Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Faktum var att det kvinnliga kamratlivet tvärtom småningom bragte
oss i förbindelse med det manliga. Så hade Kvinnliga studentföreningen
förbindelselänkar både med Verdandi, Heimdal och Fosterländska student-
förbundet, och mot mitten av 90-talet bildades också en liten kort-
varig men intensiv sammanslutning av estetiskt intresserade studenter, där
sådana namn som Odal Ottelin, Harald Bildt och Klara Johanson hörde
till de mera framträdande. Föreningen bar det stolta namnet »Utile Dulci»,
och Frödings och Viktor Rydbergs diktning spelade där en stor roll.
Sedan vi fått en egen organisation fick vi också ett anseende som kår
att bevaka, och jag vill lova, att vi gjorde det ända ut i de yttersta små-
saker. Okantade kjolar — något som nutiden lyckligtvis inte behöver ha
något begrepp om —, solkiga studentmössor och för länge använda bal-
klänningar blev i föreningens spextidning obarmhärtigt ställda vid skam-
pålen. När man märkte att Uppsalaläkarna hade en viss benägenhet att
skylla våra eventuella skavanker — om det så gällde skoskav — på över-
ansträngning, eftersom ju kvinnor måste ha svårt att fördra studielivet,
hände det att vi hellre anlitade Stockholmsläkare. Och vi kom t. o. m.
överens om att aldrig officiellt använda uttrycket »studentska», för att
inte möjligen fiffiga jurister i framtiden skulle komma att begagna denna
särbenämning för att bestrida vår del i de manliga studenternas rättigheter.
I själva verket betydde nog också vårt anläggande av den vita mössan
inte så litet. Generationer av nybakade wallinare hade redan varit med om
att visserligen få köpa sin mössa i den välkända butiken i Storkyrko-
brinken, men sedan gå hem med troféerna omsorgsfullt inlagda i papper,
då jag äntligen, våren 1892, lyckades få ett skriftligt löfte av den nybildade
föreningens kärntrupp att våga sig ut i uniformen sista april, första maj
och vid vårfesten. Vi samlades på Törnblads konditori och tågade sedan
ut i staden, för säkerhets skull i sluten trupp. Nyheten blev emellertid
inte så illa mottagen som vi befarat — eller i hemlighet hoppats på. När
jag på aftonen, medan det ännu var ljust, vågade infinna mig på min
nation i mössa, möttes jag i trappan av en ung dalkarl, sedan rektor för
ett av Stockholms läroverk, som hälsade mig med ett glatt: »Ja, så ska
det vara !» För de orden har jag alltid varit honom tacksam — de utplå-
nade mycket av den förödmjukande känsla, inbillad eller verklig, att
vara »uttittad», som jag ofta hyst i de där trapporna.
Uppsalastudentskorna gjorde också propaganda för saken i en skri-
velse från Kvinnliga studentföreningen till de enda läroverk i Sverige,
som då erbjöd flickor studentexamen, nämligen de kända huvudstads-
läroverken Åhlinska och Wallinska skolorna, Lyceum och Palmgrenska
samskolan. Skrivelsen, dagtecknad den 9 maj 1892, var helt och hållet
författad av föreningens ordförande, och jag kan ännu igenkänna min
andes stämma i världen både på flosklerna och polemiken, liksom på den
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
