Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kandidatstudier och kamratliv i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1901917 " TT hill m i AAL däMBlASsne
LYDIA WAHLSTRÖM
»Signe», har sin tårdränkhet helt och hållet från B. E. Malmström och
Z. Topelius. Mitt mest levande minne från denna tid stammar från
O. E. Lindbergs torftiga hem, där vi sammanträffade till rådplägning.
Den blivande genomidealistiske professorn hade en gång varit hantver-
kare och levde nu så enkelt som möjligt med en stor barnskara för att
kunna fullborda sina studier.
Mina biämnen i kandidatexamen blev nordiska språk och statskunskap.
Nordiska språkprofessorn, Noreen, var banbrytare på sitt område,
men hans föreläsningar ansågs för vetenskapliga för approbaturskursen,
varför man i stället gick på docenten Ljungstedts kollegium. Ljungstedt
var en god pedagog och gav mig den enda verkliga inblick jag någonsin
fått i språkhistoria och ljudlära. Egendomligt nog blev jag vida mindre
intresserad av de historiska sidorna av ämnet nordiska språk, som Noreen
själv tenterade oss i. Det »fornnordiska» hade alltid ingått i min barn-
fantasi likaväl som det kyrkohistoriska, men nu inträffade det besynner-
liga att jag fann Munchs »Norröne gude- och heltesagn» tråkiga i jäm-
förelse med Mellins »Svensk historia för fruntimmer», som varit min
själaspis som barn. Och eftersom jag aldrig med fart kunnat läsa vad
som inte roade mig, var det mindre underligt att jag fick det slags bak-
läxa, som kallades »rest» för Noreen vid min tentamen i december. No-
reen råkade jag ibland på bjudningar och fann honom enkel och ogenerad
som en äkta värmlänning — »en skomakare i frack», som han en gång
själv förklarade. Hans enda inflytande på mig var hans nystavning, men
den gick över som alla barnsjukdomar, så att det endast blev en kort tid
som jag till mina vänners fasa stavade »kära» med med tj o. s. v.
Det var först när Hjärne kom som jag fick veta vad ett »överjag» vill
säga. Till dess fick jag nöja mig med de impulser kamraterna kunde ge,
och där spelte Gerda Lundberg första rollen.
Hon var trots sin ungdom en mogen kvinna med en respektingivande
romarprofil och en viss originalitet både i klädsel och tal. Hon såg be-
tydligt äldre ut än hon var, vilket kanske berodde på att hennes barn-
dom hade blivit förmörkad genom faderns alkoholism. Att han ändå
för henne var det käraste i livet borde jag kanske ha kunnat förstå, men
deras kamratförhållande gick fullständigt över min horisont, och jag
kunde endast finna en djup tragik i ett brev från fadern, som hon en
gång visade mig. Det började med »B. B.» (Bäste broder) och slutade
med »Din Olle» och var fyllt av tokroliga vitsar och kvickheter ur »Jör-
gens» ryktbara boulevardtidning Figaro. I min studentroman »Sin fars
dotter» har jag gett en skildring av Gerdas utseende och väsen, helt ur
min egen synpunkt — en blandning av antipati, osäkerhet och be-
undran, där dock beundran med åren blev det starkaste. Gerdas galg-
humor och hennes skarpa blick för tillvarons fysiska sidor skrämde mig
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
