Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han höll på styvern som en äkta bonde. Under nödtider kunde han
efterskänka delar av sin lön, och hans frikostighet med lån kunde ibland
skaffa honom verkliga obehag.
Någon större intellektuell begåvning hade min far icke, vilket inte
hindrade att han hade sinne för både poesi och musik, vari han också
uppövades genom sin hustrus vältränade talanger. Medan han var präst
i Lundby, kunde han sätta sig upp i skjutskärran och åka de tolv milen
till Stockholm bara för att höra Trollflöjten eller Figaros bröllop. Tegnér,
Nicander och Nybom hade han brukat läsa högt för sin fästmö, och för
övrigt mindes han med glädje Geijers föreläsningar över vår tids
samhällsförhållanden — de enda universitetsstudier han för nöjes skull hade
deltagit i. Historia var också det enda väl godkända ämnet i hans
slätstrukna studentexamen, som dock säkerligen inte var sämre än de flesta
landsmäns. Jag dömer av f. d. landshövding Hans Järtas brev från
Uppsala till sin son Karl Thomas, som i slutet av 1830-talet var lektor i
Västerås. Genom denne tydligen mycket tjusande historielärare hade min
far fått levande tradition från Gustav III:s tid med anekdoter, som jag
aldrig lyckats hitta i den tryckta litteraturen. När pappa följde mig till
Uppsala vid min inskrivning där, påpekade han att Geijerstatyn
verkligen gav det rätta intrycket av Geijers hållning vid sina föreläsningar.
Pappas vackraste ungdomsminne var det nordiska studentmötet i
Köpenhamn 1845, som hade till följd att Ingemanns historiska romaner och
»Nøddebo Præstegaard» lästes högt på danska i familjen och gjorde
åtminstone mig till utpräglad »skandinav». När min syster en gång skulle
gå igenom en läxa om slaget vid Brunkeberg med mig, kunde jag inte
förmås att upprepa Odhners ord om »det ärofulla slaget», ty det var
ju inte ärofullt för danskarna!
Troligen skulle min far trivts bättre som lärare än som präst. I
Uppsala hade han på summa sex veckor — mer behövdes inte för en teolog
den tiden — genomgått folkskollärarexamen, och han mindes alltid med
belåtenhet den tid då han hade varit »skolpräst» i Avesta. För
dogmatiska spetsfundigheter hade han däremot aldrig något intresse, och sällan
såg jag honom läsa i Teologisk Tidskrift eller i den stockkonservativa
»Svensk Luthersk Kyrkotidning», vars fanatiska hållning mot så kallad
»separatism» hos hans yngsta dotter så småningom bidrog att skapa
förakt för kyrklig ortodoxi. Under sin studenttid hade han däremot
verkligen haft teologiska intressen, fast de alls inte gick åt det renläriga
hållet. Jag begrep inte som barn vad det betydde att vi på ett gästrum
hade ett porträtt av Nils Ignell, den lärde komministern i Katarina
församling, som var föregångare till Viktor Rydberg och Fredrik Fehr i
deras religiösa liberalism. Men efter min fars död fick jag förklaringen
därtill, då vi i hans dittills omsorgsfullt låsta »giftskåp» hittade några av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
