Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDSVISTELSEN
talet, kunde jag se, att de engelska arbetarnas hushåll inte hade förbättrats
på trettio år. I allmänhet var också de i London bosatta svenskar jag på
den tiden råkade ganska kritiska mot engelska förhållanden. Det var först
efter mitt andra Londonbesök och mitt senare studium av engelsk politik
och skönlitteratur som jag vaknade upp för det andra England jag i början
inte lärde känna.
Tyvärr bidrog Englandsvistelsen att skilja mig från fru Quensel. Under
den oroliga höstterminen 98 hade hon en gång skrivit till mig: »Så snart
du behöver mig, finner du mig just där du lämnade mig.» Men redan
när vi skildes före min avresa till England, kunde de orden inte förefalla
mig riktigt sanna. Jag hade en av de sista gångerna vi råkats gett henne
mitt fulla förtroende och därvid inte på något sätt skonat mig själv, men
denna öppenhjärtighet repellerade henne till den grad, att hon inte ens,
såsom hon gjort med en kamrat, som inte alls stått henne nära, ville
ge mig ett rekommendationsbrev till sin bästa vän i London. Det var
dock säkert inte bara mina bekännelser som skrämt henne, utan hon
måste också som engelska känna sig sårad av mina eller rättare sagt
Elisabeths planer. Det måste ju förefalla henne enbart komiskt att två
svenskor, särskilt med en så stark avoghet mot allt engelskt som Elisabeth
hade, skulle kunna åtaga sig att sköta en skola för engelska barn.
Då hon sedan under våren 1899 en tid vistades i London, gjorde hon
i ett brev på engelska ett slags bokslut med vår vänskap. Hon säger där,
att hon ofta känt sig förbryllad över min karaktär, liksom jag säkert haft
svårt att förstå henne. Hon försäkrar, att det är kärlek och deltagande
och inte överlägsenhet och felfinnande, som gör henne så outspoken.
»Men Gud är den ende som kan bygga våra karaktärer, om vi endast
låta honom göra det, och det som nu har smärtat mig mycket mer än
opålitligheten av din tillgivenhet för K. J. och mig har varit, att din
kärlek till Gud och ditt behov av honom själv visat sig ha kallnat.»
Hon hade rätt däri, att hela mitt religiösa liv vid denna tid samman-
hängde just med frågan om trohet. Aldrig kunde jag med gott samvete
ställa mig så helt under Elisabeths inflytande som jag gjort under året
1899, när jag en gång gett min hela vänskap åt K.J. Faktum var
emellertid, att den fulla förtroligheten aldrig mer tog upp sig mellan
fru Quensel och mig, fast vi ofta fick vänliga sammanträffanden under
Kristliga studentförbundets möten i Uppsala. Men vid genomläsningen av
hennes brev har jag känt så mycken tacksamhet för vad hon varit för
mig under en av de brydsammaste tiderna i mitt liv, att de ljusa minnena
alls inte har försvunnit. — Fru Quensel dog hösten 1945 vid mer än nittio
års ålder, känd för sina många raska flygturer till England, som hon dock
under det sista världskriget måste utbyta mot resor till Schweiz.
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
