Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skola och rösträtt (1900—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
’Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, så skall du prisa mig!’» Alla
tre breven slutade med att om vi inte lyssnade till hennes bön, så skulle
flickan få »en sjukdom så svår, att jag inte kan säga dess namn».
Lyckligtvis hade föremålet för all denna jämmer bättre omdöme än
sin mor och gick inte upp i examen. Tredje gången lyckades det också,
om än lite på skruvar. Det dröjde för övrigt ända in på 1920-talet med
dess stigande studentantal, innan vi hade någon kuggning i muntliga,
men så betraktades också Ählinum i allmänhet som ett slags försäkrings-
anstalt i detta avseende.
Den första studentexamen jag fick hålla, bildade egentligen mönstret
för alla de följande.
Redan tidigt under vårterminen 1901 hade den börjat kasta skugga
framför sig, och flickorna brukade säga att mina repetitionslektioner var
mera ansträngande än en matematikskrivning, men det hindrade inte att
vi var ganska kontanta. »Där finns flera mycket goda huvuden», skriver
jag, »och nästan utan undantag mycken pliktkänsla och arbetsförmåga.»
Åtminstone tre av dem har också sedan satt märke i svensk kultur:
Ingeborg Wikander, som blev en uppmärksammad talare och författare
inom den kristliga studentrörelsen, vidare Mollie Faustman = Vagabonde,
som ingen presentation behöver. Henne brukade jag kalla »den miss-
tänksamma pudeln», därför att hon tittade under lugg. Slutligen Lisa
Kjellström, som sedermera under namnet Lisa von Holst i många år
var föreståndarinna för Barnavårdsbyrån i Uppsala och alltid varit mig
synnerligen trofast. Naturligtvis beredde jag mig mycket omsorgsfullt på
skolkursen för att inte ha överdrivna fordringar. Det är betecknande för
forna tiders uppfattning, att en lärarinna på tal om min lektionsförberedel-
se lär ha utbrustit : »Kan hon inte det där ?»
En natt hade jag mycket riktigt en dröm, att jag måste ta examen
tillsammans med eleverna, för att de skulle kunna tro, att jag kunde
deras kurser. Då jag emellertid även nu ville ha laudatur i franska,
tenterade jag för lektor Wigert, som bad mig läsa på de oregelbundna
verben lite bättre. Men då sköt jag upp det hela till »nästa gång» ! Den
verkliga examen räckte i två dar, och jag hade tre olika grupper i
historia på omkring 45 minuter vardera.
Hjärnes metod att behandla Sveriges historia som en del av den
allmänna var denna tid främmande för de flesta lärare, men i allmänhet
fick jag av censorerna just sådana uppgifter som Sverige och Preussen,
Sverige och Ryssland, Sverige och Frankrike. Mina egna elever, som
blivit vana att jämföra läroböckerna med varandra, kände sig som fisken
i vattnet, men värre var det för privatisterna. — I tredje gruppen fick jag
svensk statsförfattningshistoria, som jag sedan dess alltid varit glad att
få förhöra på. Beröm fick jag också från riksantikvarien Hildebrand,
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
