Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE OCH SÖDERBLOM
Det var 1888 jag kom till Uppsala, och efter tre år tog jag
kandidatexamen med historia och litteraturhistoria som huvudämnen. Det
var först efter ett läsår i Uppsala och sedan jag en termin gått på Hjärnes
föreläsningar i det europeiska statssystemets historia, som jag fick mitt
första samtal med honom, den 26 september 1889, i hans bostad Linné-
gatan 18. Hans utpräglat manliga skönhet blev mitt första intryck och
hans fenomenalt överlägsna lärdom det andra. I essaysamlingen GLADA
GIVARE (1929) har jag skildrat »det første Mødes Sødme»:
Inte sällan lyckades han mera skrämma än uppmuntra en nybakad student, som
frågade om kurser. Vanligen hann professorn därvid plocka fram så många och
så tjocka volymer som han själv brukade kalla »handböcker», att man kände sig
som en liten mugg som skulle fyllas ur en fors. Det gick en historia om att en
tentand som ursäktat sig med glömska hade fått till svar : »Brukar herrn glömma ?
Jag har aldrig glömt någonting som jag läst.»
Så hade jag nu fått se det verkliga geniet. Och redan under mitt andra
Uppsalaår började det under hans föreläsningar komma något av intel-
ligensförälskelse över mig. Men i fråga om den saiken var även hans
manliga lärjungar inte stort mera motståndskraftiga än jag, och när vi
senare råkats, har vi alltid »talat Hjärne» med samma hänförelse, även
om vi i fråga om politiska åsikter för länge sedan har brutit med honom.
På äldre dar var han väl inte glad åt att vi ute i livet begagnade hans
egna synpunkter i kampen för åsikter, som låg rätt långt från hans, så
t. ex. då jag i fråga om kvinnorösträtten nödgades gå till strids mot
hans uppträdande i riksdagen. Alltid har man dock kunnat känna igen
Hjärnes lärjungar på deras förakt för färdiglagade åsikter och gottköps-
visdom. Här följer ett snapshot från en föreläsning:
Man var långt framme i februari, och ändå hade man inte hunnit längre än till
den äldsta kristna kyrkan. Men det gjorde ingenting om man aldrig kom fram till
själva ämnet — inledningen var tillräckligt intressant, den. Föreläsaren var i sitt
briljantaste humör och allting var som det skulle vara, både den blå kavajkostymen,
den minst sagt lediga halsduksknuten, svängningen med pincenén och den oefter-
härmliga glimten i ögat, varmed han illustrerade de småspydigheter, som taltes
avsides, över och utom kollegiehäftet. Hela den tunga gestalten med basstämman
och de aristokratiska dragen hade något av senfödd storhetstid över sig, den var
liksom gjord för festtal i universitetets aula. Det kastanjebruna håret hade ännu
inte börjat alldeles försvinna från hjässan, ansiktet verkade friskt, den ovanligt väl-
formade och förfinade munnen talade om gammal kultur. Hållningen var rak och pas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
