Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
H:o 12. 3
ger den andre, "det öfvernaturliga är
icke religionens egentliga väsende, utan
snarare vidskepelsens; sjelfva det öf-
vernaturliga har alls ingen gemenskap
med menniskosjälen, emedan det öfver-
naturligas egendomlighet består i af-
(dkelsen från .alla de vilkor, hvaraf det
trovärdiga bildas; det är således stri-
dande emot menniskonaturen". Diskus-
sionen fortfar och blir allt mera lifvad;
de motsatta anledningar till oro, som
uppfylla de samtalandes sinnen, komma
nu i dagen: "Det är möjligt", säger
rationalisten, ’’att religionen måste an-
taga en öfvernaturlig form för mera
outbildade själar; men vår tids bild-
ning förkastar underverken, det må vara
med rätt eller orätt; don förnekar dem
just icke, men den är likgiltig för dem.
Sjelfva predikanten vet icke hur han
skall behandla dem; ju allvarligare han
är, ju mera innerligt lif, der finnes i
hans kristendom, desto mer måste un-
derverken försvinna från hans under-
visande föredrag. Underverken utgjorde
fordom den starka sidan hos det re-
ligiösa föredraget; de utgöra i våra da-
gar dess hemliga bryderi". — "Det är
sant", utropar den vankelmodige kristne
med smärta, "att vi icke mera tro på
underverk; man kunde tillägga att vi
knappast tro på Gud heller; ty båda
äro bundna vid hvarandra. Han upp-
hör så småningom att vara den obe-
roondo, lefvande, personlige Guden, den
Gud, med hvilken själen samtalar som
med sin herre och vän; och hvad står
oss åter, när detta heliga samtal är
afbrutet? Inskränkta till att äta, sofvä
och förtjena penningar, boröfvade ut-
sigton öfvor hvarjo högre mål! Ju mera
af det hemlighetsfulla, d. v. s. ju mera
oskuld, desto mera oändlighet, desto
mera himmel öfvor våra hufvud. Det
öfvornaturliga är själens naturliga sfer;
är dess tros, dess hopps och kärleks
väsonde. Kritiken kan hafva ett stort
skon af Sannolikhet och dess argumen-
tor synas segrande; men då själen upp-
hör att tro på det underbara, finner
don sig hafva förlorat hemligheten om
det gudomliga lifvet; den frestas små-
ningom af afgrunden och begrafver sig i
det jordiska, ja stundom i orenligheten".
Tviflarn på det öfvernaturliga blir
nu i sin lur orolig. "Hör på", säger
han, "mig synes nionsklighetons historia
röra sig mellan följande’ gränser. Yerl-
don bogynnor med religionen och genom
att härleda fenomenen från en första
orsak ser den öfvorallt en Gud. Sedan
kommer filosofien, som, efter upptäc-
kandot af do sekundära orsakernas sam-
manhang och lagarno för deras verk-
samhet, lika så mycket inskränker gu-
domons omedelbara mollankomst, och
som, stödjande sig på nödvändighetens
idé, sträfvar att genom sina fundamen-
tala satser utesluta Gud ur verlden.
Den går ända derhän att den förnekar
menniskans frihet, liksom den förnekat
Gud. Friheten är ursprunglig, eller
sin egen orsak, och då filosofien för-
denskull icke förmår förklara friheten,
finner den sig föranlåten att förneka
densamma. Utan någon annan Gud än
universum och utan någon annan men-
niska än det förnämsta af däggdjuren,
kommer filosoflen dock ej att blifva an-
nat än en naturhistoria. Naturhisto-
rien utgör de materialistiska epokernas
hela vetenskap och just vid en sådan
epok befinna vi oss för närvarande.
Men materialismen är icke mennisko-
slägtets sista ord. Försämradt och för-
svagadt nedstörtar samhället i omätliga
olyckor; revolutionernas jernharf kros-
sar menniskorna som kokor på åkem;
nya generationer gro i do blodiga fåror-
na; den förgråtna menniskosjälen bör-
jar tro på nytt, tro på dygden och åter-
finna bönens språk. Efter renaissan-
cens följde reformationens tidehvaVf; ef-
ter Fredrik den stores Tyskland, kom
Tyskland af 1812. Sålunda skall tron
alltid ånyo uppstå ur sin aska. Man
får icke tröttnaatt återupprepa den sat-
sen att hela den ändliga verlden med
alla sina fakta och lagar, menniskan
sjelf inbegripen, ingalunda förslår att
tillfredsställa menniskans själ; hon vill
hafva någonting större och fullkomli-
gare att begrunda och att älska; vill
kunna förlita sig på någonting varak-
tigare, stödja sig vid någonting fastare.
Af detta sträfvande näres religionen i
allmänhet och det är den kristna reli-
gionen som motsvarar och tillfredsställer
detta sträfvande. Må derföre de menni-
skor inse sin villfarelse, hvilka smickra
sig med att de lemnat kristna religio-
nen qvar, sedan de borttagit tron på
det öfvernaturliga; det är religionen
sjelf i allmänhet, och den kristna i
synnerhet, som de sålunda tillintetgöra.
Folken äro hvarken lärda eller filosofer
och om man skulle lyckas att hos dem
förstöra all tro på det öfvornaturliga,
kan man vara öfvertygad att äfven den
kristna tron skulle försvinna.
Har man noga betänkt detta? Har
man föreställt sig, hvad det skulle blif-
va af menniskan, af alla menniskor och
af samfunden, om religionen verkligen
blefve utrotad, om den religiösa tron
verkligen försvunne derifrån? Jag vill
icke utgjuta mig i moraliska klagovisor
eller hemska aningar; men utan tvekan
kan jag försäkra att ingen inbillnings-
kraft skall kunna göra sig en någor-
lunda riktig föreställning, om hvad som
komme att hända inom och utom oss,
ifall den plats, de kristna troslärorna
der innehafva, plötsligen stode öde och
ifall deras välde blefve upphäfdt. In-
gen skall kunna säga, till hvilken grad
af förnedring och oordning mensklig-
heten då komme att nedsjunka.
Jag öfvergår nu till frågan om det
öfvernaturliga, betraktadt från det spe-
kulativa och fria förnuftets synpunkt.
Man fördömer det öfvernaturliga för
dess blotta namns skull. Ingenting,
säger man, finnes eller kan finnas utom
och öfver naturen. Den är en och full-
komlig; den innesluter allt och alla
ting innefattas, sammanhänga och ut-
vecklas oundvikligen deruti.
Här hafva vi en fullständig panteism,
d. v. s. en fullständig ateism. Låtom oss
åt panteismen gifva dess rätta namn.
Bland de menniskor, hvilka för närva-
rande förklara sig såsom motståndare
till det öfvernaturliga, torde säkerligen
de flesta hvarken tro sig vara eller
vilja vara gudsförnekare. De leda an-
dra, dit de sjelfva hvarken tro sig gå
eller vilja gå.
Man åberopar vidare naturlagames
oföränderlighet; deri ligger, säger man,
det påtagliga och obestridliga faktum
som menniskoslägtets erfarenhet fast-
ställer och som utgör den grund, hvarpå
menniskolifvet har att stödja sig. Vi
kunna icke medgifva att den oföränder-
liga ordning, som råder i naturen och
i dess lagar, skulle kunna till någon
del eller ens för ett ögonblick rubbas
eller afbrytas; vi kunna derföre ej tro
på det öfvernaturliga eller underbara.
(Forts.)
jfaytMw ovå
Jyommeniw4w.
Ehuru utsigterna för bladets fort-
bestånd icke väsentligen förbättrats,
ärna vi likväl, förtröstande på Her-
ren, fortsätta dess utgifvande äfven
under nästa halfår. För den hjelp,
som under årets förra hälft välvil-
ligt kommit oss till del samt för de
vänliga löften om bistånd vi i af-
seende å framtiden fått emottaga,
bedja vi få uttala vår hjertliga och
vördnadsfulla tacksägelse. För att
tillmötesgå från flere håll af tid-
skriftens varmaste vänner framstäl-
da önskningar, vidtager från och
med nästa nummer den förändring
i bladets plan att missionsfältet, ge-
nom en särskild afdelning för noti-
ser, mera än hittills uppmärksam-
mas, hvarjemte kortare, lättfattli-
ga uppbyggelseartiklar regelbundet
skola inga. Deremot anse vi oss
icke, såväl för sakens egen skuld
som af hänsyn till dem, hvilka efter
förtjenst veta uppskatta det apolo-
getiska elementet, böra helt och hål-
let utelemna de vetenskapliga upp-
satserna, hvilka vi fortfarande må-
ste tillerkänna en icke ringa bety-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
