Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
återfann jag i Englands ännu gällande rätt mina gamla »vänner» från
Record Office, kronjuristerna med deras ur rättvisans synpunkt något
tvivelaktiga »principer».
Det kan inte förnekas att Englands — liksom övriga sjömakters —
prisrätt alltid har varit en serie av fiktioner, uppstaplade på varandra till
ett korthus av respektabel storlek, men när som helst färdigt att ramla
för barnets anmärkning i sagan om kejsarens nya kläder. Egendomligt att
allting under min vistelse i England skulle driva mig till iakttagelser av
kritisk art. Den första längre utrikesvistelsen brukar vanligen locka en
ung människa till ensidig beundran för det främmande landets kultur,
men med mig var det tvärtom så, att jag i England fick benägenhet att
se allting i svart. Det var först vid min sommarvistelse i London 1905
som jag fick en ljusare tanke om engelsk kultur, men så levde jag då
i en helt annan och behagligare miljö.
Inte bara den anstrykning av »underklassighet», som i engelsmäns egen
tanke häftade vid den skoltyp vi råkat bli inkastade i, utan helt enkelt
mycket av Londons gatubild och hygien plågade mig. Få svenskar har
kanske som jag plågats av dimman och sotet som gjorde att under-
kläderna aldrig ordentligt kunde tvättas, eller kölden i sovrummen, som
bara nödtorftigt kunde upphjälpas genom en liten leksak till gasramp. Över
huvud taget måste en främling undra över Englands dåvarande efterbliven-
het i fråga om telefon och elektriskt ljus — som för övrigt ännu inte är
infört över hela landet. År 1900 var Londons telefonkatalog bara fjärde-
delen så stor som Stockholms, och det var bara de allra största firmorna
som hade telefon. Också trafiken var föga passande för en världsstad. På
Record Office blev man ideligen avbruten av ett rungande »coming down»,
när lastvagnarna från Carter, Paterson & Co., som bodde tätt bredvid,
rullade ut från gården, dragna av sina väldiga ardennerhästar. För den
som var van vid telefon i så gott som varje hus var det komiskt att tänka
sig hur dessa transportvagnar flera gånger om dagen genomströvade
varenda gata för att upptäcka om de små pappskivorna med CPC stod
utställda i fönstren.
Något som jag aldrig vande mig vid, var dock de oblyga, framfusiga
slaktarbodarna, där ansiktet lätt blev insmort av de blodiga får- och ko-
huvudena, eftersom kropparna alltid var uthängda utanför butikerna med
huvud och fötter oflådda för att liksom ge skenet av levande djur.
Vidrigaste intrycket fick jag dock vid julen, då man i en fashionabel
slaktarbod i Holborn skyltade med en familj av två fullvuxna och fem små
grisar, allesammans väl skållade och med var sitt glas öl framför sig!
Den sortens »kultur» passade ju mycket väl ihop med dåtidens hantverkar-
hygien, där hela familjen, inberäknat lärlingarna, drack ur ett enda glas !
När jag läste Rickard Lindströms (politikerns) bok om London på 1930-
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
