Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erotik, estetik och Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EROTIK, ESTETIK OCH KLARA JOHANSON
förstått mig själv i det fallet, så hade jag som den laglydiga lilla präst-
gårdsflicka jag trots allt ändå var, säkert sprungit lång väg från blotta
tanken härpå. Kamraterna började verkligen reta mig med vänliga erbju-
danden som: »Ska vi inte ge professorskan lite råttmos?» Men det skämtet
var för absurt för att kunna slå rot i mig. Jag hade ju alltid katekes eller
kokbok för mitt uppförande, och där stod det bland annat, att en normal
kvinna inte blev kär i andras äkta män, och då. kunde jag naturligtvis
inte bli det. Inte ens en dagdröm, som ofta kom tillbaka när jag satt vid
min avhandling, nämligen att han stod bakom mig och läste vad jag skrev,
tills jag måste luta mig bakåt mot hans famn, kunde öppna mina ögon för
mitt eget tillstånd. Och ändå var mig denna barnsliga kärlek i många fall
ett skydd, som borde kunnat uppfostra mig till ett självständigt känsloliv.
I »Sin fars dotter» har jag lagt in mina känslor för Harald Hjärne i ett
dotterförhållande, därför att min far var den man som stått mig närmast.
Men även i romanen kan man gott läsa något annat mellan raderna. Alla
slags känslor går ju inte in i ett välordnat schema.
I stället kom just då en kvinnlig student, som inte begärde bättre än att
få lägga beslag på mig. Och att hon, trots att hon var fem år yngre
än jag, fick sin vilja fram efter ganska kort tid, berodde nog på att hon
hade båda de egenskaper, som bäst passade för mitt eget på samma gång
förståndsmässiga och sentimentala kynne. »K.J.» var både intellektuell
och emotionell i hög grad, men därtill något av ett geni.
Höstterminen 1894 medförde inte mindre än nio kvinnliga recentiorer
och bland dem en av de originellaste litterära begåvningar Sverige någon-
sin haft, nämligen Klara Johanson. Hon kom utan att göra några svårig-
heter med på vår recentiorsfest på Grindstugan, då jag som vanligt talade
om den nödvändiga solidariteten oss emellan och om den nödvändiga
plikttroheten i arbetet, då vi hade så många blickar på oss o. s. v. Vi
äldre kamrater fick nog snart klart för oss, att vi med K.J. hade
fått någonting ovanligt. Redan den lilla spinkiga uppenbarelsen i en löst
sittande blå kostym, med mörkt kortklippt hår och tämligen nonchalant
hållning drog åt sig uppmärksamheten. De mörkaste blåa ögon jag
någonsin sett imponerade genom sin blandning av barnslighet och vemod.
Hennes valpaktighet påkallade alla de moderliga anlag som möjligen
slumrade inom oss, och det dröjde inte länge innan alla kamraterna
kallade henne »Parveln».
Men medan Klara Johanson skenbart lät behandla sig som en leksak,
gjorde hon sina iakttagelser och läste sina ämnen, mycket säker på vad
hon ville ha och vad hon skulle avstå från. Parveln hade ett sätt att
föraktfullt avvärja allt som inte angick henne, med ett fnysande : »Sån
där geologi!» Hennes fil. kand.-examen skulle mycket väl ha dugt för en
nutida välkvalificerad magister ; efter 372 års studier var hon färdig med
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
