Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDSVISTELSEN
Köpenhamn som verktyg. Min redogörelse, som är tryckt i Historisk
tidskrift 1900, kunde emellertid ha blivit korrektare, om jag hade använt
Tolls otryckta papper. Jag kan inte erinra mig att jag var nervös för detta
föredrag i universitetets största lärosal : tydligen hade Historiska föreningen
och seminariet härdat mig.
Båtresan till England tog 272 dygn, därför att vi blev liggande rätt
länge för dimma och till och med gjorde en ofarlig grundstötning. Vi
var bara tre förstaklasspassagerare, och jag var ensam i en stor hytt, där
jag mest sysslade med betygsavskrifter för blivande platsansökningar. Som
vi skulle ankra vid Millwall docks i East End och kom fram först söndag
morgon, hamnade jag för det närmaste dygnet på Skandinaviska sjömans-
hemmet, som stod under ledning av en märklig kvinna — »originell, lik
Anna Höjer, kraftig och harmonisk» — fru Agnes Hedenström-Welin,
gift med en ingeniör, känd genom sina mycket använda uppfinningar i
sjöteknik. Då kommunikationerna i England under söndagen delvis av-
stannade, skulle jag inte på samma dag ha kunnat komma till mitt
inackorderingshem i Stoke Newington. Jag fann mig därför i att bo på
ett sjökaptensrum och sällskapa med familjen därnere. Fru Welin lät
föga uppmuntrande i avseende på mina planer om lärarplatser. Hon hade
fruktansvärda historier att förtälja om svältlöner i engelska skolor etc.,
som för övrigt alla Englandssvenskar tycktes ena sig om att misstro.
Den familj jag nu skulle bo hos i London, hette Garrold, och jag kallar
i min dagbok familjefadern »cityman», i tanke att han var grosshandlare
eller något dylikt. I själva verket var han tillskärare vid ett skrädderi.
Det främmande språket gör ju mycket för att överskyla klasskillnader,
och ännu mera gör naturligtvis den hjärtats bildning, som alltid möter
i allvarligt religiösa engelska familjer.
För nöjen utom museer hade jag inte mycket tid. Egentligen var det
märkligt, att jag orkade med så många besök redan under de allra första
dagarna, då jag också mycket raskt lärde mig hitta med tillhjälp av en
Baedeker. Så var jag på en och samma dag både hos svenska prästen
och svenska ministern, av vilka den förre var lika förhoppningsfull be-
träffande mina planer som den senare, greve Lewenhaupt, en vithårig
gubbe, lät pessimistisk. Han kunde aldrig tänka sig, att engelsmän skulle
vilja låta svenskar uppfostra deras barn. Men jag märkte snart, att han
var obekant med engelska skolförhållanden. Han gav mig sedan oombedd
tillåtelse att referera till honom vid platsansökning i familj, och när jag
gick, tycktes han ha tinat upp.
När jag fann, att jag utan övning i att tala franska, som väl var det
enda främmande språk som engelsmän brydde sig om, aldrig skulle kunna
få någon för mig lämplig plats i familj därute, ville inte heller Elisabeth,
vars ämnen avgjort passade bättre för England, söka någon plats obero-
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
