
slutligen skall der blifva evig säkerhot
och lycksalighet, ty: "han skall aldrig
mer utgå derur," (Upp. 3: 12).
■ Genom liknan.de framställningar och
försäkringar ger oss kristendomen hvad
naturen ej kan gifva, fyller tomheten
samt talar till oss i tydliga bilder och
med förnimbar stämma. Men det stan-
nar icke vid abstrakt undervisning. Vår
Frälsares tydliga förklaringar äro för-
kroppsligade i hans person samt under-
stödda och framstälda genom Hans upp-
ståndelse. Eller såsom han sade: ’’Jag
är uppståndelsen och lifvet; livar och
en sum lofver och tror på mig, han
skall icke dö evihnerligen."
Sådan är nu i korthet kristendomens
uppenbarelse, angående hvad som all-
tid måste förblifva af djupt intresse för
menniskors barn — det kommande o-
kända tillståndet. Sådana äro religi-
onens förespeglingar, hemmastadd som
den är, såväl i denna som i en till-
kommande verld. Hvad har, fråga vi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
