Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erotik, estetik och Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Vårföre dväljas vi väl
hos dig, som arma små lamm
störta till lejonkulan att slukas
glupskt utav dig, rytande lejoninna!
De hjärtliga brev jag för övrigt har bevarat både från ungdomar och
deras målsmän, med tacksägelser för den hjälp jag gett dem i olika slags
bekymmer, vittnar också om hur jag verkligen sökte åta mig de obehag
min ställning som ordförande kunde medföra. Det var inte alltid så lätt
att t. ex. söka skaffa undan från Uppsala ett par små okynnesfän, som
slösade bort sina föräldrars pengar, tills den ena kuggningen efter den
andra gjorde det tydligt varför de egentligen envisades att leka akademiska
medborgare.
Lyckligtvis hade jag denna tid en kamrat, som aldrig var rädd om
besväret och som blev en verklig »Sigrid Godråda» vid många tillfällen.
Det var Sigrid Björklund, fil. kand, i historia 1897 och slutligen i många
år lärare vid Whitlockska gymnasiet i Stockholm. Hennes lite torra
humor var alltid en ovärderlig hjälp i kinkiga fall och framträder också
i de biografier hon skrivit över Anna Whitlock och Emilia Broomé.
I grunden kunde dock kamratlivet inte tillfredsställa mig. När 1888
års wallinare den första juni 94 som nämnt, hade kamratfest först
i skolan och så på Hasselbacken, läste jag upp några verser, som i sitt
vemod tyder på ett vaknande självmedvetande. Där förekommer följande
ord :
och då se vi — våra bästa tankar
som ej funnit jordmån att slå rot,
och vår längtans dröm som hemlös vankar,
om den ej får famn att vila mot,
skall dock icke dö för frostens lystnad,
spårlöst fly som löv i höstens dar —
den skall växa stark i själens tystnad
för de många som ha intet kvar.
Detta var tydligt nog, fast mitt hurtiga uppträdande kunde lura både
andra och mig själv. En kamrat, som mött mig just dagen för festen,
skrev sedan, att jag såg så ungdomligt frisk ut, »just sådan att du borde
kunna rädda oss alla från det där sjuka levertinska» ! Hon anade inte hur
mycket jag just då hade inom mig av den där längtan som vi båda var
rädda för. George Eliots ord, att hon hade ett behov »to be all in all to
somebody, who is all in all to me», hade alltid synts mig som sagda
ur mitt eget hjärta, och Tegnérs ord om kvinnan som »en ranka vissnad
om ej stödd», slog så pass starkt in på mig vid denna tid, att jag bort
kunna förstå vad som fattades mig. På visst sätt hade jag kanske också
funnit »den rätte», nämligen Harald Hjärne. Men hade jag verkligen
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
