Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barkarö prästgård och mina föräldrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friskt, rödlätt, med dalkarlens korta, raka näsa och omgivet av tjockt
mörkbrunt hår, som vittnade om en aning vallonblod. Ansiktet var av
samma lättfattliga och nästan komiskt okomplicerade slag, som jag sedan
så ofta återfann bland mina landsmän i Västmanlands-Dala nation i
Uppsala: ärligt och öppet, utan spår av lidelser eller själsstrider. I sin
ungdom hade han brukat liknas vid en Moraklocka, och hans skrupulösa
hederlighet framträdde ännu på dödsbädden, då han oroade sig för ett
mycket obetydligt lån, som han fått ur kyrkokassan. Hans ansikte
verkade orörlig konservatism, utom när han berättade historier, då han
kunde få en glimt av bondslughet i ögonen. Vid kyrkliga förrättningar
fick dragen en högtidlig stränghet, som inte alls passade till den veka
munnen. Saken var den, att han aldrig velat bli präst, utan blivit tvingad
därtill genom sin mors uttryckliga önskan: allmogen kunde ju dåförtiden
inte tänka sig annat mål för universitetsstudier. Hans klädsel hade också
gärna något visst lekmannamässigt över sig, ungefär som hos
50—60-talens officerare, vilka ofta fotograferade sig med livrocken halvknäppt
av medveten önskan att se lediga ut. När jag såg ett dylikt porträtt av
den kände liberale författaren, Ellen Keys vän, kapten Urban von
Feilitzen (Robinson), kom jag ovillkorligen att tänka på att min far på den
första fotografi som någonsin togs av honom, 1870, hade prästrocken så
uppslagen, att skjortbröstet blev synligt. Så minns jag honom också
alltid på bjudningar, och detta på en tid, då de flesta präster eljest
brukade gå med helknäppt väst.
Båda mina föräldrar hade en verklig berghälsa, och under soliga
sommardagar kunde min far ännu efter fyllda åttio år gå en hel mil och
även simma i öppna sjön. Utom under det sista året minns jag honom
aldrig sjuk, annat än när han någon gång fick ryggskott. Men då kurerade han
sig vanligen genom att dricka brunn vid Sätra eller ta en
»kallvattenkur» vid Marstrand eller Bie. Han älskade frisk luft och kallt vatten
och predikade också gärna hygien på ett sätt som nästan snuddade vid
våra dagars frisksport, om man undantar att han hade föga aning om
vegetarianism och i stället en omåttlig kärlek för saltmat. Hans
renlighetsiver var kanske släkt med hans intresse för sedlighetsfrågan, som väcktes
genom att min syster Clara som lärarinna i Stockholm också en tid blev
sekreterare åt brukspatron Hugo Tamm i hans arbete mot prostitutionens
reglementering. Tyvärr fick vår far aldrig uppleva att Federationen genom
medicine professor J. E. Johanssons energi nådde sitt mål trots både
läkarnas, juristernas och Medelsvenssons sega fördomar. På grund av
sin mors, sin hustrus och sina döttrars duglighet fick min far aktning
för kvinnoarbete och kunde, trots sin konservatism i de flesta andra
frågor, nästan ha kallats kvinnosaksman. För övrigt var hans godsinthet
obestridlig, och när det gällde att hjälpa, lät han riksdalern springa, fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
