Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 11.
6
Sjelfva dväljas vi lik vilda djur i elän-
diga hålor, under det lifvet utpressas
ur oss genom hunger och brist. Vi
föddes till dotta tillstånd, liksom våra
barn. och vi se ingen ända härpå: vet
ni någon bjelp för os,s? Har ort evan-
gelium något, som passar vårt tillstånd?
Eller skola vi vända oss till socialis-
men och kommunismen.? Det måste na-.
gonstädes ligga en förfärande orättvisa i
till grund härför; kan ni göra ingen-
ting att afhjelpa den?"
* �
Del är gagnlöst att tysta frågarén
med rhetoriéka fraser, eller genom myn-
digheternas tillhjelp, genom from mot-;
vilja eller skymford. Och dock nödgas
vi tillstå att vi förfara just på detta
sätt; nödgas tillstå att predikstolen ofta
bestiges af en storpratare, eller en blott
bärare af en åldrig teologisk benbygnad
och detta benrangel låter han skramla
inför församlingen. Stundom är han en
’
man. som förblandar stortalighét med
kraft: stundom åter en gammal hed-
ning med ett evangelium, sammansatt
af goda rad, och det enda kristna em-
blem nian upptäcker i förbindelse med
honom är don hvita prestkragen. Men
hvilken af dessa beskrifningar än månde
passa honom, säljer han sin öfvertygelse j
lör penningar eller beröm, och i sju I
fall af tio ger han icke en ledning af
verkligt gagn för menskligheton.
* •
Del verkliga svarei på menniskans
frågor, del enda behofyei är Jesus Kri-
stus. Icke denna svaga, kraftlösa ab-
straktion, benämnd "kristendom", som
aldrig frälst någon och aldrig skall göra
det; utan Jesus Kristus sjelf. sargad
för våra missgerningars skull och sla-
gen för våra synders skull, upphöjd
på kraftens högra hand. besegrande vårt
köttsliga, Bjelfviska hjerta genom stor-
heten af hans lidandes kärlek. Jag
känner intet annat hopp för verlden,
intet annat medel att hela dess sår el-
ler borttaga dess dystra elände. Yerl-
déns frälsning hvilar på Honom.
#
*
Hvad verlden behöfver och fordrar af
oss, är icke blott vältaligt språk, pas-
sionerade utrop och uppmaningar, luf-
tigt filosoferande samt prginella tankar,
utan det klart uttalade Guds ordet, sa-
daiii vi uppfattat, det som en hjortaté
och samvetets erfarenhet. Låt blott
menniskor komma anlete mot anlete
med återlösningens faktum och Guds
tankar, så som de inkarnerats i Jesus
Kristus, med doras sjelfständiga ljus
och kraft, och vi må lemna resten al
Gud. Detta skulle kring oss samla de
trötta och betungade lik törstandevägfa-
rande kring en nyligen upptäckt brunn.
Det skulle förnya kyrkans gamla makt
att bedja, skulle förödmjuka orättfär-
digheten, röra samveten, vinna hjertan
och bland oss utveckla en ädlare lifs-
form, iklädd helgelsens skönhet. Och
det skulle inverka kraftfullt på alla
mensklighetens intressen.
* *
*
Hvilket slags-män borde ej våra sty-
rande vara! Icke biskopsgjorda prester,
stående afskilda från sina inedbröder och
derigenom förnekande alla troendes all-
männa prestadöme; icke heller män,
som med oberördt samvete våga lära
hvad de ej tro på; ej heller schakrare
med Ordet, de der inträdt i sitt heliga
embete för ett brödstycke eller med
ögat riktadt på en gyllene kyrkostol
eller en ställning, der de kunna ut-
märka sig. I Guds namn icke sådana
män — utan män. som hafva sett Kri-
stus och i hvilka Kristus sjelf afspeg-
las. Sådana män .-ta ej att hyra för
penningar eller att blifva "ordinerade",
utgångna ur vara läroverk
— de äro
Kristi "gåfva". I kurmen köpa stora
talanger som man köper en racehäst el-
ler ett dyrbart instrument, men i kur-
men ej köpa den hel. Ande.
Vi förutse för våra kyrkor och deras
styresmän en tid af stark konflikt, un-
der det kampen mer och mer sluter
sig kring vår Frälsares person. Men
vi se äfven i samma konflikt ett stort
tillfullo för den modiga, den trogna.
Den, som tror på (Uids Son, sknll
segra. Vi stå ej på nederlagets sida
\— om så nödigt blir. draga vi oss
I tillbaka i god ordning. Dock gå vi
Imot seger, ty s;i står det skrifvet: ,
I"Så visst som jag lefver, skall all verl- i
jden varda full af Herrens härlighet’.
Kristliga allianssträf-
vanden under loppet;
af de tvenne sista år-
hundradena.
(Af D. A. Aitnönen.)
(Forts.)
Dessa otrons unionsplaner utgöra så-
lunda ett varnande och lärorikt före-
döme, huru ingalunda indifferentism får
medverka vid förening af olika konfes-
sioner, utan känslan af enhet i Kri-
stus. Icke desto mindre ha många, som
doci velat mer eller mindre stå på den
kyrkliga bekännelsens grundval, låtit
komma sii;- till last samma indifferen-
Itism och derför varit alltför böjliga för
Inyss omordade neologiska unionsplaner.
,Detta gäller redan det 18:de seklets
förmedlingsrigtning eller den s. k. hi-
storiska öfvergångsteologin, hvars för-
nämsta målsman Mosheim var, men ännu
mer vårt århundrades s. k. förmedlings-
teologer, som trott sig böra och kunna
bringa förnuft och kyrklig bekännelse
i samklang, men dermed endast ådaga-
lagt, att de h. o. h. misskänt den
kristliga alliansens grundvilkor, der
Kristus är den enda hörnstenen. —
Till sist må anmärkas, att den varma
och sant kristliga alliansanda, som före-
fans hos pietismen, hos några dess epi-
goner slog öfver till tankar, som på
ett hår när liknade neologins. Gottfried
Arnold (f 1714) fann de heligas sam-
fund endast hos de ur kyrkan utstötta
och ined kättarenamn brännmärkta sek-
terna och Konr. Dippel (f 1734) räk-
nade till samma samfund äfven judar,
hedningar och turkar.
VI Kap.
Kristlig unionism.
Vi hafva gjort åtskilnad mellan union
och allians. Den förra vill upphäfva
de olika partikularkyrkorna, för att sam-
mansmälta dem till ett gemensamt kyr-
kosamfund, hvaremot den senare icke
har något emot skilda konfessioners
bestånd utan blott vill förena dem i
det för alla gemensamma. Filippismen
äfvensom de andra äldre protestantiska
allianssträfvandena hafva mer eller min-
dre besvärats af unionistiska tillsatser,
hvadan erfarenheten visar, att äfven de
allians- och unionsplaner, som hafva sin
orsak i ett kristligt intresse, icke alla
Mra lika rent en kristlig allians’ ka-
raktär. Det gäller i allmänhet, att al-
liansföretagen med tiden mer och mer
renats från unionism. Likvisst ha vi
att från värt. eget århundrade anföra
just det största kyrkliga unionsföretag,
som någonsin inom den protestantiska
kristenheten blifvit verkstäldt — den
preussiska unionen. Men dels är denna
union ett enstaka fall och en nödvän-
dig följd af de preussiska furstames
sekellånga politik, dels har justdennas
våldsamma genomförande visat det obe-
rättigade i dylika sträfvanden.
Vill man i dess ursprung uppspåra
don preussiska unionen, leder oss histo-
rien tillbaka till är 1613, dä kurfursten
af Brandenburg Johan Sigismund, ehuru
regerande öfver ett uteslutande lutherskt
land, bekände sig till den reformerta
kyrkan och från denna stund sökte för-
bereda en union mellan de båda pro-
testantiska kyrkorna. Han sjelf företog
ingenting nämnvärdt i detta syfte, men
la planer ha med sådan konseqvens gått
i arf led undan led, som denna unions-
plan inom det Brandonburg-Preussiska
furstehuset. Kurfursten Fredrik Wil-
helm den store (1640—88) utfärdade
1664 en s. k. revers, som förbjöd att
påbörda den andra kyrkan förhatliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:45:25 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/troochlif/1887/0086.html
