Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDSVISTELSEN
ovärldsliga naturer kände sig däremot genast hemmastadda i hennes när-
het. Även jag fick snart en viss beundran för henne, fast det i detta fall
nog ville inte så lite ödmjukhet till för att erkänna sig besegrad.
Vid denna tid var jag van vid en god del hänsyn från kamraternas sida
— jag var ju redan senior i nationen, hade fått 39 röster till studentkårens
vice ordförandeval och var på god väg mot värdigheten av överliggare,
men intet av allt detta imponerade på Elisabeth. Vanligen var det i fråga
om poesi vi kom i små kollisioner med varandra. Hon hade en stark
förkärlek för Heidenstam, och det roade mig ibland att, särskilt i sällskap
med andra kamrater, förarga henne med att vanvördigt skandera hans vers,
vilket hon vanligen, humorfri som hon var, tog som bevis på att jag
ingenting begrep därav. För övrigt var hon filosofiskt intresserad, särskilt
för Kant och Spinoza. Hon läste Nietzsche och fann honom naiv i hans
kritik av Kant. Hennes religiösa intresse var panteistiskt och teosofiskt,
och från början sade hon mig, att hon aldrig skulle kunna bli kristen. Hon
hade alltid varit sjuklig, och hennes erfarenhet av långa svimningsanfall
gjorde, att hon mest längtade efter ett medvetslöst Nirvana. Det var också
hon som förmådde mig att höra Annie Besant — en gång i Uppsala, då
hon verkligen syntes mig ha något av profet, och en annan gång i London,
då hon snarare imponerade genom sin sakkunskap.
När Elisabeth kom till Uppsala höstterminen 1895, var hon nog mera
road av nationsbaler än av Kvinnliga studentföreningen, och det var
egentligen K.J :s spex, april 97, där hon uppträdde i rollen av uppasserska,
som ådrog henne någon starkare uppmärksamhet på det hållet. Inom min
synkrets kom hon först följande höst kort efter K.J :s avresa, och under
oktober—november betraktade jag henne övervägande som ett föremål för
»själavård». Umgänget blev emellertid allt livligare med »uppgörelser»
under sena kvällar — ett uttryck som nu kommer allt oftare tillbaka i
mina anteckningar. En gång blir det hon, som ger mig en »mördande
kritik», vilket dock inte hindrade, att jag i ett par julbrev till Skara
behandlade henne tämligen överlägset. När hon i februari kom tillbaka
till Uppsala, var hon konvalescent efter en svår sjukdom, och både hennes
studentkamrat och hennes faster, som kände sig som hennes mor, bad
mig ta hand om henne. Mitt första besök hos henne fick jag dock nästan
tvinga mig till, och det blev bara »upprörande självanalys och kamp».
Elisabeth var nu snart fullt klar på sin uppgift att rädda mig undan
kamraternas överskattande och framför allt från Parveln, som hon be-
traktade som den »farligaste», därför att hon var den mest begåvade.
Visserligen kunde K.J. såsom bosatt i Stockholm inte göra sitt inflytande
så starkt gällande, men hon hade en trofast hjälp i fru Quensel, som
förstod att Parveln trots allt, både religiöst och intellektuellt, stod mig
närmare än Elisabeth gjorde. Snart uppstod en fullkomlig dragkamp
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
