Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kandidatstudier och kamratliv i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
" -................... ’
KANDIDATSTUDIER OCH KAMRATLIV I UPPSALA
i början: jag minns t. ex. hur det repellerade mig, när hon talte om
stämningen efter en middag som »matfebern». Hon tvingade mig alltid
att se vad jag helst skulle velat slippa se i den trassliga tillvaron. Hur
många gånger har jag inte retat mig på mina almanacksanteckningars
lakoniska »samtal med G. L.» Varför förde jag inte fullständig dag-
bok just över dessa samtal, som för första gången drev mig över från
’romantik till realism? Gerda var nog fullt medveten om att hon ville
uppfostra mig en smula, och ändå hade hon synbarligen hänsyn till min
’egen hemmavävda prästgårdsstil och avvärjde bestämt alla mina försök
att likna henne själv. När vi en gång i Flusterpromenaden beundrade en
praktfull solnedgång och jag använde målartermen »tjockt påsmetat»,
grep hon mig häftigt i armen och utbrast: »Lydia, du får inte säga så
där — det passar dig inte.» Varje ny ungdomsgeneration inbillar sig all-
tid vara den första, som inte är »förljugen», men i själva verket var 90-
talets studenter så rädda för sentimentalitet, att vi bara använde ordet
»förmånligt» om sådant som vi gillade, vare sig personer eller böcker.
Bjuda hem Gerda Lundberg till Barkarö skulle jag aldrig vågat, se-
dan min mor en gång råkat få se ett brevkort, där hon slungat ut några
glosor om sitt slarviga inackorderingshem i Uppsala. Mamma som efter-
sände det till mig hade skrivit i kanten: »Ovanstående rätt sorgligt»,
och jag måste ju också medge, att det inte var något riktigt sammanhang
mellan Gerdas raka, karaktärsfulla handstil och hennes uttryckssätt. Och
ändå hade det vuxit fram ur hennes dominerande sanningslidelse, som
skydde allt som var oäkta.
Sin vänskap för livet förbehöll hon åt en annan kamrat, nämligen
Gulli Rossander, som i temperament var henne så olik som möjligt men i
åsikter fullt sympatiserade med henne. Jag har inte kunnat glömma ett sam-
tal mellan oss tre, då jag i ett anfall av självironi sökte utstaka vår fram-
tid. Själv skulle jag ju bli skolföreståndarinna, och ville därför inte för-
spilla mitt anseende genom att umgås med en kamrat som Gerda, hon som
naturligtvis skulle gifta sig utan vigsel. Så kallade »samvetsäktenskap»
hade just på 90-talet börjat bli moderna i intellektuella ketsar, och tan-
ken tog verkligen form, när Gerda slutligen gifte sig med sin studiekamrat,
den sedermera så kände redaktören för Karlstadstidningen, Mauritz
Hellberg. De gifte sig nämligen under former, ämnade till protest mot
den dåvarande lagen, som tillät borgerlig vigsel endast efter anmäld över-
gång till annat av staten erkänt kristet samfund. Gerda och hennes man,
som inte ville ljuga, upptog i stället en föråldrad, men icke olaglig be-
stämmelse om s. k. »ofullbordat äktenskap», d. v. s. trolovning i vittnens
närvaro, som varit allmän sed ända till kyrkolagens genomförande 1686.
Naturligtvis behöver jag väl inte säga, att mitt eget perspektiv för
vårt framtida förhållande — Gerdas och mitt — inte slog in. Jag besökte
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
