Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skola och rösträtt (1900—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLA OCH RÖSTRÄTT (1900—1903)
skymning i seminariets samlingssal, där vi var, och jag senterade situationen, när
fröknarna Widegren, Djurberg och Engström, d. v. s. just seminariets stöttepinnar,
med mycken känsla bad honom kvarstå till jul. Han tog dock ej tillbaka — ett gam-
malt egensinnigt barn som går sin väg vid första motsägelse ! Jag hade en stark
förnimmelse av att Sällskapets första skede, de tolv åren med Almquist och Anna
Sandström, nu var förbi, och jag tror att medlemmarna i allmänhet
inte såg mig med blida blickar — jag var ju, utom fil. kand. Agnes Haenckel,
Wallinska skolans föreståndarinna, enda representanten för det nya. Inte lär jag
ensam vara skuld till Almquists avgång i afton, men nog var det jag, som fick vara
yxa, och det är inte utan, att jag känner det en smula vemodigt, även fast jag så
väl vet hur olämplig han på slutet varit som ordförande.
Till allt annat som rörde sig i pedagogiska kretsar denna tid, kom också
den av Anna Whitlock grundade Kommittén för social undervisning, som
skulle föranstalta föreläsningar på KFUM för de högre flickskolornas
högsta klasser. Kommittén bestod för övrigt av doktorinnan Steinmetz,
Brummerska skolans föreståndarinna, vidare hennes behärskare, Augusta
Lithner, en otroligt energisk person, som jag döpt efter Geijerstams
drama »Stiliga Agusta», samt rektorn för Högre lärarinneseminariet,
Wærn, som på grund av sina frisinnade uttalanden i fråga om religions-
undervisningen i konservativa kretsar ansågs »ytterst farlig». Nu ville
man ha in mig i denna kommitté, »och kunde jag på något sätt bidra
till att göra de konservativa skolorna mindre rädda för saken, ville jag
visst inte undandraga mig».
Den ovan relaterade historien hade naturligtvis inte höjt kvinnornas
aktier i min tanke, och det blev inte bättre genom alla de sammanträden,
där jag blev påmint om deras oförmåga att sköta föreningsangelägenheter.
En Idunafton i början av mars, där man skulle diskutera folkbildnings-
strävanden utan att veta något därom, gjorde mig ursinnig, och särskilt
den oerhört talträngda Mathilda Widegren, senare föreståndarinna för
Normalskolan, kom direkt i min skottlinje, fast fröken Adelborgs vänligt
behärskade uppträdande förekom mig. Ett par dagar senare kom ett röst-
rättsmöte med ungefär samma förlopp och därom skriver jag:
Detta är nu andra gången på tre dar som jag blivit räddad från att uppträda ils-
ket. Skada bara att det som körs ut genom en dörr, så ofta kommer in genom en
annan, och att jag så ofta börjar känna mig överlägsen. Lyckligtvis har jag dock
just ingen tid till självanalys, så att när jag väl tagit mig i upptuktelse ett tag,
måste jag alltid övergå till dagordningen.
Jag har en viss fallenhet att vilja klubba ihjäl Ellen Key-fraser överallt — jag
skulle vilja predika Schartaus katekes, bara för att den är omodern och icke »fri-
sinnad», och om den där sortens folk kominer till himmelen, så vill jag inte dit. Jag
längtar att få författa och sova — ljuvliga sysselsättningar, emedan jag där totalt slip-
per mig själv. Alltmer blir det mig klart, att jag är och måste bli en stridens män-
niska — ingen Fredrika Bremer, utan en Camilla Collett, och jag hoppas bara, att
jag i tid, medan jag ännu har kraft kvar, måtte få slunga ut ovädret inom mig.
Jag är ju så genomgående kolerisk, att jag lätt kan känna mig uppfordrad att be-
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
