Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
sade väl till högtidsdräkt, men även i vardagsdräkt var gestalten så pass manligt
imponerande, att jag endast två gånger i mitt liv minns mig ha stått inför någon-
ting liknande — den ena gången inför Björnson i hans hem på Aulestad och den
andra gången inför ett Lenbachporträtt av Bismarck i matsalen till rikskanslers-
palatset i Berlin. Omedvetet lyftes talaren av det ungdomliga auditoriets beundran,
så att det kunde komma någonting av fest och högtid över honom, trots den allt
utom högtidliga, stundom innanläsande, stundom småpratande formen för hans före-
läsning. Jag har endast hört en annan föreläsare, som i det fallet kunde jämföras
med honom, och det var Adolf von Harnack.
Alldeles särskilt spännande blev det, när föreläsaren kom in på frågan varför
just kristendomen besegrade alla de andra bland det romerska världsrikets många
religioner. Varför orkade just kristendomen mer än de andra med sig assimilera
antikens kultur? Det berodde på det kristna samfundets större säkerhet och tros-
kraft. Men varifrån denna troskraft kom, det är just gåtan. »Från rent historisk
synpunkt sett förklaras detta bäst, om man kan antaga att Kristi uppståndelse, som
de kristna så fast trodde på, verkligen var ett historiskt faktum.»
Här var föreläsningen slut, och professorn lämnade katedern med en liten tvär
bugning som han vanligen brukade. Det låg allmän häpnad i luften. Särskilt Ann-
Margret, som jag tagit med mig, var nästan bestört. Och det är icke fullkomligt
uteslutet, att Hjärne då som mången gång både förut och efteråt kände sig tjuv-
pojksaktigt förtjust att få chockera. Nog verkade hans undervisning som om den
varit direkt anlagd på att riva ned Cronschoughsdogmer av vad art de än kunde
vara. Om det hos oss funneis någon examen för journalister, så borde hans essayer
höra till de oumbärligaste böckerna, och ännu skulle det löna sig att ge ut en vald
samling ur »Blandade spörsmål» eller »Svenskt och främmande» till deras tjänst som
skulle behöva få sin kolartro på »de stora kulturländernas» ofelbarhet rubbad. Ingen
kunde se skarpare än han hur mycket historieskrivningen fordom hade syndat genom
förutfattade meningar om »oföränderliga naturlagar» eller »mänskliga rättigheter».
Bara i hans retsamma sätt att placera citationstecken omkring dylika ord vilka den
bildade allmänheten var van att skriva med stor bokstav, låg en kritik som kunde
drabba högerns och vänsterns slagord om vartannat ungefär lika obarmhärtigt.
Mitt första förblivande intryck av Harald Hjärne fick jag redan på
hans installation, den 30 september 1889. I hans tal till studenterna minns
jag starkast hans önskan att »hellre få se en Faust än en Wagner bland
sina åhörare», och hans inbjudan till ett självständigt samarbete, »som
för mig väger tyngre än ett alltför villigt samtycke till mina eller andras
ord». Men han påpekade också att vördnaden för vetenskaplig sanning
måste förebygga att den från skoltvånget frigjorda ungdomen i stället
hemföll åt »en oresonlig skepticism, varav alstras halvbildning och vid-
skeplig skräck för allt vad auktoritetstro heter». Sådana ord förebådade
hans kamp under hela 90-talet både mot högerungdomens konservatism
och verdandistungdomens radikalism. Hur beundrade man inte hans
lutherska sätt att »tappert gå på och giva anstöt» åt den konservativa
Uppsalaopinionen, att säga blankt nej, även om själva ärkebiskopen,
som det en gång hände vid ett offentligt möte, bad honom ta tillbaka ett
kätterskt förslag, som gick ut på att förknippa försvar och reformer med
varandra! Hjärne visste nog hur slik envetenhet upptogs, men han
tröstade sig med att »endast skuggrädslan uppfattar såsom förföljelse, att
människorna se lite snett på den, som uttalar för dem misshagliga åsik-
ter». Och han sade också rent ut åt dåtidens kanske stundom lite martyr-
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
