Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 11. 7
ar dess symbola framtvungna satser och
till livilk<;n samtliga prester skulle för-
pligta sig genom en skriftlig förbindelse.
Elans son och efterträdare konung Fred-
rik 1 (1688—1713) mt uppbygga nå-
gra s. k. konkordiakyrkor, der predi-
kanter af begge konfessionerna anstal-
des, på det lutheraner och reformerte
ii];ittc vänja sig vid hvarandras lärosätt
och komma till öfvertygelse om att
skiljelärorna voro oväsentliga. Dessa
planer funno understöd hos det s. k.
corpua evangelicorum, hvilket var ett
slags förbundsförvaltning i Regensburg,
tillsatt efter trettioåriga kriget af de
lutherska och reformerta ständerna i
Tyskland i och för deras gemensamma
intressens bevakande. Fredrik Wilhelm
L (1713 —40) var redan på väg att
med våld genomföra den sålunda för-
beredda unionen, men den skulle kunna
verkställas först ett sekel derefter.
’Upplysningens konung" Fredrik. II
(1740—86) var för mycket irroligiös,
för att ha något intresse för sina för*
fäders uniorisplaner. Fredrik Wilhelm II
(1 7m(l—t>7) åter hade nog af neologins
bekämpande. Desto kraftigare upptog
Fredrik Wilhelm 111 (1797 —1840)
unionen i sitt program. Då man i Tysk-
land år 1817 förberedde sig att fira
reformationsjubileet, utfärdade konungen i
den 27 September en uppmaning till’
sitt rikes presterskap att kraftigt med-
verka dertill, att till ett värdigt firande
af reformationens 300 års jubileum den
protestantiska kyrkans begge partior j
måtte lata den skiljovägg.falla, som hit-
tills varii upprest dom emellan, samt,
förena sig till en onda evangelisk kyrka.
Denna uppmaning blef kraftigt under-1
Btödd af tidehvarfvets teologiska orakel i
Schleiermaoher (f (834) o. a., och
följden blef, att vid reformationsjubileet
den 31 oktober 1817 unionen verkligen;
infördes på många ställen i Preussen,;
Nassau, Rhen Bajern, Baden, Rhen-
Hessen m. 11. stater, och det yttre
tecknet dertill var att begge konfessio- j
nernas medlemmar gemensamt gingo’
fram til) nattvardsbordet. Regeringen
försäkrade visserligen, att den genom
unionen ej ville befordra indifferontism j
Och bekiiunelselösliet, utan att begge j
kyrkornas symboliska böcker skulle bi-i
behållas; detta oafsedt innebar dock1
just en sådan försäkran em tvenne
motsatta bekännelsers bestånd inom
samma landskyrka on alltför uppenbari
motsägelse, för att kunna lugna dem,
som trängde djupare in i saken. Dot
visade sig ock snart, att man hade be-
hof af gemensamma bekännelseskrifter,
hvilka naturligtvis illa passade tillhopa
mod hvardera kyrkans gamla bekännel-
ser. Konungen utarbotade sjelf 1821
en hofagenda, som han (830 påbjöd
till införande i hela ilen Preussisk-evan-
geliska kyrkan. L846 sammankallades’
en generalsynod i Berlin, som skulle’
rinna vidare utvägar för unionens be-
fästande. Här framlade Nitsch ett s.
k. ordinationsformulär, hvari man, då j
man icke ville edligen förpligta pres-1
terna till de symboliska böckerna, enär i
sådant skulle leda till unionens upplös-i
ning. sökte åtminstone förpligta dem till!
hvad man ansåg vara protestantismens j
hiifvudsanningar. Men detta ordinations-
formulär befans vara ett eländigt foster
af tidens mellan kristendom och modern
otro halfverande förmedlingsteologi samt
gjorde sig sjelft omöjligt. Också stodo
regeringens våldsamma åtgärder för
unionens genomförande i don handgrip-
ligaste motsägelse till dess försäkran, j
att det stod hvar och en fritt att antaga
unionen eller ej. Professorn i Bres-
lau, Scheibel, som var själen i det u-
nioncii förkastande lutherska partiet,
blef 1832 afsatt ifrån sitt embete, och
hans talrika anhängare förföljdes. Fred- j
rik Wilhelm IV (1840-61) följde
dock en mildare politik; han medgaf
genom generalkoncessioneu af 1845 de
från landskyrkan afsöndrade luthera-
nerna religionsfrihet, hvarjemte han
förstod att ganska klokt anordna den
unierade kyrkans styrelse genom det s.
k. evangeliska öfverkyrkorådet i Berlin
(1850), hvars medlemmar tagas afhvar-
dera konfessionen, men afgöra saker,
som angå blott endera konfessionen ge-
nom en "itio in partes", hvarigenom
förebygges att de reformerte skulle in-
gripa i specifikt lutherska frågor och |
tvärtom. Talrika lutherska provincial- j
föreningar bestå i Tyskland utanför
unionen, men deras existens är ej sär-
deles tryggad, då det förenade Tysk-
lands kejsare Wilhelm I allvarsamt sträf-
var för protestantenias saminansmält-
uing.
De protestantiska kyrkornas samman-
slutning är sålunda ett faktum i Tysk-
land. Men denna union bar hittill-
dags icke medfört frid, utan strid.
Kristliga allianser kunna ej på regerin-
gars och kyrkostyrelsers befallningar
genomföras, ja, "det är att vända upp
och ned", yttrar en författare, "på pro-
testantismens principer, att lutheraner
och reformerte, som äro skilda åt af
bekännelsen, uppgifva sin bekännelse-
enhet, för att bilda en landskyrklig en-
het. Kyrkans enhet ligger icke i ge-
mensam författning eller öfverensstäm-
melse i alla läropunkter. Äfven om
alla rörsamlingar pä jorden stode jemte
hvarandra utan någon organiserad för-
bindelse, så skulle likväl enheten i
Kristi kyrka fortfarande ega bestand.
Derför äro ock allianssträfvandena af
den beskaffenhet, att landskyrkor och
konfessionella kyrkosamfund såsom så-
dana svårligen kunna i dem deltaga,
utan måste de lemnas åt enskildes krist-
liga allianssinne. Don nyaste teologins
yppersta målsmän i Tyskland ha ock
kraftigt protesterat mot den moderna
synkretism, som vill sammansmälta lu-
thersk och reformert kyrka.
Förutom att unionen är genomförd i
de omnämda tyska staterna, eger äfven
Nederländernas kyrkoskick för närva-
rande en unionistisk karakter. Denna
sistnämda kyrkas ombildning till en
unionskyrka erbjuder ett sävskildt in-
tresse derför, att den icke åstadkom-
mits genom regeringens magtspråk, u-
tan p;i grund af kyrkorepresentationens
önskan. Den gamla arminianismen hade
nemligen så inverkat på den allmänna
opinionen, att spänningen mer och mer
upphörde mellan de särskilda prote-
stantiska kyrkopartierna i landet, och
reformerta prester icke sällan predikade
i lutheraners, remonstranters och men-
noniters kyrkor. Sålunda har den hol-
ländska landskyrkan utan något sär-
skildt lagstadgande i sjelfva verket er-
hållit en unionistisk pregel, hvarjemle
dock en bekännelsetrogen separatför-
samling existerar. Såsom den nuva-
rande nederländska landskyrkan sålunda
uppstått, kan deremot svårligen något
befogadt klander anföras, om blott obe-
tingad frihet förefinnes för den en-
skilde att ansluta sig till någon strän-
gare konfessionell kyrka, och om sjelfva
unionen ej förorsakats och fortfarande
uppbäfes af likgiltighet för hela kristen-
domen — något, som med skäl torde
kunna påbördas åtminstone flere af de
tyska småstaternas union; — förhållan-
den, hvilka för oss oj äro närmare be-
kanta och derför måste lemnas obe-
dömda. Men visserligen synes oss el.t
kyrkosamfund utan faktiskt bindande
symbola vara i saknad af nödig håll-
ning och fasthet.
Ändtligen må anföras att den ro-
mersk-katolska kyrkan under dessa två
senast förgångna sekler icke alldeles
saknat rörelser, som böra hänföras till
unionistiska allianssträfvanden. Denna
kyrka har nemligen städse hos sig närt
planer att med sig assimilera de öfriga
kyrkosamfunden, men dervid ock vanli-
gen uppstält vilkor, som gått ut på in-
genting mindre än dessas nästan totala
uppgående i henne sjelf. Derför ha
dessa sträfvanden hittilldags varit re-
sultatlösa. På dylika vilkor ville kej-
sar Leopold 1 (1657—1705), som
sjolf förföljde sina protestantiska un-
dersåter, bygga en union. En spansk
biskop Spinola reste samtidigt i lik-
het med en Duravs omkring öfver allt
i protestantiska länder, för att förmå
dem att erkänna påfven såsom kyrkligt
öfverhufvud. Ett slugt argument fram-
stälde den nyssnämdas samtida, biskop
Bossnel. "Protestanterna", sade han,
"vilja icke förneka, att en romersk-
katolik kan blifva salig, vi deremot
kunna icke garantera deras salighet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
