Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland på tröskeln till det 20:de seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revolutioner icke voro någon nyhet i Rysslands historia. Ännu
nyligen, i 18:de seklet, hade Ivan VI, genom en militärisk
sammansvärjning störtats från tronen och Elisabet upphöjts på
densamma. Ännu senare hade på samma sätt Peter III afsatts
och efterföljts af Katarina; och denna revolution gaf Ryssland
en af de ärorikaste regeringarna i dess historia. Nytt var icke
det, att undersåtar uppreste sig mot den högsta makten och
förändrade regeringen, utan det, att sådant gjordes icke för
en utländsk kvinnas skull, som ej hade ringaste rätt till tronen,
utan i frihetens och rättens namn. De sammansvurne ville
införa i sitt fädernesland en ordning värd ett civiliseradt folk,
göra slut på det öfverallt härskande godtycket, befästa i
landet laglighet och aktning för människan. Den tidens ädlaste
andar slöto sig till denna rörelse. Men just dessa höga idéer
var det ryska samhället ännu icke vuxet, det höll allt ännu
fast vid lifegenskapen. Decembermännen utgjorde inom
detsamma en obetydlig minoritet. Det var blomman af Rysslands
ungdom, men en blomma lössliten från jorden och därför dömd
till undergång. Upproret blef utan svårighet undertryckt; en
hård reaktion inträdde.
De, som lefvat på Nikolai I:s tid, komma väl ihåg det
tunga tryck, som då hvilade öfver Rysslands jord. Reaktionen
hade haft öfvertaget också under Katarinas senaste år och
under senare hälften af Alexanders regering, men under Nikolai
blef den i 30 års tid genomförd med järnhård följdriktighet.
Hvarje fritt uttryck för tanken undertrycktes skoningslöst.
Censuren skärptes i otrolig grad och blef till och med till
åtlöje. De olyckliga censorerne sattes på högvakten för de
mest oskyldiga artiklar, som de genomsläppt, för mindre
aktningsfulla uttalanden om personer, tillhörande den ena eller andra
förvaltningsgrenen. Ett oförsiktigt ord, en förbjuden bok kunde
ha till följd förvisning till aflägsna landsdelar. Herzens
anteckningar och den ytterst moderata Nikitenkos dagbok kunna
gifva begrepp om den tingens ordning, som då låg kväfvande
öfver Rysslands innebyggare. För första gången uppträdde
ryska regeringen, som därintills gått i spetsen för upplysningen,
öppet såsom dess fiende. Efter 1848 nådde reaktionen sin
höjdpunkt. De revolutionära rörelserna i vestra Europa
framkallade de strängaste åtgärder mot de fullkomligt oskyldiga ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
