Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDSVISTELSEN
Aret 1898 blev mitt sista och på samma gång mest tilltrasslade
Uppsalaår. Vårterminen efter licentiatfirningen i februari verkar mest av
allt ett slags sicksackrörelse mellan Uppsala och Stockholm, Karolina-
biblioteket och Riksarkivet. För tryckningen av min doktorsavhandling
måste jag nämligen verifiera uppgifter på arkivet, fast jag lyckligtvs hade
det viktigaste materialet i Uppsala, de Gustavianska papperen. I Uppsala
hade jag också boktryckare och renskrivare. Under Stockholmsvistelsen
bodde jag på Beitrages hotell vid Brunkebergstorg, där jag vanligen upp-
söktes av Parveln om kvällarna, varefter jag kunde ta igen den förlorade
tiden genom nattarbete. Men sena kvällar kunde jag också få i Uppsala,
där fru Quensel nu visade mig en stor förtrolighet, men också gav mig
berättigad kritik för vad hon kallade mina »massor av felaktiga psykologiska
slutsatser».
Faktum var nämligen, att jag på grund av överansträngning råkat in i
en neuros, utan att ha en aning om att detta var skulden till min hunger
efter moderlig ömhet. Hade jag förstått mitt eget tillstånd, skulle jag inte
ha låtit mig ryckas med av en kamrat, som hörde till den inte så sällsynta
sorten människor, som omedvetet attraherar sensationer av glädje eller
sorg.
Elisabeth af Jochnick var ett par år yngre än jag, men hade kommit till
Uppsala först 1895 och tog fil. kand, på nyåret 1899. På fädernet tillhörde
hon en tysk släkt, adlad under Karl Johan, på mödernet den kända präst-
släkten Brandelius. Hon hade en utpräglad begåvning för matematik, men
hade vid sidan av dithörande ämnen också franska och filosofi med i sin
examen. Att gå längre i sina studier hade hon aldrig tänkt på — därtill
tycks hon ha känt sig för mycket tvingad att leva andras liv, »med
välvillig och oegennyttig despotism», som en kamrat en gång träffande
uttryckte sig. Hon var mörk, med oregelbundna drag och de mest strålande
trolska ögon jag någonsin sett. Hennes energi räckte till att ordna upp
livet både för henne själv och andra. På de flesta män utövade hon en
oemotståndlig dragningskraft och hade, när vi råkades, redan hunnit med
ett par förlovningar, den första avbruten genom fästmannens död.
Kvinnor kritiserade henne stundom för brist på hållning. För gamla
människor hade hon en förkärlek, som på mig verkade högst förbryllande,
liksom hennes ofta återkommande tanke på ålderdom och död. Enkla och
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
