Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNLIGA STUDENTFÖRENINGEN
Den tredje i vårt gäng, Tekla Hammar, fil. kand., fick slutligen sitt hem
i Paris, där hon hörde till Söderbloms närmaste umgänge, medan han var
legationspredikant därute. Hon blev känd lexikograf och tog under första
världskriget livlig del i fransk militär sjukvård, vilket förskaffade henne
hederslegionen.
Bland »våra pojkar» åter hade vi också duktigt folk: en blivande borg-
mästare i Halmstad, en blivande rådman i Borås, men också en blivande
konsistorienotarie i Luleå, Albert Carlgren. Han var på grund av sitt
älskvärda väsen och sin starka idealism, allas vår förklarade gunstling.
Ute i livet föll det långa tider på hans lott att sköta vårt nordligaste
stift, medan biskop Bergqvist nästan för jämnan hade arbete i Stockholm.
Albert hade jag även senare förbindelse med, antingen han hade ärende
i Stockholm, t. ex. 1908 som medlem av kyrkomötet, eller jag som före-
läsare kunde hälsa på honom i Luleå.
När jag ser på vårt gruppkort med de många trevliga unga ansiktena,
slår det mig, att inte mer än en enda förlovning — som till på köpet blev
resultatlös — växte fram ur vår dagliga samvaro. I erotik tycks den
dåtida kvinnliga studentgenerationen ha varit synnerligen trög. Vad mig
själv beträffar, hängde nog detta ihop med att kärleken hos mig helst
började med intelligensbeundran, och Söderblom var ju förlovad och
Hjärne gift. Kerstin Hård och jag, som bodde en trappa upp i fru Solan-
ders våning gjorde emellertid inte sällan visiter hos pojkarna, som bodde
på vindsrummen. Särskilt om kvällarna hade det naturligtvis sin spänning
att smyga förbi tantens dörr. Till och med en så frigjord ande som Ann-
Margret erkände en gång för oss sin motvilja mot dylika extravaganser,
liksom hon inte gick på gatorna utan handskar.
Men som vanligt framkallades synden just av förbudet, och det låg
nog en barnslig lust att chockera bakom alla våra eskapader till pojkarna.
De anordnades dock helst just de kvällar då tanten hade syförening för
Santalmissionen, och därför döptes de till »Santalaftnar», Dessutom hade
vi kälkbacksåkning och månskenspromenader i Eklundshovsskogen, och
enbart under februari 1893 hann jag med en nationsbal, ett slädparti med
middag hos Tryggers och en färd på sparkstötting med Karl Hildebrand
och ett par andra studenter. Det avslutades med lake och — naturligtvis
— punsch på Alsike gästgivaregård. En dag hade vi också varm punsch
uppe hos Albert, men kastrullen vickade till i kakelugnen, så att Albert
svedde mustaschen. »Månaden har varit härlig i anseende till kamrat-
fåneri», skriver jag, »men alltför lite arbete.» — I alla fall tycks tanten
ha börjat ana oråd beträffande våra visiter på vindsrummen, och då jag
som den äldsta måste ha betraktats som förförare, hade hon ett allvarligt
samtal om kamratlivet med mig. Det slutade med att jag redan i maj blev
definitivt uppsagd.
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
